Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - André, Harald - Andreæ, Laurentius, kyrkopolitiker, se Laurentius A. - Andreas - Andreas Andreæ And - Andreas Arvidi - Andrée, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas
104
Andrée
gått från de rörelser, som främst i
anslutning till teoretikerna A. Appia
oeh G. Craig bröto fram på
kontinenten under seklets första decennier;
särskilt torde A. ha tagit intryck av
Bernhardts teaterstil men även av den
engelska showstilens kärlek till
färgprakt och massverkningar. Hans mest
observerade inscenering är "Simson
och Delila" (1923), märklig bl. a.
därigenom att regissören där
samarbetade icke med en yrkesmässig
teaterdekoratör utan med en
expressionistisk stafflimålare som Isaac
Grunewald ; denna inscenering har haft stor
betydelse för sv. regi- och
dekorationskonst även på talscenen. Bl. övriga
operor, som A. iscensatt, märkas
"Salome", "Thais", "Madonnans juveler",
"Macbeth", "Manon", "Den stumma
från Portici", "Mefistofeles",
"Hugenotterna", "Trollflöjten", "Marouf",
"Parsifal" och "Carmen". Sedan 1932
har han bl. a. uppsatt "Furst Igor",
"Don Carlos", "Fanal", "Judith",
"Fausts fördömelse" och "Hoffmanns
äventyr". A:s konst är även känd och
högt skattad i utlandet, där han gjort
insceneringar i bl. a. Milano
("Mefistofeles" 1922 och "Tannhäuser" 1929)
och London ("Carmen" och Eugen
Goosens "Don Juan de Mafiana", båda
1937, den senare urpremiär). •—- En
insats inom pressen har A. gjort dels
som musikkritiker (Sv. dagbladet 1907
och Stockholms dagblad 1908—10),
dels som chefred. (Stockholms dagblad
1926—28 och Nya dagligt allehanda
1936—38). Åren 1924—26 var han
dir.-assistent i ab. Elektrolux i
Stockholm. — Han blev led. av Mus. akad.
1941. — Gift 1908 med
operettsångerskan Gerda Malmqvist. A. L., S. T.
Andreæ, Laurentius,
kyrkopolitiker, se Laurentius A.
Andreas, stenmästare, verkade i
slutet av 1100-talet. Om A:s levnad
veta vi intet, men hans namn är
bevarat därigenom, att han med runor
signerat två vackra dopfuntar, den
ena från Jällstads kyrka i
Västergötland och den andra från grannkyrkan
Finnekumla. Även dopfuntarna från
västgötakyrkorna Tvärred och Alboga
anses vara utförda av A. Dessa
dopfuntar utmärkas av en rik nordisk
flätornamentik och räknas till den
västsv. romanska stenskulpturens
bästa verk. S. J.
Andreas Andreæ And, domprost
i Uppsala, kyrkoman och politiker,
† 13 mars 1317. — A., som tillhörde en
ansedd uppländsk stormannasläkt,
förvärvade magistergraden, trol. i
Paris, och nämnes redan 1276 som
medl. av domkapitlet i Uppsala. Under
den följ. tiden synes han ha intagit en
framskjuten ställning i den sv. kyrkan
och deltog även i -rikspolitiken. Från
1288 tillhörde han konungens råd.
Under 1290-talet satt A. ss. ende
kyrkoman i den kommission, som utarbetade
Upplandslagen (stadfäst 1296). Hans
inflytande inom kommissionen har
sannolikt varit stort, särskilt i fråga
om den viktiga kyrkobalken, som
behandlade ett av medeltidens svåraste
problem, förhållandet mellan
kanonisk rätt och inhemska
rättssedvänjor. Då Magnus Erikssons landslag
saknade kyrkobalk, kom
Upplandslagens att småningom tillämpas över
hela Sverige. Under sina sista år
ägnade A. sitt intresse särskilt åt sina
kyrkliga stiftelser. Han donerade ett
hus i Paris (i Quartier Latin) till hem
för studenter från Uppsala ärkestift.
Ledningen av detta "Collegium
Upsa-lense" innehades från 1313 av
Uppsala domkapitel; kollegiet ägde
bestånd till 1350-talet. Ett
helgeands-hus för vård av fattiga och sjuka hade
A. låtit uppföra i Uppsala 1302, och i
sitt testamente donerade han större
delen av sina förvärvade gods till
domkyrkan för kommunitetet på
Studentholmen, ett slags hem för skolarerna
vid domskolan. Det hade grundats av
A. och kan möjl. betraktas som en
upprinnelse till Uppsala univ. G. U.
