Adlercreutz 14 Adlercreutz Jacob Adlerbeth. Samtida målning (Statens historiska museum, Helsingfors). på begäran entledigande frän antikvariesysslan och tjänstledighet i kansliet, varefter han slog sig ned på sitt gods Ramsjöholm, där han med livligt intresse ägnade sig åt lanthushållningens detaljer. — Under sin ämbetsmannaverksamhet hade A. kommit konungen ganska nära men bibehöll dock sitt oberoende. Hans besinningsfulla och rättrådiga karaktär satte sin prägel även på hans politiska insats. Under Gustav 111 :s tid var den föga betydande och gick i adelsoppositionens tecken. Då ny regeringsform och tryckfrihetsförordning skulle utarbetas vid 1809 års riksdag, var A. en av de inflytelserikaste medl. av konstitutionsutskottet och tryckfrihetskommittén. S. å. utnämndes han till statsråd och upphöjdes till friherre, blev serafimerriddare 1814, erhöll avsked från statsrådsämbetet 1815 och avböjde samtidigt en erbju-dan att bli en av rikets herrar. — A. blev led. av Mus. akad. 1772, Vet. akad. 1780 och vid Sv. akad:s inrättande 1786 en av de tretton först utsedda led. Därmed gavs officiellt erkännande åt hans insats som en av det gustavianska tidevarvets förgrundsgestalter på det litterära området. Han gjorde sig där först uppmärksammad som dramatisk översättare. Med en för sin tid utomordentlig försvenskning av Ra-cines "Iphigénie", där han i anslutning till nyantika strävanden utomlands inlagt körer efter grekiskt mönster, slog han igenom, men i samband med sin verksamhet som konungens litteräre medarb. kom han att under de närmaste åren återgå till äldre stilarter. Till hertig Karls förmälning 1774 skrev han (tills, med G. F. Gyllenborg) rokokoskådespelet "Birger Jarl". Mer bekant är det lyriska dramat "Cora och Alonzo", som uppfördes vid invigningen av det nya operahuset hösten 1782 men som redan förut genom J. G. Naumanns musik var känt även utanför Sverige. I dramat "(Edipe" (1792) har han bearbetat Voltaires oeh Sofokles' Oidi-pus-tragedier, medan han i mera trogen anslutning till originalet tolkat Racines "Phèdre". De båda original-tragedierna "Ingiald Illråda" och "Kelonid" gå i efterklassisk tragedistil. A. skrev även "skaldebrev" med reflexioner över moralfilosofiska ämnen och lantlivets behag, berättande dikter ("Sagor efter Tasso") och didaktiska odén, men hans självständiga lyriska diktning, som huvud-sakl. är från 1780- och 90-talen, har mindre omedelbar än litterär ingivelse. —- A:s fina litterära bildning vilade huvudsakl. på fransk-klassisk grund, men han hade likväl blicken öppen för värdet av nya litterära uppslag och bedömde med framsynthet Rousseau, Milton och Ossian. Hans rousseauanskt orienterade "Grafskrift öfver en bonde" är ett nästan monumentalt uttryck för 1700-talets rationalistiska dygdereligion i from och rättfram förenkling. Den fornnordiska litteraturen lockade honom även, och övers, av "Eyvindr Skaldaspillers liksång öfver konung Håkan i Norige", först tryckt i Stockholmsposten 1790 med en märklig inledning, kom att bli ett viktigt datum i den "nordiska renässansens" historia, fastän den är skriven i klassisk odestil utan hänsyn till den fornnordiska poesins egenart. A:s son Jacob (A. 2) blev en av dem, som fullföljde det "götiska" programmet. — A:s främsta litterära insats utgjorde hans övers, av klassisk poesi. Med säker stilkänsla och filologisk lärdom tolkade han i