däri, att man i yttre måtto lever fromt och rättfärdigt, utan däri att man sätter sin tröst på sina egna goda gärningar. I liknelsen om fariséen och publikanen i templet framställer Herren detta tydligt. Att fariséen var en ärlig och borgerligen rättfärdig man, som icke gjort sig skyldig till stöld, dryckenskap eller andra brott, att han fastade och gav tionde av sina ägodelar o. s. v., det ogillade Herren icke. Men att han bröstade sig över detta inför Gud, menande sig vara rättfärdig, det var hans fel. Det gjorde, att han gick hem ur templet lika orättfärdig, som han hade kommit dit (Luk. 18). 390. Av dem, som söka upprätta sin egen rättfärdighet, gives det två olika slag. Somliga äro nöjda med den rättfärdighet, till vilken de redan hunnit. De äro försof-fade fariséer såsom den nu nyss nämnde. Andra åter kunna aldrig bliva nöjda utan gå alltjämt fridlösa och oroliga. Skillnaden emellan dem beror därpå, att de förra nedsätta Guds krav, utvälja några vissa gärningar, med vilka de tro sig komma ut, samt låta sig nöja, när de göra dem. Vad som för övrigt brister, det taga de icke så noga, ja det äro de kanske alldeles blinda för. De senare däremot hava tagit sig före att göra allt, vad de se, att Gud kräver, och det komma de icke ut med. Men bägge äro de lika däri, att de söka upprätta sin egen rättfärdighet. De gå alltså i grunden en och samma väg fastän med olika mod. Må Gud öppna allas deras ögon! 391. Alltså det är summan: Av egna verk skall intet kött rättfärdigas inför Gud. Ty så många, som äro av lags gärningar, de äro under förbannelse, säger Paulus (Gal. 3: 10). Skall syndaren rättfärdigas, så måste det ske av Gud. Men därom vilja vi tala i följande betraktelser.