Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Burman, Conny - Burman, släkt - 1. Burman, Eric - 2. Burman, Erik - Burmeister, Christoffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Burman
507
Burmeister
"Från skvallerbänken" (1907) ge
underhållande bilder ur stockholmslivet
på hans tid. — Gift 1875 med
Augusta (Ousten) Olivia Westerholm.
(Th. N.)
Burman. Släkten uppges vara en
gren av släkten. Bure (se denna).
Den äldste stamfadern, som antog
namnet B., var fogden över
Lappmarken Anders Olofsson B., som levde
i mitten av 1500-talet. Namnet
upptogs senare av hans brorson Olof
Jonsson Bures släktgren, bl. a. av
dennes söner Jacob, Björn och Carl. Av
dessa blev Björn B. sockenskrivare och
gästgivare i Skellefteå. Hans äldste
son var kyrkoherden i Bygdeå, Västerb.
län, Lars B. (f. 1607, † 1685), som blev
stamfar för två numera utdöda
släktgrenar, stockholmsgrenen och den
äldre jämtlandsgrenen. Till den förra
hörde Lars B:s sonson, astronomen
m. m. Erie B. (B. 1), till den
senare en ättling i fjärde led till Lars
B., rektorn Fale Abrahamsson B.
(f. 1758, † 1809). En kusin till
denne, Susanna Magdalena B. (f. 1774,
† 1848), gift med bruksförvaltaren
Christian Aspgren, blev stammoder för
den aspgrenska släktgrenen. Hennes
yngste son, förste lantmätaren Erie
Christiansson, upptog namnet B. och
blev far till redaktören och utgivaren
av Östersunds-posten Agathon,
Wilhelm B. (f. 1847, † 1918). —Den
ovannämnde sockenskrivaren Björn B:s
tredje son, Olof B., bonde i Hjoggböle,
Bureå skn, Västerb. län, blev farfar
till borgaren i Piteå Petter B.,
stamfar för en finsk släktgren, och dennes
bror, handlanden i Piteå Jöns B. (†
1730), stamfar för den ännu
fortlevande sv. släktgrenen. En ättling i
sjätte led till Jöns B. var filosofen
Erik B. (B. 2).
1. Burman, Erie, astronom,
meteorolog, musiker, f. 23 sept. 1692 i
Bygdeå skn, Västerb. län, † 3 nov.
1729 i Uppsala. Föräldrar:
kyrkoherden i Bygdeå Jacob Laurentii B. och
Christina Bosxa. — B. blev student
1707 och fil. mag. 1716 vid Uppsala
univ., var lärare i matematik i
Stockholm 1716—19 och blev 1719 adjunkt i
detta ämne vid Uppsala univ. samt
1724 prof. i högre matematik
(astronomi) där. Alltifrån stiftandet av Vet.
soc. i Uppsala (1719) var han dess
sekr. Han var 1719—27
domkyrkoorganist och fick 1728
befattningen som inspector musices. — B. hade
gott anseende som matematiker ocli
astronom, och trots sin korta tid som
prof. uträttade han mycket för den
astronomiska forskningens höjande i
Uppsala. I Sverige är B. den förste,
som gjort regelbundna meteorologiska
iakttagelser, vilka publicerades i Acta
literaria Sveciæ 1722—28, och han
ivrade mycket för att i olika delar
av landet få observationer enhetligt
utförda. Vid lians död funnos fjorton
meteorologiska stationer i Sverige.
För sina förtjänster om meteorologin
blev han led. av Boyal astronomical
society i London 1728. Han utgav
almanackor för åren 1720—30 samt
"Wäderleks-spåman". — En
betydande musikalisk insats gjordes av B.
Under hans ledning ventilerades flera
musikteoretiska dissertationer vid
univ., och J. Mattheson, som skrivit
B:s biografi i sin "Ehrenpforte",
antyder, att B. kunnat bli "musikens
reformator i Sverige", om lian hade
fått leva längre. I Uppsala anordnade
lian musikaftnar i sitt hem och
bildade 1726 ett "musikaliskt
kollegium". — Gift 1721 med Anna
Elisabet Reftelia. S. L., G. T.
