Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Boström, Christopher Jacob - 2. Boström, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boström
423
Boström
av förnuftet. B. följer sina sv.
föregångare även däri, att han räknar
med känslan, d. v. s. den förnuftiga
känslan, som kunskapsorgan i etiska
frågor. Denna förnuftiga känsla ger
sig framför allt till känna i samvetets
form. Den utspringer ur människans
sanna och innersta väsen och är
därför ett uttryck för hennes
förnuftighet. — Det system B. skapat stod på
logisk grund, men, säger Hans
Larsson, "denne klare tänkare, som
trotsar så mycket på sina bevis, tillhör
ju i grunden alldeles avgjort
skådar-nas släkte, och det förefaller mig
alltid, när den slagfärdige dialektikern
fäktar med sina argumenter, som om
han själv sutte som ett barn och
beskådade sin värld, som om en för
honom själv omedveten drömsyn alltid
beledsagade hans tankar". — I sin
kamp mot helvetesläran ocli för
ståndsrepresentationen har B. vänt sig till
en större publik. Men sin största
insats har han gjort som akademisk
lärare, framför allt föreläsare. Fastän
B. hade en svag stämma, förmådde
han i katedern fängsla åhörarna inte
minst genom den inre övertygelse,
varmed lian utvecklade sina tankar:
... "man fick ett intryck djupt och
obeskrifligt: den mannen tror på
hvarje ord han sagt" (C. D. af
Wirsén). Hans lärjungar besatte den ena
professorsstolen efter den andra, och
det boströmska tänkesättet
genomträngde en stor del av den sv.
ämbetsmannakåren. De mest betydande
boströmianerna voro S. Ribbing, C. Y.
Sahlin, A. Nyblæus och E. O. Burman.
Pontus Wikner och Vitalis Norström
stodo en kortare tid under B:s
inflytande. Även V. Rydberg och C. D. af
Wirsén rönte stark påverkan från B.
Hans tankar återgå i senare tid hos
bl. a. Efraim Liljeqvist och Karl Pira.
Genom en immanent kritik av den
boströmska filosofin har även den
senare s. k. uppsalafilosofin utvecklat
sig. — B:s hela läggning var
optimistens. Hans förnekande av
ondskans realitet och tro på människans
utveckling mot slutlig fulländning
voro inte bara uttryck för hans
fors-karkynne utan även för hans
privatkynne. Personligen var han glad och
godmodig. Även om han i sin polemik
utvecklade en stridslust, som gjorde,
att lian inte skrädde orden,
försäkrade lian själv, att han "aldrig varit
intagen av bat eller ovilja mot någon
människa". Detta är troligt, även om
hans utfall mot t. ex. Borelius kunde
tyda på motsatsen. Hans ljusa lynne
framträdde även i den filosofiska
resignation, varmed han bar den
hjärtsjukdom, som han till sist dog av.
Han ligger begravd på Uppsala
kyrkogård. — B:s samlade skrifter utgåvos
1883—1901 (3 delar) av H. Edfeldt
och G. .1. Keijser. Dessutom må
nämnas "Föreläsningar i
religionsfilosofi" (1885), "Föreläsningar i etiken"
(1897), båda utg. av S. Ribbing,
"Föreläsningar i religionsfilosofi II", utg.
av G. J. Keijser (1906), samt
"Boströms äldsta latinska dissertationer
försvenskade af Efraim Liljeqvist"
(1915). Bland av B. själv utg.
skrifter märkas framför allt "Satser om
lag och lagstiftning" (1845),
"Grund-lineer till philosophiska statslärans
propædeutik" (1851) och "Grundlineer
till philosophiska statsläran" (1859).
— Ogift. — Litt.: "Åt minnet af Chr.
J. B. 1797—1S97. Festskrift utg. jan.
1897" (med utförlig bibliografi intill
1897); A. Nvblæus, "Den filosofiska
forskningen i Sverige" (4, 1895—97);
H. Larsson. "Chr. .T. B." (1931); A.
Wedberg. "Den logiska strukturen
hos B:s filosofi" (1937). T. T. S.
2. Boström, Erik Gustaf
Bernhard, politiker, f. 11 febr. 1842 i
Stockholm, † 21 febr. 1907 därstädes.
