Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ansgar - Antevs, Ernst - Antoni, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antevs
116
Antoni
ligt en tradition lia tillhört
garnisonen i Folietum (nu Fouilloy) nära
klostret Corbie i Picardie. I
femårsåldern förlorade A. sin mor, och
fadern lät då uppfostra honom hos
munkarna i Corbie. Från Corbie flyttade
A. senare till dotterklostret Korvev,
som kejsar Ludvig den fromme omkr.
822 grundat på kungsgården Höxter
n. om Solingen. Han kom därigenom
närmare sitt blivande missionsfält i
Skandinavien. — Missionen bland
friserna och sachsarna ledde i sina
följder till försök att utbreda
kristendomen till de skandinaviska folken.
Missionsverket fick en egendomlig
utgångspunkt, när den fördrivne danske
kungen Harald med sitt följe infann
sig hos kejsar Ludvig den fromme
och lät döpa sig i Mainz 826;
omvändelsen var nog främst en
politisk spekulation, avsedd att vinna
frankerkej sårens mäktiga stöd. När
Harald kort därefter återvände till
Danmark, följde A. jämte en annan
munk med som hans biktfar.
Missionen bland danerna fick dock kort
varaktighet, då Harald fördrevs redan
efter något år. A. fick i stället ett nytt
verksamhetsfält, hos svearna.
Initiativet hade även denna gång kommit
från hednafolket. Då kejsar Ludvig
sommaren 829 höll riksdag i Worms,
uppvaktades han av sändebud från
svearna, som bådo honom sända
kristna präster till deras hemland. Det är
troligt, att även denna begäran främst
var ett medel att utverka mera
påtagliga reella förmåner. I varje fall
upptogs den med glädje av kejsaren, och
A. sändes till svearna. Med honom
följde munken Vitmar. Vad Rimberts
"Vita Ansgarii" berättar om färden
är allom bekant: hur missionärerna
överföllos och plundrades av vikingar,
hur de efter stora svårigheter nådde
Birka, av kung Björn utverkade
tillstånd att predika kristendomen och
bland de första omvända kunde räkna
kungens rådgivare Hergeir. A:s
verksamhet i Birka varade 1 % år. Han
återvände 831 och besökte kejsar
Ludvig, som nu hade planer att grunda
ett nordiskt biskopsdöme. Under ett
besök i Rom fick A. bekräftelse på
sin värdighet som det nya stiftets
förste biskop. Hamburg upphöjdes
till ärkebiskopssäte, och A. fick jämte
Ebo, ärkebiskopen av Reims, påvens
uppdrag att verka bland "svear,
daner, slaver och andra folk, som bo
i de nordiska länderna".
Verksamhetsfältet delades så, att A. fick
danerna och folket n. om Elbe på sin
lott, under det att Ebo verkade hos
svearna genom sin släkting Gauzbert.
Frankerrikets begynnande
upplösning efter Ludvig den frommes död
återverkade i högsta grad menligt på
A:s ställning. Biskopsdömets
egendomar och inkomster indrogos till stor
del. Danakungen Hårik gick dessutom
till anfall och förstörde Hamburg
845. Ljusare tider randades snart för
A., då konung Ludvig den tyske
ingrep, och A. kunde åter tillträda sitt
stift, som nu sammanslogs med
Bremens stift till ärkestiftet
Hamburg-Bremen. Först nu kunde A. med kung
Håriks goda vilja verka kraftigare för
missionen i Danmark och grundlade
bl. a. en kyrka i Slesvig. En inre
omvälvning, som förde Hårik i döden,
drabbade väl till en början även
missionsverket, men detta kunde snart
åter fortsättas, ocli en kyrka
grundades i Ribe. — Ännu en gång — omkr.
852 — kom A. att besöka Sverige.
