Fredrika Bremer.</img>
”Familjen. H”, som kallats ”den
svenska litteraturens egentligen första
familjeroman” (H. Schück). För den
romanen erhöll B. 1831 av Sv. akad.
Lundbladska priset. Hon hade slagit
igenom och såg nu målet klart
framför sig: ”Om Gud behagar, skall det
lyckas mig att blifva en aktad och
nyttig författare.” — Innan hon gav
ut några nya arbeten, gjorde hon
emellertid två viktiga bekantskaper:
hon studerade Benthams skrifter, som
bestyrkte hennes hopp, att
författarskapet kunde få en filantropisk
betydelse, och hon blev bekant med den
lärde Per Johan Böklin, som kom
henne att fördjupa sig i den
platonska och nyromantiska filosofin.
I sin nästa roman, ”Presidentens
döttrar” (1834), som i stilen är influerad
av Goethes romaner, skildrade hon,
hur den fula Edla på samma sätt
studerade Platon och blev en förkämpe
för kvinnosaken. Sedan B. även
utgivit den mindre betydande romanen
”Nina” (1835), reste hon på hösten s. å.
till Norge, där hon bodde hos
grevinnan Stina Sommerhielm på Tomb
vid Kristianiafjorden. Där skrev hon
bl. a. sina mest berömda romaner,
”Grannarna” (1837) och ”Hemmet”
(1839). I den förra, som är en
brevroman och utspelas i en idyllisk
småstad i Småland, återfinnes bl. a. B:s
mest populära romanskapelse, ”ma
chère mère”, den kraftfulla och
självständiga generalskan Mansfelt, som
lånat drag från flera levande
modeller, bland dem grevinnan
Sommerhielm. Romanen är på samma gång
romantisk och realistisk, och det
kan nog också sägas om ”Hemmet”,
ehuru det romantiska där är
betydligt tillbakaskjutet. B. bygger näml.
i den romanen på sina egna
erfarenheter från den stora syskonkretsen,
och hon har i Petrea givit ett
utmärkt självporträtt, tecknat med
humor och skarpsyn. B. angav själv
romanens syfte vara att ”borttaga
den gängse fördomen, att kvinnans
enda mål och fullbordan är
äktenskapet”. — Sommaren 1840
lämnade B. Norge och återvände till
Stockholm och Årsta, där hennes
litterära intressen alltmera trädde i
bakgrunden för de religiösa,
filosofiska och sociala. Hon tog nu djupa
intryck av Hegel och framför allt av
den liberale Geijer och gav 1842 ut
broschyren och trosbekännelsen
”Morgon-Väckter. Några ord i anledning
af ’Strauss och evangelierne’.” Liksom
Geijer hade hon — som man kan se
av denna skrift — svårt för att i
tidens religiösa debatt ansluta sig helt
till en viss religiös riktning. Mera
bestämd blev hon då i den stora
religiösa och politiska tendensromanen
”Syskonlif” (1848), där hon med
entusiasm uttalade sig för de
amerikanska socialistiska
falangstärexperimenten för arbetarklassens förädling.
B. hade länge önskat resa till
Amerika, som hon uppfattade som
frihetens stamort, och år 1849, då hon
redan vunnit världsrykte, blev det
henne möjligt att företa en resa dit.
Hon mottogs överallt med aktning
och hjärtlighet och fick möjlighet
att på nära håll iaktta de
förhållanden, som särskilt intresserade henne.
Efter två års grundliga studier
återvände hon till Sverige, där hon snart
offentliggjorde sina intryck i
”Hemmen i den nya verlden. En dagbok
i bref” (1—3, 1853—54). Det är
ett betydelsefullt arbete, som visar
kvinnans ställning i ett fritt och
modernt samhälle. B. beundrade detta
samhälle, men hon var ärlig nog att
tillstå, att inte allt var efter hennes
ideal. Ganska stort uppseende väckte
hon genom sin förklaring, att
negrerna ännu icke voro mogna för
friheten. Hennes kvinnosaksprogram hade
emellertid nu fått fastare linjer. Även
hennes politiska och religiösa
ståndpunkt blev genom denna resa mera
bestämd, framför allt efter de
iakttagelser hon gjorde i England på
återresan från Amerika. I den märkliga
brevserie hon skrev för Aftonbladet,
”England om hösten år 1851” (utg. i
bokform 1922), har hon närmare
angivit sin tro: hon är kristen socialist.