Föräldrar: lagmannen Erie Samuel
B. och Elisabet Gustaf va Fredenheim.
Brorson till B. 1. — B. gick i skola i
Uppsala, studerade vid univ. där 1861
—63 och övertog sedan
fideikommisset Östanå i Roslagen. År 1870 blev han
led. av Stockholms läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, 1870—
90 var han led. av Stockholms läns
landsting, vari lian var v. ordf. 1884
—87 och ordf. 1888—90 ocli 1901. I
riksdagen inträdde B. som repr. i
Andra K. för S. Roslags domsaga
1S76(—93) (led. av bankoutskottet
1878—79, bevillningsutskottet 1880—
90, utom majriksdagen 1887, ocli var
där v. ordf. 1S83—86 och ordf. 1887
—90, samt av riksgäldsfullmäktige
1888—91, som ordf/l890). Han var
därjämte led. av tullkommittén 1879
—82, förstärkta lagberedningen 1884
—87 och nva tullkommittén som
ordf. 1880—91. Till Första K. kom
B. 1S94 och var 1902 ordf. i
bankoutskottet. — B:s intresse för
försvarets stärkande med bibehållande
av indelningsverket gjorde det
naturligt för honom att vid sitt inträde
i riksdagen sluta sig till centern, den
grupp, vilken han socialt närmast
tillhörde. B. var till sin typ emellertid
lantjunkare, han misstrodde
byråkratin, arbetade för sparsamhet, önskade
i likhet med lantmannapartisterna
kring Jöns Rundbäck borttagandet av
indelningsverkets ekonomiska bördor
för bönderna och motarbetade kraftigt
och effektivt regeringens
flottbygg-nadsprogram 1S77. Sin första stora
insats gjorde B. i tullfrågan fr. o. m.
1882. Efter att 1882—83 förgäves
ha bekämpat frihandelstraktaterna
med Frankrike ocli Spanien ocli 1885
■—86 framfört tullkraven i
riksdagen med stor skärpa, samtidigt som
propagandan drev upp lidelserna i
landet kring denna viktiga fråga,
lyckades tull vännerna under B:s
ledning vid 1888 års riksdag genomdriva
sina önskemål, sedan efter
föregående års Andra K.-val
frihandelsmajo-riteten brutits genom en
omdiskuterad röstkassering, som gick ut över
frihandlarna i Stockholm.
Dessförinnan hade riksdagens
partiförhållanden förskjutits. Motsättningen
bönder—herremän hade på grund av
tullfrågan fått vika för motsättningen
frihandlare—protektionister, och
denna motsättning utvidgades till en
motsatsställning även i andra frågor
mellan frihandlare-liberala och
protektionister-konservativa. Följden blev,
att Lantmannapartiet splittrades
(1888). Dess starka
protektionistfalang bildade Nya
lantmannapartiet; i detta uppgick även en rad
högerbetonade stadsrepr., och B. blev en
av partiets dominerande gestalter.
Tullprogrammet 1888, utformat av
bevillningsutskottet under ledning av
B., innebar omedelbara tullar på
livsmedel (spannmål och fläsk), vissa
industritullar omedelbart och planering
av ytterligare tullar, så snart de
gällande handelstraktaterna utlöpte.
Åren 1891—1900 var B. statsminister,
samtidigt dessutom 1894—95 chef för
Finansdep. och 1899 utrikesminister.
Sedan B. tillträtt statsministerposten,
konsoliderade han sin ställning
genom moderation i tullfrågan. En
tullsänkning företogs, motiverad av en
avsevärd konjunkturförbättring för
spannmålsodlarna (1892). Genom
denna åtgärd ville B. försäkra sig om
tillräckligt stöd för sin
försvarsproposition. Samma syfte hade andra
åtgärder, som tillmötesgingo
oppositionens krav. Dit hör förslaget om
fixering av riksdagsmännens antal, som
efter riksdagsbehandlingen för Andra
K. sattes till 230, därav 80 stadsrepr.
Denna s. k. "vingklippning" för
städernas del tillfredsställde inte blott
de konservativa, som fruktade för
städernas radikalisering, utan även
de liberala, till Gamla
lantmannapartiet hörande bönderna. En annan
åtgärd med motsvarande syfte var
införandet av sådana tullar, som
tillfredsställde industriprotektionisterna. Den viktigaste förutsättningen
för B:s försvarsprogram var dock
kanske hans accepterande av
lantmannakravet på avskaffande av
grundskatterna och ersättning för
indelningsverkets ekonomiska bördor.
Försvarsförslaget 1892 föll
emellertid i sista ögonblicket. B. beslöt då
att inkalla en urtima riksdag till
hösten 1892. Då speciellt de skånska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