Missionsverket hade då nästan helt
fått förfalla, sedan Gauzbert
fördrivits. Med ett sändebud från
danakungen och med dennes
rekommendation kom A. till Birka. Kung Olof
ställde sig välvillig, och
tingsmenigheten gav slutl. sitt samtycke till
missionen. A. återvände snart till
Tyskland, men missionen fortsattes
under ledning av olika präster,
Erim-bert, Ansfrid och Rimbert, ända till
slutet av 800-talet, då
karolingerväl-dets tilltagande upplösning alltmera
försvagade Hamburg-Bremens makt
och den hedniska reaktionen åter fick
överhand bland svearna. — A:s
insats på både det politiska och
kyrkliga området var högst betydande.
Främst var han dock den hängivne
missionären, som fått de
livsavgörande intrycken genom sin
klosteruppfostran. Hans djupa fromhet, som
drev honom till sträng askes, närdes
av mystikens högsta upplevelser, det
extatiska tillståndets visioner. A.
dyrkades som helgon särskilt i
Nordtyskland och de nordiska länderna under
medeltiden. Hans festdag var i
Sverige 4 febr. -— Litt.: Rimbert,
"Ansgars levnad", övers. 1927); Y.
Brilioth, "A., Sveriges apostel" (2:auppl.,
1930); S. Lindqvist, "Norden och A."
(i "S:t Ansgarius, hans värld ocli
verk", 1930); H. Wijkmark, "Sv.
kyr-kohist." (I: 2, 1931). G. U., E. B—n.
Antevs, Ernst Valdemar,
geolog, f. 20 nov. 1888 i Vartofta-Åsaka
skn, Skarab. län. Föräldrar:
lantbrukaren Clas F. Ericsson och Ada
Johansson. — A. blev student i Skara
1909, fil. mag. 1912, fil. lic. 1916 ocli
fil. dr 1917, allt i Stockholm. Han var
amanuens i geologi vid Stockholms
högskola och vid Riksmus :s
paleobo-taniska avd. 1914—19 samt
förordnades 1917 till docent i geologi vid
Stockholms högskola. Han företog
forskningsresor till Björnön 1916 och
Spetsbergen 1918 samt deltog i G. De
Geers geokronologiska expedition till
Nordamerika 1920, där lian sedan
stannat och med anställning vid och
understöd från bl. a. American
geo-graphical society, Geological survey
of Canada och Harvard-univ. utfört
glacialgeologiska undersökningar. —
A. har utgivit ett 60-tal, huvudsakl.
kvartärgeologiska arbeten, bl. a.
drs-avliandl. "Postglacial marine
shell-beds in Bohuslän" (1917), "The
recession of the last ice sheet in New
England" (1922), "Retreat of the last ice
sheet in Eastern Canada" (1925),
"Shell-beds ön the Skagerack" (1928),
"The last glaciation" (1928) och
"Alpine zone of the Mt. Washington
range" (1932). Han har även
behandlat paleobotaniska och klimatologiska
ämnen ss. floran i Skånes rät-lias
(Höörsandstenen) och trädens
års-ringar som indikatorer för klimatet.
— Gift 1929 med Ada B. Smith. S. L.
Anto’ni, Nils Ragnar Eugène,
neurolog, f. 5 sept. 1887 i Stockholm.
Föräldrar: praktiserande läkaren
Fride A. och Amélie Sylvan. — A.
blev student i Stockholm 1904, med.
kand. 1909, med. lic. 1914, med. dr
1920, docent i neurologi 1920 och i
medicin 1924, allt vid Karol. inst.
Han var konsulterande läkare 1922
—28 och lasarettsläkare 1928—31 vid
Stockholms läns centrallasarett, blev
bataljonsläkare 1924 och utnämndes
till prof. i nervsjukdomar vid Karol.
inst. 1931. — Med starka band
knuten vid Frankrikes neurologiska
vetenskap -—- som på vissa områden är
den ledande i världen — har A. i
sin läkar- och lärargärning samt i
sitt författarskap förenat omfattande
fackkunskaper med en
allmänkultu-rell, liumanistisk-psykologisk
orientering. Hans minnesrunor över den
franska neurologins stormän och över
Freud, för vars läror han hyst
särskilt intresse, äro klassiskt formade.
Hans talrika vetenskapliga skrifter
om nervsjukdomar behandla bl. a.
Nils Antoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
