Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Carelius, Emil - Carell, Gösta - Carisien, von, ätt - Carisien, Christian Ehrenfried von - Carl, se även Karl - 1. Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carell
10
Carl
Emil Carelius.
sångfören., och han leder sedan 1906
Kvartettsängarförb. och W. 6 sångkör
samt sedan 1924 Sångsällskapet De
svenske; med sistn. kör har han givit
en rad uppmärksammade konserter i
utlandet och gjort en märklig
sångarfärd tvärs över Förenta staterna 1927.
Han var 1913—27 förbundsdirigent i
Stockholms sångarförb. och är sedan
1927 andre förbundsdirigent i Sv.
sångarförb. C., som sedan 1920 även
är led. av styr. i Sällskapet för sv.
kvartettsångens befrämjande, blev
1928 associé i Mus. akad. och erhöll
s. å. Litteris et artibus. •—• Gift 1913
med Elvie Lundblom. P. L.
Carell, Gustaf Immanuel (G ö
s-t a), skulptör, medaljgravör, f. 21 maj
1S8S i Stockholm. Föräldrar:
tjänstemannen Gustaf Adolf Ulrik C. och
Ida Maria Nilsson. — Efter studier
vid Malmö högre allm. läroverk och
vid Malmö tekn. skola arbetade C. på
Skånska cementgjuteriets ateljé för
rums- och fasaddekoration. Efter
ytterligare studier i Köpenhamn for
han 1913 till Amerika, där han
verkade som medhjälpare åt den
ryskamerikanske skulptören V. D.
Brenner. Han återvände till Sverige 1921.
— C. har utfört ett betydande antal
porträttreliefer för gravvårdar,
medaljer och reliefer i brons och
elfenben. Han förenar inträngande
karakteriseringsförmåga med teknisk
skicklighet och personligt konstnärlig stil.
Bland hans arbeten må nämnas P. Hj.
Söderbaum (relief, 1920), porträttet
av modern (1926), Bonniers
minnesmedalj 1937 (präglad), porträttet av
Gustav V (1938, elfenben) och
medaljen över prof. S. Hybbinette (1939,
gjuten). C. är repr. i K.
myntkabinettet, Nat. mus., Göteborgs konstmus.,
myntkabinetten i Oslo, Köpenhamn
och Helsingfors samt
Kunsthisto-risches Museum i Wien. — Gift 1914
—30 med Emmy Borgstrand. — Litt.:
L. Rasmusson, "G. C., ett nytt namn
i sv. medaljkonst" (Sv. nyttokonst,
1936). " Th. N.
Carisien [-sin], von, ätt, vars äldste
kände stamfar, borgmästaren i Beuthen
i Schlesien Baltasar Charisius, levde
vid mitten av 1500-talet. Hans
sonsons son, borgmästaren i Stralsund
och lantrådet i Pommern Christian
Ehrenfried Charisius (f. 1647, † 1697),
blev far till borgmästaren i Stralsund
och lantrådet i Pommern Johan
Ehrenfried Charisius (f. 1684, † 1760),
råds-sekr. i Stralsund Carl Christian
Charisius (f. 1687, † 1750), stamfar för
den sv. ätten von C., och
regeringsrådet i Pommern Christian Ehrenfried
Charisius, adlad von Olthoff (f. 1697,
† 1759). En son till Carl Christian
Charisius, Christian Ehrenfried
Charisius, borgmästare i Stralsund,
lantråd i Pommern och assessor i
Wis-marska tribunalet (f. 1722, † 1773),
adlades 1761 med namnet von C. och
blev far till envoyén Christian
Ehrenfried von C. (se nedan). Med dennes
sonson Bernhard Carl Ehrenfried von
C., kreisrichter i Fürstenwalde (f.
1848, † 1875), utdog ätten.
Carisien, Christian
Ehrenfried von, diplomat, f. 7 nov. 1749
i Stralsund, † 21 nov. 1794 i Berlin.