anslutning till den tyske Homeros-översättaren J. H. Voss Virgilius, Horatius och Ovidius, varmed han lämnade en värdefull utgångspunkt för en ny antikuppfattning i Sverige. Alltjämt ha dessa övers, sitt stora värde, och särskilt övers, av Virgilius' "Georgica" är kongenial ocli djupt inspirerad. — A. har även efterlämnat memoarer, "Historiska anteckningar" (tiden 1771—1807), som utgör en av de värdefullaste källskrifterna till samtidens politiska historia, även om misstag förekomma där och inställningen är ensidigt bestämd av förf:s oppositionella ståndpunkt. De utgàvos av G. Andersson 1856—57 (3 bd) och av Elof Tegnér 1892—93 (2 bd). Det har ifrågasatts, om A. verkl. författat den hätska skildring av Gustav III, som ingår i den första tryckta uppl. — Gift 1781—92 med Karin Ridderborg. N. B. 2. Adlerbeth, Jacob, friherre, fornforskare, stiftare av Götiska för- bundet, f. 21 maj 1785 i Stockholm, † 2 sept. 1844 därstädes. Son till A. 1. — A. blev student i Uppsala 1798, fil. kand. 1806 och fil. mag. s. å. Han gick därefter in som e. o. kanslist i Inrikes civilexpeditionen 1807, blev kopist i Ecklesiastikexpeditionen 1809, avancerade till protokollssekr. 1811 och förste expeditionssekr. 1818, var därjämte sekr. i uppfostringskommit-tén 1812, Vitt. akad:s led. i direktionen över Stockholms stads undervisningsverk från 1819 och bevistade från 1S09 en följd av riksdagar. A. var led. av ett flertal in- och utländska sällskap, bl. a. Vitt. akad. från 1818. Vid faderns död s. å. blev A. friherre. — Sin egentliga berömmelse har A. vunnit som stiftare av Götiska förb. 1811. A. gav innehåll och fasthet åt det lösa "matlag", som var första ursprunget till förb.; han var även förf. till stiftelseurkunden; den första "stämman" hölls med honom som ordf., och han var även ständig "vårdare av förbundets skrifter och handlingar". In i det sista blev han förbis idéer trogen, även när intresset efter något tiotal år började svalna hos de övriga medl. Först efter hans död upplöstes förb. officiellt. Som förb:broder bar A. namnet Rolf; i Iduna, förb:s tidskr., skrev han under sign. —R—. Bland hans uppsatser i tidskr. märkes "Om Biarmaland" (1813). A. hade starka arkeologiska och språkvetenskapliga intressen, som närdes av hans patriotiska göticism, och understödde olika forskares "antikvariska" resor i sv. landskap. Även genom sin över-sättarverksamhet arbetade A. för göticismen. Han översatte och utgav 1811 Snorres "Edda" efter Nyerups danska uppl. samt 1812 Oehlenschlägers "Waulundurs saga". — Ogift. — Litt.: E. G. Geijer, "Berättelse om Göthis-ka förb:s stiftelse och verksamhet" ("Saml. skr." 11, 1927); minnes-teckn. av F. Böök i Sv. akad:s handl. 1927. G. U. Adlercreutz (-kröjts), ätter, härstammande från räntmästaren Tomas Teuterström (f. 1643, † 1710), som 1700 adlades med namnet A. En sonsons son till honom, generallöjtnanten Gustaf Magnus A. (f. 1775, † 1845), blev stamfar för den nu levande adliga ätten A. och far till justitiestatsministern Axel Gustaf A. (A. 3). En yngre son till A. 3 var envoyén Axel Johan Patrick A. (f. 1871), som var delegerad vid fredskonferensen i Lausanne 1922—23. Generallöjtnanten Gustaf Magnus A:s äldste bror, fältherren Carl Johan A. (A. 1), uppflyttades 1808 i forna riddarklassen, erhöll s. å. friherrlig värdighet jämte sina tre söner med succession på äldste sonen i varje ättegren och upp-