Andreas Arvidi, estetiker,
kyrkoherde, f. omkr. 1620 i Strängnäs,
† 1673. Son till borgmästaren Arvid
Andersson. — A. blev mag. vid univ.
i Dorpat 1651 och utnämndes s. å.
till lektor vid gymnasiet i Strängnäs,
där han blev rektor 1653. S. å.
prästvigdes lian. Sedan han av patronus
kallats till kyrkoherde i österhaninge
1658, tillträdde han efter en
befordringsstrid pastoratet följ. år. —
A. låg i ständiga stridigheter med
sin förs., som beskyllde honom för
trätgirighet, medan han själv ansåg
sig vara föremål för "orolige och
stutzige människors buller ocli
oför-skyllte injurier". — A:s betydelse är
av litteraturhistorisk art. Han utgav
1651 "Manuductio ad poesin
Sveca-nam", som är vår första poetik. Den
utreder de allm. förutsättningarna för
den sv. diktkonsten, diskuterar
lämpliga litterära ämnen, den poetiska
stilen, kvantitetsproblemet, rimmen och
ordsammanställningar samt slutar
med ett försök att uppställa en sv.
metrik. Fastän arbetet huvudsakl.
utgör en kompilation från samtida
utländska förf., främst M. Opitz, har det
stora förtjänster, och O. Levertin har
på goda grunder betecknat det som "en
ganska karakteristisk
renässanspoe-tik, gjord av en man med både
förstånd, god uppfattning och en ej
oäven om också tämligen begränsad
beläsenhet på området". A. var även
intresserad av antikvariska studier
och ingav till Antikvitetskollegiet en
i många hänseenden värdefull
berättelse om antikviteter och
märkvärdigheter i Österhaninge skn (1668). Den
trycktes av Gjörwell i "Det swenska
bibliotheket" (1758). — Gift 1) med
en dotter till domprosten i Strängnäs
Josephus Fogdonius; 2) med Märta
Hansdotter Wattrangia. — Litt.: O.
Wieselgren, "Till Andreas Arvidis
biografi" (Personhist.tidskr. 1918). N.B.
Andrée, Salomon August,
ingenjör, nordpolsfarare, f. 18 okt. 1854 i
Gränna, † sannolikt i slutet av okt.
1897 på Vitön n.-ö. om Spetsbergen.
Föräldrar: apotekaren Claes Georg A.
och Mina Heurlin. — A. genomgick
1871—74 Teknologiska inst:s (nuv.
Tekn. högskolan) avd. för mekanik, blev
ritare och konstruktör vid Göranssons
mekaniska verkstad 1874, var biträde
på sv. avd. vid
världsutställningen i Philadelphia 1876, bedrev 1876—
80 praktisk ingenjörsverksamhet vid
Nydqvist och Holms mekaniska
verkstad i Trollhättan, vid Norrahammars
bruk samt ss. delägare i Stinefors
mekaniska verkstad, tjänstgjorde som
assistent i fysik vid Tekn. högskolan
1880—82, var materialförvaltare vid
Tekn. skolan i Stockholm 1883—84
och överlärare i experimentalfysik
där 1884—89, blev tf. överingenjör
vid Patentbyrån (sedan Patent- och
registreringsverket) 1884 och
överingenjör där 1895. — A. var både som
praktiskt verksam ingenjör och som
ämbetsman energisk, plikttrogen och
uppslagsrik. Bl. a. tog han initiativet
till bildandet av Sv. uppfinnarefören.
1886 för åstadkommande av samarbete
med Patentbyråns klientel. Av hans
skrifter inom patentområdet må
nämnas "Anvisningar och råd för
uppfinnare och patentägare" (1892) och
"Hvilka förändringar i vår patentlag
äro mest önskvärda?" (1890). Även för
allm. frågor ådagalade lian stort
intresse, deltog med iver i det frisinnade
partiets strävanden och var bl. a.
stadsfullmäktig i Stockholm 1891—94.
Men vetenskapen förblev hans största
intresse. Han undersökte
värmeledningsförmågan hos olika slag av sv.
byggnadsmateriel och utförde som
medl. av den i anslutning till det
internat. polaråret 1882—83
företagna sv. expeditionen till Spetsbergen
observationer rörande
luftelektriciteten och jordmagnetismen. Det var
under sistn. arbete han kom in på
det område, där han skulle förvärva
världsrykte, näml. de vetenskapliga
ballongfärdernas. Bedan i Amerika
hade lian blivit intresserad av
luftsegling, och efter förberedande
studier i aerodynamik och några
färder med den norske luftseglaren F.
Cetti kunde han med understöd av
stiftelsen Lars Hiertas minne skaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
