icke skall borttappa något av allt det, som han har givit mig. Det budet måste jag alltså uppfylla. 329. Kan man väl tänka sig en större trygghet för den troende än detta? Ingen kommer till mig, säger Jesus, utan att Fadern drager honom. När alltså någon blivit troende, så har Fadern dragit honom till Jesus, givit honom åt Jesus. En sådan själ är liksom anförtrott gods, vilket Fadern överlämnat åt Sonen för att evigt bevara. Och skulle väl Sonen då tappa bort det? Och ännu mer: skulle han kasta bort det? Om han det gjorde, så överträdde han Faderns bud, och huru skulle han det kunna? Skulle han kanske på den yttersta dagen nödgas bekänna: ”Fader, den och den gav du mig väl också, men jag tappade bort honom på vägen?” Nej, det är Faderns goda behag, att du, som tror på Jesus, skall varda salig. Och det skall lyckas. Gud har lagt den saken i sådana händer, att den icke kan misslyckas. Kom ihåg det! 330. ”Ja”, säger du, ”huru skall jag dock kunna tänka någonting så stort? Jag känner mig så full av tvivel och synd, så svag och eländig. Frestelserna överrumpla mig ofta; och ändock jag strider emot dem, så varda de mig likväl gång efter annan övermäktiga, så att jag icke gör det, som jag vill, utan istället det, som jag hatar.” Denna klagan föra många uppriktiga Guds barn, och den alstrar uti dem en ovisshet, som är allt annat än hälsosam, en ovisshet, som gör hela deras gång vacklande, såsom aposteln säger: En tvehågsen man är ostadig i alla sina vägar (Jak. 1:8). Sådana böra nu framför allt studera detta Herrens ord. Ty här är ju icke något bud till dem, att de skola bevara sig själva, eller något ord, som säger, att det skall bero på deras egen värdighet eller kraft, utan ett