Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Creutz, Gustaf Philip - Cristiernin, af, se Christiernin - Cronander, se även Chronander - Cronander, August - Cronberg, ätt - 1. Cronberg, Börje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Christiernin
134
Cronberg
uppmärksamhet, att han liksom
Gyllenborg kom att tillhöra fru
Norden-flychts trängre krets. De dikter han
införde i sällskapets publikationer
"Våra försök" (1753—56)
och"Witter-hetsarbeten" (1759—62) beredde
honom en otvetydig förgrundsställning
inom den framväxande nya
litteraturen. Hans äldsta bidrag i "Våra
försök" är en övers, av en pastoral av den
franske upplysningsfilosofen
Fonte-nelle, ocli de första dikter lian själv
skrev voro också herdedikter, som
be-sjöngo ungdomsruset och kärleken. C.
hade växt upp i ett pietistiskt hem,
men redan denna hans tidigaste
diktning visar, att hans egen natur var
främmande för pietistiskt allvar.
Hans skolning var helt fransk, han
var genomträngd av
upplysningsidéerna och av fransk skönhets- och
njutningsglädje, och hans starkaste
litterära intryck bestämde honom till en
graciös rokokopoet. Som sådan är han
också den mest utpräglade inom vår
litteratur. Bland hans tidigare
herdedikter märkes "Elegie", som f. ö.
parodierades av Hallman, men hans
första egenartade dikt är
"Sommar-qväde" (1756), en lyrisk dikt i
odeform, som samtidigt med att den
ger uttryck åt skaldens rokokoerotik
också är sv. litteraturs första
natur-beskrivande landskapsdikt. Den
anknyter därmed till den under
1700-talet mycket populära genre, som
utgick från Popes landskapsdikt
"Windsor Forest" och James Thomsons "The
seasons". Hans vackra dikt till den
mellansv. sommaren, som dock
delvis lider av barockstilens krystade
omskrivningar, kan betraktas som
hans egentliga lyriska genombrott.
Trots diktens stora popularitet
fortsatte han inte sin årstidsdiktning,
men idén återupptogs, med betydligt
mindre talang, av Gyllenborg. Några
år senare (1759) lät C. trycka det
känsloanalyserande odet "öfver
begärelsers bedräglighet" och det
satiriska prosastycket "Lögnens försvar",
vari den ungdomliga hänförelsen
ersatts av eftertanke och vemodig
bitterhet. Så djupt gick väl denna
pessimism inte, ty C. var
överhuvudtaget ingen djup natur, och s. å.
skrev han den ljusa och kvicka
dikten "Saga", en graciös och utsökt
fabel om två jungfrusvalor, som råka
i slagsmål om "en unger Vippstjärt"
och sedan av guden Pan förvandlas
till människor. C. hade nu mognat
som skald, och 1761 var hans
huvudverk färdigt, "Atis och Camilla". Det
är en herdedikt i fem sånger, vars
förbindelsetrådar kunna ledas
tillbaka till såväl Racine som den
sengrekiska romanen. C:s konst har där
slagit ut i full blom, och dikten har
blivit ett tjusande ocli behagfullt epos
om kärleken mellan lejonjägaren Atis
och den sköna Camilla, Dianas unga
prästinna, som slutligen för sin
kärleks skull får gudinnans välsignelse
och blir löst från sin tempeled. "Att
älska är en drift, som hjärtat ej
förnedrar." Diktverket är skrivet på
mästerligt utformade och musikaliskt
välljudande alexandriner, och
bildspråket äger en klassisk åskådlighet.
De teatraliska och artificiella
effekterna har C. inte lyckats undvika helt,
men i gengäld ha den säkra och
nyanserade kvinnopsykologin och de fina
naturstämningarna blivit högt
prisade av både samtid och eftervärld, "en
sång av västanvind och morgondagg"
(Tegnér). Som kvinnopsykolog
framträdde C. också i den erotiska conten
"Daphne" (1762), som troligen är den
sista dikt han skrev före resan till
Madrid. Den tillkom möjligen som ett
motstycke till skaldebrodern
Gyllenborgs dikt "Verldsföraktaren" ocli
beskriver den unga och oskuldsfulla
Daphnes väg till det ytliga
societets-livet men också till kärleken. Det är
en dikt till den öppna kärlekens lov,
och i den formulerar C. sin tro, "att
lifvet liknar endast döden, när det ej
vet, hvad kärlek är". Med den dikten,
som är en av C:s mest personliga,
är hans poetiska bana egentligen
avslutad. Under paristiden skrev han
tills, med Lidner en opera, som
han aldrig lät trycka, "Rustan ocli
Mirza", men den saknar större
betydelse. — C. intog en plats för sig i
frihetstidens sv. litteratur. Han stod
mycket nära fru Nordenflycht och
Gyllenborg och gjorde tills, med
dem sin första egentliga
bekantskap med upplysningsidéerna, men
någon djupare samhörighet hade han
inte med någon av
Tankebyggaror-dens medl. Hans sorglösa epikureism
skilde sig skarpt från samtidens
allvarliga och kulturanalyserande
lärodikt och dess tunga predikan om
nyttan, och hans melodiska och
eleganta versbehandling saknar
motstycke i tidigare sv. diktning.
