Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. (Bielke), Axel - 9. Bielke, Nils - 10. Bielke, Ture - 11. Bielke, Hogenskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bielke
303
Bielke
befälhavare och underhandlare.
Särskilt på 1540-talet mottog han av
konungen alla slags uppdrag rörande
sin landsändas förvaltning. —- Gift
1) med Anna Eriksdotter
(Leijonhufvud), † 1540; 2) 1548 med Elsa
Axelsdotter (Posse). T. D.
9. Bielke, Nils Pedersson,
ämbetsman, f. omkr. 1502, † 20 eller
21 maj 1550 genom drunkning i
Bråviken. Föräldrar: riksrådet Peder
Turesson (B.) ocli Karin Nilsdotter.
Brorson till B. 6. — B. inträdde
1544 som kammarråd i det av Gustav
Vasa organiserade ämbetsverket för
rikets räkenskaper, den s. k.
kammaren. Hur svårt det än var att göra den
stränge konungen till lags, synes B. lia
skött sitt krävande ämbete till hans
belåtenhet, vilket får anses vara ett
mycket gott betyg. Gentemot fogdarna
innehade han verklig chefsställning
ocli ingrep ofta i detalj i
förvaltningen av kronans gods och gårdar. Någon
direkt politisk roll torde han inte ha
spelat, men han var en betydande
jorddrott och ägde stora egendomar
runtom i Sverige. Dessutom innehade
lian förläningar i Västergötland och
i Södermanland, där lian även var
häradshövding (i Oppunda härad). B.,
som delvis uppfostrats i Danmark,
lyckades där återvinna åtskilliga
gods, som tidigare ägts av svenskar
men under unionsstridema indragits
till den danska kronan. — Gift 1537
med Anna Ilogenskild. H. N.
10. Bielke, Ture Pedersson,
riksråd, f. 1507 (enligt egen uppgift 1514),
† 17 juni 1577 på Gäddeholm (nu
Tureholm) nära Trosa. Bror till B.
9. — B. hörde tidigt till Gustav
Vasas betrodda män. Då konungen i
slutet av 1530-talet tänkte omskapa
finansförvaltningen efter utländskt
mönster, utsågs B. jämte Per Brahe
och Henrik Klasson Horn till
kammarråd, men om deras verksamhet
är föga känt. År 1540 blev lian
slottsfogde på Stockholms slott och var
med säkerhet fr. o. m. 1550 riksråd.
—■ Under Dackeupproret spelade B.
en framträdande roll både inom
administrationen och vid
underhandlingarna med smålandsallmogen;
under det ryska kriget hade han att
tills, med fogden Gustaf Finke leda
försvaret av den s.-ö. riksgränsen.
Även under Erik XIV intog B. en
framskjuten ställning. Han verkade
bl. a. vid underhandlingarna
mellan Sverige och Danmark om en
revision av Brömsebrotraktaten 1541
för en uppgörelse i godo. Kanske
inte endast riksintresset därvid
bestämde lians hållning utan även hans
och ättens godsintressen i Danmark.
Efter sturemorden, som B. blott av
en tillfällighet undgick, var lians
Ture Bielke. Kopia (detalj) av
"Salsta-kopisten" efter målning av okänd
konstnär (Salsta).
plats på hertigarnas sida i resningen
mot Erik 1568 given. År 1570 blev B.
Eriks väktare på Åbo slott. — Det
nordiska sjuårskriget 1563—70
pågick ännu, då upproret mot Erik
ägde rum. Innan hertigarna nått
Stockholm, sände de Jöran
Gyllenstierna ocli B. jämte en sekr. till
Danmark för att inleda
fredsunderhandlingar. De för Sverige oförmånliga
fredsfördrag med Danmark och
Lybeck, som sändebuden läto förmå sig
att underteckna, förkastades visserl.
av Johan III, men B. synes dock inte
lia förlorat konungens ynnest. I de
riksdagsförhandlingar, som
legaliserade tronskiftet, spelade B. en
framträdande roll. Han tillhörde de
råds-lierrar, som 1575 samtyckte till att
Erik XIV, om så bleve nödvändigt,
måtte berövas livet. — Gift 1) 1540
med Karin derå, † 1558; 2) 1562 med
grevinnan Sigrid Sture. G. U.
