bära någons synd detsamma, som att åtaga sig den syndige med all hans uselhet för att hjälpa honom till rättfärdighet. Och det är Kristi ämbete. Men vad vi i denna vers särskilt lära, det är, att detta syndens bärande är ett fortfarande Kristi verk och icke ett en gång för alla avslutat. Det står icke bara: Deras synder har han burit; utan det står: Deras synder skall han bära. Du behöver alls icke frukta, att han skall tröttna därmed. Han känner alla dina frestelser, han känner din kraft, han känner din svaghet, och han är beredd att bära allt. Det är gott att bland människor hava en vän, en trogen vän, vilken man kan meddela sina strider och bekymmer, och på vars medlidsamma och verksamma deltagande man kan lita. Men även de bästa jordiska vänner äro dock rö — rörstavar, som lätt brista, om man stödjer sig för hårt och tungt vid dem. Den, som i går var min trogne vän, kan i dag eller i morgon hava tröttnat vid mig. Jag kan på något sätt hava stött honom, så att han blivit ledsen. Och om han än håller ut i trohet, kan han dock så litet uträtta. Innan jag vet ordet av, får jag vara med och bära honom till graven. 426. En vän omtalade en gång för mig, huru han hade varit häftigt sjuk, så att ingen trodde, att han mer skulle uppstå från sjuklägret. En dag hade han besök av en granne, vilken bland annat yttrade: ”När du nu kommer till himmelen, så hälsa från oss andra; vi komma genom Guds nåd snart efter.” Sedan tog han avsked från honom såsom för sista gången och gick. Emellertid tillfrisknade den sjuke, och den första gärning han gjorde, sedan han börjat gå ut, var att hjälpa till och bära den andres lik till graven. Allt kött är hö, förgänglighet, fåfänglighet.