2. Burman, Erik Olof, filosof,
universitetslärare, f. 7 okt. 1845 i
Yttertavle, Umeå landsförs., Västerb.
län, † 15 juni 1929 i Uppsala.
Föräldrar: andre lantmätaren,
justera-ren Olof Johan B. och Lovisa
Desideria Westermark. — Efter
mogen-hetsex. i Umeå 1865 inskrevs B.
s. å. vid Uppsala univ., där han blev
fil. kand. 1871 och fil. dr 1872.
Han företog 1873—77, 1890 och 1903
—04 studieresor i Tyskland,
Frankrike, Italien och Schweiz. Sedan han
1872 blivit docent i teoretisk
filosofi i Uppsala, var lian även
verksam som tf. prof. och examinator i
detta ämne under skilda perioder
1879—95 och utnämndes 1896 till
prof. i praktisk filosofi, från vilken
befattning han avgick 1910. — Sin
filosofiska utbildning hade B. fått i
Chr. J. Boströms skola, men det
kunskapsteoretiska problemet, som där
knappast kommit till sin rätt, blev
för B. tidigt det centrala intresset,
varom lians arbeten "Om kunskapens
möjlighet" (1872) och "Om Kants
kunskapslära" (1884) vittna. Hans
studium av Kants kunskapsteori
vidgades till en omfattande granskning
av hela transcendentalfilosofin, sådan
den utformats av Fichte och
Schel-ling, och den kritik, som deras
sedeläror underkastats av Schleiermacher,
gjorde B. till föremål för en etiskt
specificerad undersökning på samma
allmänna linje, som han förut följt.
Genom utkristallisering av det sakligt
ännu mest aktuella i det historiska
materialet från det skede i
tänkandets utveckling, som han satte högst,
ville han i systematikens intresse bidra
till att ge filosofin ett fastare
underlag. Hans avhandl. "Om teismen"
(1886), som kompletterar Sigurd
Bib-bings "Om panteismen", avser också
att tillgodogöra systematiken material
från filosofins historia, även från ny-
Erik Burman (2).
are tid, t. ex. från den efterkantska
spekulationen och dess fortsättare i
Sverige, främst Boström och Carl
Yngve Sahlin, vilken sistnämnde även
spelat en stor roll för B:s eget
tänkande. Ett djuplodande
skarpsinne, "som man knappast finner
överträffat ens hos filosofiens erkända
stormän" (E. Liljeqvist), utmärker
B:s framställning, vars krav på
läsaren dock äro så stora, att han endast
kunnat få betydelse för en trängre
krets av lärjungar. Hans insats har
rönt stor uppskattning från så vitt
skilda håll som V. Norström, E.
Liljeqvist, A. Hägerström och A. Phalén.
— Gift 1872 med sin kusin Carolina
Burman. N. B.
Burmeister, Christoffer,
militär, f. omkr. 1600 i Estland, † efter
21 nov. 1671. Son till Antoni B.,
vilkens fader, Conrad B., varit kansler
hos hertigen av Holstein. — B. gick i
sv. krigstjänst 1613 och arbetade sig
under det tyska kriget upp till
överstelöjtnant men tvingades ta avsked
efter freden i Brömsebro 1645. Vid
krigsutbrottet 1655 återinträdde han
i tjänsten och sändes till Finland för
att anställa värvningar. Följ. år blev
han överste och chef för ett värvat
reg., sändes med detta att skydda
de finska och ingermanländska
gränserna och utvecklade bl. a. stor energi
vid Viborgs försvar. I början av 1657
utnämndes han till landshövding i
Kexholms län. En svår blessyr, som
han erhöll i en strid vid Narva s. å.,
hindrade honom att i fortsättningen
utöva aktiv krigstjänst, varför han
förordnades till överkommendant i
Pernau, vilken post han innehade i
tretton år. Som belöning för sina
förtjänster erhöll han stora förläningar
i Estland och Finland. — Gift 1) fore
mars 1624 med en dotter till Hans
von Lybeck; 2) med Elisabet von
Klit-zing. H. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