Föräldrar: borgmästaren och
lantrådet Christian Ehrenfried von C. och
Catharina Gerrtrud Schwartz. — C.
inskrev® vid Uppsala univ. 1761,
fortsatte sina studier i Leipzig och
Greifswald 1765—68, företog vidsträckta
resor i Tyskland, Schweiz, Frankrike
och Nederländerna och anställdes
1769 som e. o. kanslist i
Utrikesexpeditionen och
Kanslipresidentskontoret. Tre år senare, vid endast 22 års
ålder, utnämndes lian till
kommis-sionssekr. vid beskickningen i Berlin,
där han fann sin egentliga
livsuppgift. C. förvärvade inom kort en så
omfattande kännedom om det
preussiska hovets politiska förhållanden,
att han 1779 förordnades att som
chargé d’affaires förestå
beskickningen. Under de närmaste fem åren vann
han genom sina vederhäftiga och kloka
rapporter om Fredrik den stores
åtgärder och uttalanden Gustav III:s
särskilda förtroende. Efter en kort
verksamhet som ministerresident och
tf. chef för beskickningen i S:t
Petersburg sändes C. 1787 på särskild
beskickning till
Mecklenburg-Schwerin och utnämndes redan s. å. till
envoyé extraordinaire hos Fredrik den
stores efterträdare, Fredrik Wilhelm
II. Som självständig beskickningschef
kom C. att med största
verksamhetslust och smidighet ägna sig åt sina
diplomatiska uppdrag. Efter det
sv.-ryska krigets utbrott 1788 hade den
preussiska regeringen på C:s begäran
lovat att i förening med England
uppträda som medlare, men Fredrik
Wilhelm II tvekade länge att uppfylla
sitt löfte. Då danskarna i okt. 1788
inbröto i Sverige, krävde C. i förening
med engelske ministern i Berlin —
utan att vänta på Gustav III:s
instruktion — energiskt Preussens
ingripande i konflikten. Tack vare C:s
beslutsamhet bestämde sig Fredrik
Wilhelm II att medla mellan Sverige
och Danmark, och Sverige slapp
utkämpa ett krig på två fronter.
Gustav III visade C. sin bevågenhet
genom att 1791 erbjuda honom det
lediga hovkanslersämbetet, men C. ville
icke lämna sin verksamhet i Berlin
utan avböjde uppdraget. Under sina
sista levnadsår betraktades C. i
Berlin enligt Lars von Engeströms
uppgift "som ett orakel af de andra
medlemmarna af corps diplomatique". På
förmyndarregeringens uppdrag
författade C. 1793 "Berättelse om
Preussen" (utg. av C. E. B. Taube, 1S93.
med inledande biografi), en ypperlig
källa rörande förbindelserna mellan
Sverige och Preussen samt Preussens
politik under Fredrik den store ocli
Fredrik Wilhelm II. — Gift 1785 med
Wilhelmina Justina Elisabeth
Weis-beck.
Carl, se även Karl.
1. Carl (Oscar C. Wilhelm),
Sveriges arvfurste, hertig av Västergötland,
f. 27 febr. 1861 i Stockholm.
Föräldrar: konung Oscar II och
drottning Sophia, f. hertiginna av Nassau.
Om C:s ätt se Bernadotte. —■ C.
avlade 1880 mogenhetsex., studerade en
tid i Uppsala och företog, sedan han
1884—85 genomgått Krigshögskolan,
en resa till Främre Orienten och
Indien, vilken han skildrat i en tills, med
bröderna Oscar och Eugen utg. bok.
"Våra minnen" (1SS5). Efter att ha
passerat graderna och bl. a. två år
varit sekundchef vid Livgardet till
häst utnämndes lian 190S till
general och var 189S—1912 inspektör för
kavalleriet, där lian genom goda
initiativ kraftigt bidrog till att en mer
fältmässig utbildning med
vinterutbildning och vinterutrustning infördes
och att det sv. kavalleriet med större
förband deltog i fältövningar tills,
med andra vapenslag. C., som efter
färgen på hästgardesuniformen
tidigare allmänt kallades "Blå prinsen",
har alltid hyst det varmaste intresse
för rid- och travsport. Han har varit en
ledande kraft i den sv. hästavelns ocli
hästsportens uppsving, som tog sin
början på 1880-talet och bl. a. resulterade i
de vackra sv. framgångarna vid
Olym-jjiska spelen i Stockholm 1912 ocli i
Antwerpen 1920. År 1886 tog C.
initiativet till Stockholms fältrittklubb,
som blev mönster för en rad dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
