Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Arrhenius, Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arosenius
158
Arosenius
Svante Arrhenius.
där i samma ämne 1895—1905 och
högskolans rektor 1897—1902 samt
föreståndare för Vet. akad:s
nobel-inst. för fysikalisk kemi 1904—27. Han
erhöll nobelpriset i kemi 1903, blev
led. av Vet. akad. 1901, av
Lantbruks-akad. 1909, jur. hedersdr i
Birmingham, med. hedersdr i Heidelberg och
Groningen samt fil. hedersdr i
Leipzig, Greifswald, Cambridge, Oxford
och Edinburgh. Hedrande anbud fick
han om professur i Giessen 1891 och
i Berlin 1905 men avböjde. —
Redan vid 25 års ålder vann A.
ryktbarhet genom sin drsavhandl.
"Re-cherclies sur la conductibilité
galva-nique des électrolytes" (1884), som
ger de första antydningarna till
den tre år senare klart
formulerade elektrolytiska dissociationsteorin.
Hos E. Edlund på Vet. akad:s
fysiska laboratorium i Stockholm hade
A. 1881—83 studerat olika
elektrolyten elektriska ledningsförmåga och
funnit, att dennas bärare, de
elektriskt ledande molekylerna, vid
utspädning öka i antal på bekostnad av de
icke ledande, att
ekvivalentledningsförmågan har ett gränsvärde, som
uppnås vid oändlig utspädning, samt
att parallellitet råder mellan en
lösnings kemiska reaktionsförmåga och
elektriska ledningsförmåga. A.
utvecklade dissociationsteorin i sin avhandl.
"Försök att beräkna dissociationen
(aktivitetskoefficienten) hos i vatten
lösta kroppar" (1887), där enligt The
Svedbergs omdöme "den storartade
originaliteten är förenad med en
klarhet och enkelhet i tankegång och
framställningsform, som ställer detta lilla
arbete på tio sidor i jämnhöjd med
det yppersta inom alla tiders
naturvetenskapliga litteratur". A:s tanke
var, att många ämnen, som ansågos
fullt stabila, t. ex. koksalt, vid
lösning i vatten sönderdelas (dissocieras)
i sina beståndsdelar, att dessa ss.
elektriskt laddade partiklar, joner,
äro fritt rörliga i lösningen, och att
de kemiska reaktionerna mellan
elektrolyter i vattenlösning i själva
verket ske mellan de joner dessa ämnen
dissocieras i. Han studerade den
elektriska ledningsförmågan hos olika
lösningar samt ansåg sig därigenom
kunna beräkna graden av dissociation
i dessa lösningar. Denna hans åsikt
har visat sig vara i det stora hela
riktig, ehuru en senare tids forskare
funnit sig föranlåtna att införa vissa
modifikationer, när det gäller starka
elektrolyter. Genom A. befordrades
den fysikaliska kemins utveckling i
högsta grad. Det dröjde dock ett tiotal
år, innan hans läror helt slagit
igenom. Med utgångspunkt från sin teori
undersökte A. gasernas
ledningsförmåga, framställd i "Leitung durch
heisse Salzdämpfe" (1891). En
redogörelse för dissociationsteorin och
den moderna fysikaliska kemin gav
lian i "Lärobok i teoretisk
elektrokemi" (1900). I en kritik av Nernsts
värmeteorem behandlade han den
fria energin; i "Das Hauptgesetz der
Adsorptionsersclieinungen" (1910)
uppställde lian en formel för
adsorp-tionen. I "Theorien der Chemie"
(1906) skildrade han vetenskapens
dåvarande ståndpunkt med
hänvisning till framtidsproblemen; i
"Kemien och det moderna livet" (1919)
framhöll lian kemins omfattande
betydelse och dess roll ss. grunden för
vår materiella kultur. — A. kom
under 1890-talet in på nya banor. Hans
intresse fångades av meteorologin,
geofysiken och den kosmiska fysiken.