11. Bielke, H o g enskild,
friherre, riksråd, f. 1538 på Stora Dala
i Västergötland, avrättad 3 juni 1605
i Stockholm. Son till B. 9. — B. torde
under studietiden vid Åbo latinskola
1547—51, univ. i Wittenberg 1551
samt Odense latinskola 1554—55 lia
bibragts en konciliant protestantisk
uppfattning och en viss likgiltighet
för dogmatiska stridsfrågor, som
säkerl. haft betydelse för hans
senare politiska partitagande. Vid Erik
XIV:s kröning 1561 blev B. slagen
till riddare och utsågs till riksråd
1562. Genom sin förlovning s. å. med
Anna Sture, dotter till Svante Sture,
kom han den mäktiga stureätten
nära. Liksom denna och den övriga
högadeln gillade lian Arboga
artiklar och stod även senare på Erik
XIV:s sida i kraftmätningen med
hertig Johan. Under sturemorden
1567 hölls B. bevakad i sitt hus i Upp-
sala; senare verkade han för en
förlikning mellan kungen ocli de
mördades släktingar och var jämte Per
Brahe ivrigt men förgäves verksam
för att få Göran Persson, som dömts
till döden, även avrättad. Själv kom
B. inte att ta del i resningen mot
Erik 1568, då han kort förut som
ledare av det sv. försvaret mot
danskarna i Småland, öster- och
Västergötland låtit överrumpla sig och förts till
Danmark i fångenskap. I slutet av
1568 var han dock äter i Sverige och
gjorde vid kröningsriksdagen i
Uppsala 1569, då han upphöjdes till
friherre, sitt inflytande gällande för att
stärka adelns ekonomiska och
politiska makt, men framgångarna
motsvarade inte i allo hans
förhoppningar. Sekreterarväldet lyckades
högadeln ej bryta, och trots yttre
ynnestbevis hade B. och de andra
råds-lierrarna knappast något större
inflytande på rikets styrelse under
förra delen av Johan III:s regering.
Förvaltningen var i oordning,
förhållandet mellan Johan III och hertig Karl
oreglerat, ocli bland adeln rådde
missnöje. Uppgifter finnas om
stämplingar mot Johan, i vilka B. skulle ha tagit
del. I varje fall spelade B. den ledande
rollen bland sina ståndsbröder fram
till mitten av 1570-talet, då Erik
Sparre blev aristokratins främste repr.
Båda understödde kungens liturgiska
planer av politiska motiv. Någon
re-katolicering, som genom
godsrestitu-tion skulle drabba adeln ekonomiskt,
ville de ej vara med om. Omkr. 1580,
när de politiska spekulationerna
visat sig illusoriska och den
antilitur-giska rörelsen blivit allt starkare,
uttalade sig B. för en försoning med
den lutherska oppositionen. Den
politiska spänningen mellan Johan III
och hertig Karl ökade betydligt på
1580-talet, och B. ställde sig ganska
bestämt på kungens sida. Ilan gillade
fullt den politik, som ledde till
Sigismunds val till polsk kung, och
biträdde Erik Sparre vid utarbetandet av
Kalmare stadgar (1587). I
Revalmö-tet 1589 deltog inte B., då han i
stället betroddes att vara ståthållare i
Stockholm, men han fick inte minst
till följd av hertig Karls ingripande
dela den onåd, som drabbade de
övriga rådsherrarna. Med Johan III
blev B. snart förlikt genom drottning
Gunillas förmedling, med hertig Karl
först efter Johans död 1592, då
rådsherrarna övertogo regeringen tills,
med hertigen. B. var med om att
skaffa upprättelse åt liturgins
motståndare, att avskaffa all katolsk
gudstjänst i Stockholm ocli att inkalla
Uppsala möte 1592. Efter konung
Sigismunds avresa 1594 övertogo
rådsherrarna åter regeringen tills, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
