Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albe, Gerhrad - D'Albedyhll, se D - Albertus pictor - Albihn, Harry - Albinus, Johan - Albrekt av Mecklenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D’Albedyhll
48
Albrekt av Mecklenburg
jubileumsavd. arrangerade A.
sjö-fartsavd. i "Svea rike" på
stockholmsutställningen 1930. — Gift 1919 med
Lindis Marie Molin. Th. N.
D’Albedyhll, se D.
Albertus pictor, även kallad
Albert (eller Albrekt) målare, f.
senast omkr. 1450, † kort efter 1508. —
A:s nationalitet är oviss, oeh om lians
privatliv vet man endast, att han ägde
hus i Stockholm, erlade drygare skatt
än någon av sina yrkesbröder ocli
genom sitt giftermål 1473 med Johan
målares änka erhöll ledningen av en
stor målarverkstad. I offentliga
handlingar kallas lian "pärlstickare", men
inga egenhändiga broderier av honom
lia kunnat påvisas. — Sannolikt har
A. börjat sin verksamhet som målare
först efter giftermålet. Med
utgångspunkt från karakteristiska
egenskaper lios hans signerade arbeten (av
dessa finnas i behåll mur- och
valvmålningar i Husby-Sjutolfts kyrka i
Uppland och i Kumla kyrka i
Västmanland, de senare från 1482)
tillskrivas honom även andra målningar bl. a.
i Härkeberga och Härnevi kyrkor i
Uppland. Även som bokmålare torde
han ha varit verksam. — I A:s
muralmålningar äro motiven
huvud-sakl. hämtade från träsnitten i den
allm. spridda blockboken "Biblia
pauperum", men kompositionerna ha
ändrats efter murytanis fordringar
till gagn för den dekorativa
helhetsverkan. Till inhemska traditioner
fogade han nya element, framför allt i
den kraftfulla och välproportionerade
figurstilen, som i likhet med den väl
avvägda anpassningen efter
arkitekturens krav synes förutsätta
kännedom om italiensk konst. Förmodl.
datera sig dessa impulser från den
tid, då A. måste ha lärt pärlstickeriet
i Sydeuropa. -— A. var sin tids
främsta uppsv. monumentalmålare, och
"hans stora produktion med dess
stämning av ståt och
verklighetsglädje är ett viktigt moment i ledet av
andra konstföreteelser, som sätta en
prägel av rikedom och
självförtroende på slutet av 1400-talet, Sten
Sture den äldres tid" (J. Roosval).
— Litt.: H. Cornell och S.
Wallin, "Sengotiskt monumentalmåleri"
(1918). N. B.
Albihn, Harry Fredrik,
patentingenjör, f. 12 nov. 1880 i Göteborg,
† 30 jan. 1940 i Stockholm.
Föräldrar: köpmannen Albin Fredrik A. och
Anna Mathilda Petterson. — Efter
mogenlietsex. i Göteborg 1899
genomgick A. Tekn. högskolans avd. för
elektroteknik 1899—1903 ocli blev s. å.
anställd vid Th. Wawrinskys
patentbyrå i Stockholm. Ären 1905—08
tjänstgjorde han vid ab. Separators
patentavd. Han var från 1908 före-
ståndare för Th. Wawrinskys
patentbyrå och byråns innehavare från 1919.
Företaget ombildades 1934 till ab.,
ocli namnet ändrades 1939 till H.
Al-bihns patentbyrå ab., som A. ledde
till sitt frånfälle. — Många stora
sv. industrier ha A. att tacka för
uppbyggandet av det patentskydd, i vars
liägn de utvecklats och vunnit
framgång. Mest bekant i detta hänseende
är lians framgång med den s. k.
Ruthsackumulatorn. — Gift 1) 1907 med
Margot Beekeman; 2) 1926 med Ebba
Rydow. S. R.
Albinus, Johannes (Johan)
Tobias, arkitekt, av tysk härkomst, f.
i Kulmbach i Tyskland (födelsedatum
okänt), † 4 maj 1679 i Reval.
Föräldrar: överskäraren Tobias A. och
Magdalena Kolb. — Var A. erhållit
sin yrkesutbildning och bedrivit sin
tidigare verksamhet, är tills vidare
okänt. Senast på 1660-talet
invandrade han till Sverige, där lian erhöll
flera betydande uppdrag. Stilistiskt
synes A. stå närmast Jean de la
Vallée; han begagnar en ganska rikt
utbildad fasadarkitektur och en
slottsliknande dekor i det inre. —
Dokumentariskt belagda verk av A. äro
ännu rätt fåtaliga. Främst kan
nämnas det Lillienlioffska, förut s. k.