Såväl genom sin livsinställning som
genom arten av sina konstnärliga
uttrycksmedel pekar han framåt mot
en ny och rik strömning i sv.
litteratur — den sensualistiska och
känsliga lyrik, som skulle skapas av
Bellman och Kellgren. — C. blev
sera-fimerriddare 17S0, led. av Vet. akad.
1784 och hedersled, i Konstakad. s. å.
Hans dikter utgåvos 1795 i
"Vitterhetsarbeten af Creutz och Gyllenborg"
(2:a uppl. 1812). — C. är begravd i
Jakobs kyrka i Stockholm. — Ogift.
-—-Litt.: O. Levertin, "Svenskagestalter"
(1903); A. Hultin, "G. F. C." (1913);
G. Castrén, "G. Ph. C." (1917); M.
Lamm, "Upplysningstidens
romantik" (1, 1918); F. Böök, "Essayer och
kritiker 1917—1918" (1919). R. A.
Cristiernin, af, se Christiernin.
Cronander, se även Chronander.
Cronander, August Waldemar,
kemist, f. 16 april 1845 i Stockholm,
† 13 febr. 1911 i Tranås.
Föräldrar: handlanden Pehr August C. ocli
Josefina Gezelius. — Efter
skolstudier i Stockholm inskrevs C. 1865 som
student vid Uppsala univ., där han
blev fil. kand. 1871 och fil. dr 1875
samt var docent i kemi 1873—84. Han
var lärare i oorganisk kemi vid
Ultuna lantbruksinst. och assistent vid
dess kemiska försöksstation 1877—88
och verkade som lektor i kemi och
kemisk teknologi vid Tekn.
elementarskolan i Norrköping 18S8—1910
(tjänstledig för sjukdom från 1906).
-— C., som var en mångsidig forskare
men främst kemist, disputerade på
av-liandl. "Om fosforsuperklorid" (1873).
Han ägnade sig, bl. a. tills, med F. L.
Ekman och F. G. Ekman, under
åtskilliga år på 1870-talet åt
hydrografiska undersökningar av Skagerack
och andra skandinaviska vatten samt
studerade på 1890-talet Göta älvs och
Motala ströms hydrografi. Bland hans
skrifter på detta område märkes "Om
ytström ocli bottenström i Kattegatt"
(1904). C. utförde även
agrikultur-fysikaliska undersökningar, bl. a.
ang. användbarheten av märgel, kalk
och dyjord som
jordförbättringsmedel, och intresserade sig för
växtkli-matologiska spörsmål. — C. var en
skicklig lärare och deltog i
Norrköping livligt i lärjungarnas
angelägenheter; bl. a. ledde han deras
musikövningar. —- Ogift. S. L.
Cronberg, ätt, vars äldste kände
stamfar var kyrkoherden i Bälinge
och Tystberga förs. i Södermanland
Jonas Olai († 1609). Hans son,
slottsfogden i Örebro Olof Jonsson Buræus,
som upptog släktnamnet efter
mormodern Anna Mosesdotter Bure, blev
far till räntmästaren Börje Olofsson
Buræus (C. 1), som 1654 adlades med
namnet C. Hans son,
generalfälttyg-mästaren Fredric Magnus C. (C. 2),
blev friherre 1717. Med honom
utslocknade ätten på svärdssidan.
1. Cronberg, Börje Olofsson,
före adlandet Buræus, räntmästare,
finansman, f. 22 juni 1622 i Örebro, †
6 febr. 1673 i Stockholm. Föräldrar:
slottsfogden Olof Jonsson Buræus
och Ingeborg Börjesdotter Canthera.
— Efter vidsträckta studieresor bl. a.
till Ryssland, Tyskland och Holland
anställdes C. som kassör hos Magnus
Gabriel De la Gardie, blev senare
hovkassör och inträdde 1653 som assessor
i Kammarrevisionen; s. å. utnämndes
han till räntmästare. Ss. sådan vann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