Hon har nu blivit betydligt djärvare
än hon var i ”Syskonlif”, hon har sett
storfinansen och nöden inom det
industrialiserade samhället, och hon
har upprörts till skildringar, om vilka
det med rätta sagts, att de förebåda
Viktor Bydbergs ”Den nya
Grottesången”. Men hon har funnit tröst i
den åskådning, som omfattas av
Charles Kingsley och Elizabeth Gaskell
och vilken ”yrkar reform på kristlig
grund och med kristlig tro”. — Efter
alla dessa erfarenheter framlade B.
1856 sin stora tendensroman i
kvinnofrågan, ”Hertha eller en själs
historia”. B., som satte denna roman
främst i sin produktion, ansåg själv,
att den var ”ett framtids-, ett
evighetsfrö”, och den har blivit av stor
betydelse för kvinnorörelsen genom
tiderna. Psykologiskt och litterärt är
den föga betydande, men den för med
kraft och patos kvinnans talan mot
samhällets förlegade lagar. Dess
verkan uteblev heller inte: endast två
år senare blev kvinnan i enlighet med
B:s reformkrav myndighetsförklarad
vid 25 års ålder, och efter ytterligare
några år inrättades ett
lärarinneseminarium i landet. Utom för kvinnan
verkade B. under dessa år även
nitiskt för freden, och hon införde bl. a.
ett upprop i Times 1854 med inbjudan
till ett världskvinnoförbund ”för att
motverka krigets onda följder”. —
Under åren 1856—61 företog B. en ny
resa, denna gång med Jerusalem som
huvudmål. Färden gick över Schweiz,
Italien, Palestina, Turkiet och
Grekland, och överallt blev hon föremål
för hjärtliga hyllningar. Efter
hemkomsten utgav B. i tre band ett av
sina allra märkligaste arbeten,
”Lifvet i Gamla verlden” (1860—62).
Hennes varma religiositet har där
fått sina vackraste uttryck, och
hennes framtidstro har kanske aldrig
varit ljusare än i denna reseskildring,
som är rik och fin som förf:s egen
personlighet. B:s romaner ha i flera
avseenden blivit föråldrade, men den
personlighet, som döljer sig bakom
deras ibland ganska bristfälliga yta
och som öppet träder oss till mötes i
brev och reseskildringar, gjorde
genom sin ärlighet, sitt mod, sin
trofasthet och sin förstående
människosyn icke endast ett starkt intryck på
samtiden utan har också givit
bestående impulser för sv. kulturliv och
sv. samhällsliv. — Ogift. — B:s
verksamhet för kvinnans förbättrade
ställning har efter hennes död
fortsatts av bl. a. Fredrika-Bremer-förb.,
som bildades 3 dec. 1884 av Sophie
Adlersparre, Ellen Anckarsvärd,
Ellen Fries, Fredrika Limnell, Hans
Hildebrand (förb:s förste ordf.) och
Gustaf Sjöberg. Förb:s syfte är att
”under samverkan av erfarna kvinnor
och män såväl intellektuellt som
praktiskt arbeta för kvinnans höjande”.
Förb. har utom sina ”Meddelanden”
och ”Årsberättelser” utgivit tidskr.
Dagny och Hertha. — Litt.:
”Sjelfbiografiska anteckningar, bref och
efterlemnade skrifter, jemte en
teckning af hennes lefnad och
personlighet” (utg. av systern Charlotte
Quiding 1868; ny uppl. 1912); ”F. B:s