Tills, med N. Ekholm stiftade han
1891 Fysiska sällskapet i Stockholm
och utgav arbeten över månens
inflytande på jordens elektriska
tillstånd (1895) och månens inverkan
på norrsken och åskväder (1898) samt
upptäckte en periodicitet av nära
26 dygns längd hos norrsken och
åskväder (1S98), vilken tid
sammanfaller med omloppstiden för solens
fläckar vid dess ekvator. Pä denna
samstämmighet grundade A. sin teori
om norrskenet (1900) ss. ytterst
orsakat av solens strålningstryck
(ljustryck). Även solkoronan och
kometsvansarna förklarade han så, att de
utgöras av solstoft och kometstoft,
som av strålningstrycket kastas ut
från solen och kometerna. A. har
ytterligare sökt påvisa
strålnings-tryckets betydelse för
världsmekaniken samt hävdat, att det i förening
med gravitationen balanserar
universum och ger upphov till processer,
genom vilka "världssystemets urverk
kan hållas i ständig gång, så att det
icke löper ut". A. har i sin teori om
panspermin (1905) sökt göra troligt,
att livet har förmåga att sprida sig
genom världsrymden från en
himlakropp till en annan medelst sporer
av de lägsta organismerna, som med
strålningstryckets hjälp
transporteras till universums olika delar. A.
uppställde även (1896) en teori om
variationer i atmosfärens kolsyrehalt
som orsak till klimatets växlingar
under olika geologiska perioder,
varvid en ökad kolsyremängd höjer
temperaturen i atmosfären och gör
klimatet varmare. I "Lehrbuch der
kos-mischen Physik" (1902—03) gav A. en
framställning av ämnet från den
moderna fysikens och fysikaliska kemins
ståndpunkt. Hans
populärvetenskapliga arbeten äro fängslande och ha
vunnit en enastående spridning samt
översatts till de flesta kulturspråk.
Han utgav "Världarnas utveckling"
(1906; 8:e uppl. 1924), "Människan
inför världsgåtan" (19ü7; 5:e uppl.
s. å.) och "Stjärnornas öden" (1915;
4:e uppl. s. å.). — A:s tredje stora
arbetsfält är den fysiologiska kemin,
närmast serumterapin. I sitt arbete
"Physical chemistry applied to toxins
and antitoxins" (1902) behandlade
han problemet om toxinernas och
deras antikroppars växelverkan med
hjälp av den kemiska dynamikens och
statikens lagar. Han behandlade även
matsmältningen och resorptionen.
Sina viktigaste biokemiska avhandl.
sammanförde han i "Immunochemie"
(1906) och "Quantitative laws in
bio-logical chemistry" (1915). litt
populärt arbete är "Smittkoppor och deras
bekämpande" (1913). — A. har som
forskare och skriftställare varit av
utomordentlig betydelse. Många av
vår tids mest berömda fysiker och
kemister äro hans lärjungar. Han
vann det högsta erkännande, då han
1903 erhöll nobelpriset i kemi —• det
första nobelpris, som tillfallit en svensk
— "för den utomordentliga förtjänst
han genom sin elektrolytiska
dissociationsteori inlagt om kemiens
utveckling". Han förenade en genial
vetenskaplig intuition med en i nutiden
sällsynt universalitet. På skilda
områden av naturvetenskapen gav han
uppslag och gjorde upptäckter. Han
var en stor banbrytare med lycklig
förmåga att utläsa lagbundenheter ur
siffermaterial och finna levande
samband mellan skilda företeelser. Själv
betraktade han sig främst som
fysiker. Som sådan och som kemist gjorde
han bestående insatser. "Han utövade
ett djupt inflytande på nutidens både
kemiska och fysiska forskning. Han
lade grunden till en för kemin
omvälvande elektrolytisk teori, långt före
elektronernas upptäckt. Hans
kosmiska spekulationer voro lysande,
hans bortgång beklagades av hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
