Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Armfelt, Gustaf Mauritz - Arnberg, Wolter - Arne, Ture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnberg
131
Arne
gustavianska intriger. A. förvisades
1811 från Sverige och slog sig då ned
i Finland, dit han redan tidigare
varit betänkt att flytta. Han kallades av
kejsar Alexander till S:t Petersburg
och blev snart en av dennes främsta
vänner och hade som rådgivare i
finska angelägenheter ett betydande
inflytande på sitt lands öden. Han
medverkade vid inrättandet av
kommittén för finska ärenden i S:t
Petersburg (1811), vars förste ordf. han
själv blev, och har till stor del
förtjänsten av att Viborgs län återförenades
med det övriga Finland (1819). Han
var en kortare tid (1812—13)
generalguvernör över Finland och kansler
för Åbo akad. från 1812 — samma
post hade han haft redan 1791—92.
— Även i inre ryska frågor och på
kejsarens utrikespolitik hade A. ett
visst inflytande. Konsekvent fiende
till Napoleon, styrkte han kejsaren i
dennes kamp mot honom. Han var
kejsaren följaktig till mötet i Åbo med
Karl (XIV) Johan (1812). Efter
mötet upphöjdes han till finsk-rysk
greve. — A:s många lysande talanger
kunna icke dölja, att han dock
saknade de egenskaper, som konstituera den
store statsmannen och krigaren. Men
inte minst den tjusning, som hans
person trots allt förmådde väcka, gör
honom till en av de bästa repr. för den
gustavianska tiden och dess anda. A.
har själv skildrat sina öden fram till
processen mot honom i "Berättelse om
generalen baron Gustaf Mauritz A:s
lefnad och politiska öden" (tryckt i
del 1—2 (1830) av "Handl. rör.
Sveriges äldre, nyare och nyaste
historia", utg. av G. Adlersparre). Hans
"Anteckningar af generalen baron A.
till hans rättfärdigande, förf. i
Neapel den 16 mars 1794" äro utg. i
"Gömdt är icke glömdt" (8,1851). Två
biografier, delvis kompletterande
varandra, finnas över A.: Elof Tegnérs
(1—3, 2:a uppl. 1893—94) och C. von
Bonsdorffs (1—4, 1930—34). — Gift
1785 med hovfröken grevinnan Hedvig
TJlrika De la Gardie. G. U.
Arnberg, Johan Wolter,
nationalekonom, bankman, f. 14 okt. 1832
i Norrköping, † 20 juni 1900 i
Saltsjöbaden, Stockholms län. Föräldrar:
klädesfabrikören Johan Adolph A.
och Sophia Luth. — A. blev student i
Uppsala 1849, fil. kand. 1853, fil. mag.
1854 och docent i politik 1856. Som
riksstatens stipendiat företog han en
resa till Frankrike, Belgien och
Rhen-provinserna 1859—60 särskilt för att
studera handelsdomstolarnas
organisation och arbetssätt. A:s allm.
läggning drog honom över till praktisk
verksamhet. Han tillhörde 1864—
73 styr. för Uplands enskilda bank,
vid vars bildande han medverkat,
var sekr. i riksdagens
bevillningsutskott 1867—70 och styr.-led. i
Stockholms enskilda bank 1871—74.
Särskilt samarbetet med A. O. Wallenberg
vidgade hans vyer och gav honom en
djupare insikt i ekonomiska frågor,
som kom honom väl till pass, då han
valdes till fullmäktig i Riksbanken
och deputerad för utrikes växelrörelsen
1874(—1900). Hans val får ses som
ett led i striden mellan A. O.
Wallenberg och häradshövding A. V. Dufwa,
den ledande kraften inom den i
förlegade former stelnade Riksbanken.
Mellan dem fanns även en personlig
animositet. Efter Dufwas död 1883
var A. den obestritt ledande i
Riksbankens styr. Han förstod att hävda dess
intressen icke minst mot de enskilda
bankerna. Då lian sålunda redan på
1880-talet kraftigt bekämpade de
senares sedelutgivningsrätt, kom han i
ett skarpt motsatsförhållande till A.
O. Wallenberg. Reformen
genomfördes 1897, då det bestämdes, att de
enskilda banksedlarna skulle upphöra
fr. o. m. 1904 (det skedde redan 1 aug.
1903). Som led. av de båda stora
bankkommittéerna på 1880-talet ivrade A.
för att Riksbanken skulle bli en
centralbank för hela landet, och han
strävade även praktiskt mot samma mål.
Det var till stor del A:s förtjänst, att
en uppgörelse 1885 träffades mellan de
tre nordiska centralbankerna
rörande dragning av växlar bankerna
emellan i syfte att såvitt möjligt undvika
guldsändningar mellan länderna i
fråga, överenskommelsen har haft
största betydelse för de
interskandi-naviska affärsförbindelserna. Under
A:s tid mer än sexdubblades
Riksbankens utrikesrörelse. — A. var
övertygad anhängare av liberalismens
ekonomiska åskådning och av J. A.
Gripenstedts liberala näringspolitik
samt gjorde sig bemärkt som en av
frihandlarnas främsta förkämpar.
Han tillhörde den liberala
majoriteten i den stora tullkommittén 1880—■
82, vars betänkande till stor del torde
ha författats av honom, samt var
en av initiativtagarna till Fören.
mot livsmedelstullar 1886. Redan
1888 avgingo emellertid
tullskydds-vännerna med segern. A:s erkända
duglighet gjorde, att han var mycket
anlitad vid kommittéarbeten. A. var
led. av Stockholms stadsfullmäktige
1875—90 och 1891—95 och tog
verksam del i stadens kommunala liv.
Han blev led. av Vet. akad. 1884 och
av Lantbruksakad. s. å. Hans
vetenskapliga författarskap ägnades åt
näringslivet och näringspolitiken. Bland
hans arbeten märkas särskilt "Om
upphandlings-deputationen" (1855;
gradualavhandl.), "Om arbetets och
bytets frihet" (1864) och "Anteck-
Wolter Arnberg.
ningar om frihetstidens politiska
ekonomi" (1868), som ännu har stort
värde och är av intresse som ett
uttryck för liberalismens ekonomiska
åskådning. — Ogift. G. U.
Arne, Ture Algot Johnsson,
arkeolog, museiman, f. 7 maj 1879 i
Drothems skn, östergötl. län.
Föräldrar: fröhandlaren Sven August
Johnsson och Christina Andersdotter. —
Efter mogenhetsex. i Nyköping 1897
inskrevs A. s. å. vid Uppsala univ., där
han blev fil. kand. 1900, fil. lic. 1909
och fil. dr 1914. Sedan 1902 har han
tjänstgjort vid Vitt. akad., där han
1909 blev antikvarie; han blev 1926
enhälligt kompetentförklarad till
professur i Uppsala och erhöll 1938
prof:s namn. Han blev led. av Vitt.
akad. 1921. — A:s forskningar ha
särskilt inriktats på den nordiska
järnåldern, och studiet av Sveriges
förbindelser med Ryssland under
denna tid har gjort honom till en av våra
främsta kännare av östeuropeisk och
asiatisk arkeologi och kultur. I
vetenskapligt syfte liar han företagit en
mängd resor till Mellan- och Väst-
Ture Arne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