Rumpfska palatset vid
Medborgarplatsen på Söder i Stockholm, som i
sitt nyrestaurerade skick ger en god
föreställning om A:s stil, ehuru
yttertaket härrör från en ombyggnad 1786.
Vidare är A. mästare till f. d.
Reen-stiernska palatset med tillhörande
trädgård vid Wolmar Yxkullsgatan,
vars huvudbyggnad numera ingår i
Maria sjukhus. Det uppfördes under
senare delen av 1660-talet. Även van
der Nootska huset vid S:t
Paulsgatan har förslagsvis tillskrivits A.,
som för övrigt synes lia varit flitigt
anlitad av borgerskapet för
ombyggnader och moderniseringar. ■—- Gift
1668 med Anna Schultz. — Litt.: G.
Bolin: "J. T. A., en nyupptäckt
storarkitekt från Sveriges storhetstid"
(Sv. dagbl. 27 juli 1941). Th. N.
Albrekt av Mecklenburg, hertig
av Mecklenburg, svensk konung, f.
omkr. 1340, † 1412. Föräldrar: hertig
Albrekt II av Mecklenburg och lians
gemål Eufemia, syster till Magnus
Eriksson. — A:s far, "vargen", som
Birgitta betecknande kallat honom,
liade länge spelat en betydande roll i
nordisk politik, beredd att
hänsynslöst utnyttja alla möjligheter, som de
skiftande politiska konjunkturerna
kunde erbjuda. Då den av Magnus
Eriksson och lians son Håkan av
Norge förjagade
stormannaoppositio-nen infann sig i Tyskland, åtogo sig
mecklenburgarna villigt att utrusta
en militär expedition till Sverige. Med
den följde A., den nye tronkandidaten.
Hans börd och de sv.
oppositionsledarnas medverkan gåvo en skenbart
legitim karaktär åt företaget.
Stockholm gick genast A. till handa, och i
början av 1364 utropades han till
Sveriges konung vid Mora stenar. Det
följ. årtiondet fylldes av förbittrade
strider mellan mecklenburgarna och
folkungarna, som icke voro hågade att
ge tappt och hade stöd i Västsverige,
Norge och även Danmark — Valdemar
Atterdags yngre dotter Margareta var
gift med kung Håkan. De viktigaste
händelserna i kraftmätningen voro
slaget vid Gataskogen 1365, som
befäste A:s välde och gjorde kung
Magnus till hans fånge, och den stora
folkresningen 1371, främst framkallad
av det rådande missnöjet över
rättslösheten i landet och stormännens
missnöje över det ökade tyska
inflytandet. Folkungarna synas skickligt
lia utnyttjat den inre splittringen,
men fastän Håkan nådde fram till
Stockholm, blev det icke lian utan
aristokratin, som tog hem spelet.
A. fick visserligen behålla kronan
men mot priset av en kungaförsäkran
1371 — den första i sv. historia —
som flyttade maktens tyngdpunkt
till de sv. rådsherrarna. Magnus
och Håkan fingo avsäga sig alla
anspråk på Sveriges krona. A. var icke
böjd att respektera kungaförsäkran
mer än nöden krävde, och den följ.
tiden var fylld av nya konflikter,
varvid kungen gång efter annan fick
ge vika — nya försäkringar avgåvos
1375 och 1378. Den verkliga regenten
i riket var från denna tid snarast
riksrådets främste man Bo Jonsson Grip.
A:s ställning försvagades ytterligare
genom den kraftfulle faderns död
1379. Samtidigt hade folkungarnas
position väsentligt stärkts, då de efter
Valdemar Atterdags död i tävlan
med mecklenburgarna lyckats bärga
den danska kronan åt Olav,
Håkans och Margaretas son. Efter
mannens och sonens död blev
Margareta folkungarnas arvtagerska. A.
lyckades till en början väl hävda sig
mot henne, men svårigheterna ökades,
allteftersom hans ställning i Sverige
försvagades — en fjärde
kungaförsäkran 1383 gjorde kungamakten
nästan illusorisk. A:s försök att efter Bo
Jonssons död 1386 återvinna
inflytandet ledde till en koalition
mellan drottning Margareta och den sv.
aristokratin. I slaget vid Åsle nära
Falköping 1389 togs A. jämte sin son
Erik till fånga och fördes i fängsligt
förvar till Lindholms slott i Skåne.
A:s anhängare i Sverige —
liuvud-sakl. det tyska borgerskapet —
fortsatte väl ännu en tid kampen,
understödda av mecklenburgska flottor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
