Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danielson, Anders - Danielson, Ernst, elektrotekniker, se s. 203 - Danielson, Fritz, skolman, se s. 203 - Danielson, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danielsson
* 201
Danielsson
årens lopp betydligt förbättrade ocli
tillökade. Eedan som yngling
anlitades D. gärna av ortsbefolkningen, när
skrivhjälp tarvades; så snart han
blivit myndig, åtog han sig
bouppteckningar, värderingar och auktioner och
uppträdde även som rättegångsbiträde.
Från 1862 till sin död var han
kommunalstämmans ordf. i sin skn; 1865
invaldes han i Kalmar läns s.
landsting, där han framträdde som ivrig
talesman för sin ort. D. invaldes 1872
i Andra K., där han till sin död
representerade Ölands domsaga, och var
led. av opinionsnäinnden 1873, av
bankoutskottet 1876—78, av
konstitutionsutskottet 1879—83, av
statsutskottet 1884—97, v. talman 1891—94
och 1897 samt statsrevisor 1875, 1886
och 1887. D:s riksdagsdebut väckte
uppseende; ej minst bidrog hans
ståtliga yttre till intrycket. Han slöt sig
till den radikala delen av
Lantmannapartiet. Hans inflytande var likväl
till en början ganska ringa, ehuru
han snart togs i anspråk i
utskottsarbetet. För D:s utveckling spelade
dessa första riksdagsår en stor roll.
Han kände starkt motsättningen
mellan "herrarna" och "folket", mellan
byråkratin och bondeklassen och
kämpade medvetet för folkets sak. Typiska
för hans inställning äro t. ex. hans
motion om en omorganisation av
Högsta domstolens arbetssätt och
förbud för justitieråd att inneha annat
med inkomst förenat uppdrag, hans
kamp för lättnader i de "av ålder
jorden åliggande besvären" och för
grundskatteavskrivningen samt för
sänkt rösträttscensus. Sitt medfödda
sparsamlietsnit kunde han frångå,
då det gällde anslag för
fornminnes-vård på Öland eller statsinköp av
Linnés Hammarby, vilket senare D.
med värme främjade. Hans
ekonomiska omtanke framträdde särskilt
starkt vid riksdagen 1879. Krisen
inom näringslivet hade medfört
finansiella svårigheter. Vid voteringar
om anslag röstade D. jämte andra
sparsamhetsivrare mot
lantmannapartiets partiledning och segrade i
Andra K. Oppositionen ledde till en
radikalisering av partiprogrammet
1880. Vid detta års riksdag var D.
en av de hätskaste motståndarna till
den nya värnpliktslagen. Då De Geer
varnade Lantmannapartiet och
pekade på de växande städernas betydelse,
gjorde D., burdus som vanligt, ett
plumpt utfall mot denne; dock bad
lian senare offentligt om ursäkt. Av
ministären Arvid Posse, som ville
lösa de stora frågorna efter
Lantmannapartiets linjer, insattes D. i
sjöförsvarskommittén 1880—82; vid
1883 års riksdag blev han led. av det
särskilda försvarsutskottet och lyc-
Anders Danielson. Målning (detalj) av A.
Thorn 1897.
kades jämte Liss Olof Larsson
genomdriva kraftiga nedprutningar på
den k. propositionen. Då Första K:s
majoritet i harm däröver fällde hela
förslaget, hade D. således medverkat
till "de stora frågornas" fall vid
denna riksdag. Under de följ. åren
tillvällade sig D. icke utan bittra
fejder inom partiet allt större
inflytande. I förhållande till försvaret gjorde
sig samtidigt hos D. en viss
omsvängning märkbar, tydligen stödd av
bearbetning från högre ort.
Exempelvis medverkade han i motsats till Carl
Ifvarsson 1885 till genomförandet
av det Themptanderska förslaget till
partiell försvars- och
grundskattereform. När försvarsreformen äntligen
fördes i hamn på 1892 års urtima
riksdag, hade D. kommit därhän, att han
livligt stödde det Boströmska
förslaget och t. o. m. yttrade förtroende till
den byråkratiska auktoriteten, d. v. s.
de militära fackmän, som förordade
lösningen. D. ställde sig ej heller
ovillig gentemot regeringens
anslagsäskande för sjöförsvaret. När detta
skedde, var emellertid D:s ställning
en annan än tidigare. I tullstriden,
som mot slutet av 18S0-talet blivit
aktuell, hade D. från början ställt sig
pä den protektionistiska sidan.
Frågan framdrev Lantmannapartiets
sönderfall. Tills, med Liss Olof
Larsson och E. G. Boström bildade D. 1888
det tullskyddsvänliga Nya
lantmannapartiet, och sedan den förstnämnde
fallit igenom vid 1890 års Andra
K.-val och Boström sommaren 1891
blivit statsminister, var D. partiets
ledare och Andra K:s mäktigaste man.
Tecken på hans maktställning och
betydelse voro utom v. talmanskapet i
Andra K. 1891—94 och 1897 bl. a.
le-damotskapet i flera kommittéer
(ekonomiska kommittén 1886, förstärkta
lagberedningen 1884—S7, tulltaxe-
kommittén 1S88—91, nya
arbetareför-säkringskommittén 1891—93,
kommittén ang. Sveriges fasta försvar
1897). Emellertid angreps D. hösten
1894 av brand och nödgades låta
amputera sitt ena ben. Under hans
frånvaro vid början av 1895 års riksdag
genomfördes en sammanslagning av
de båda rivaliserande
lantmannapartierna. Den protektionistiska och numer
ganska konservativa riktning, som
D. själv företrädde, förblev
dominerande, men personligen lyckades han
ej helt återvinna sin ledarställning.
— D:s linje som politiker gick,
liksom partiets, på senare tid åt höger
om också utan genomtänkt
följdriktighet och med vissa förbluffande
avvikelser. I sin robusta självkänsla
hade D. ej tillräcklig besinning att
klart hålla sina linjer; hans
nyckfulla växling av ståndpunkt
besvärade dock på intet sätt honom själv.
Lika litet som samtiden i gemen
kunde han helt fatta den sociala och
politiska förskjutning, som ägde rum
under slutet av 1800-talet från
motsättning mellan "herrar" och bönder
till strid mellan borgare och
arbetarklass. Hans mellanställning mellan
det gamla Lantmaniiapartiet,
konservativt i sin moderata liberalism,
och den nya bondehögern var
oförmedlad; för hans handlingssätt
avgörande blevo impulser från än den enas,
än den andras idékrets. Som politiker
fängslade D. i hög grad samtiden
genom sitt våldsamma temperament och
sin stridbarhet. I sin hembygd åtnjöt
han sällsynt aktning och förtroende
och var personligen en duglig,
ekonomisk, omtänksam, vänsäll och flärdfri
människa. — Gift 1861 med Anna
Maria Persdotter. B. T.
Danielson, Ernst,
elektrotekniker, se s. 203.
Danielson, Fr it 8, skolmän, se s.
203.
Danielson, Lars Gustaf,
industriman, f. 26 dec. 1855 i Norrköping,
† 24 nov. 1911 i Mölndal.
Föräldrar: byggmästaren Jöns Danielsson
och Maria Kristina Hagström.
■—-Efter genomgång av Tekn. skolan i
Norrköping praktiserade D. som
pappersbrukselev vid Holmens bruk i
Norrköping, företog en studieresa i
Tyskland och Österrike och blev vid
hemkomsten ingenjör vid Skärblacka
och Sörstafors pappersbruk. Åren 1879
—82 var han pappersmästare, d. v. s.
driftschef, vid Gustavsfors
pappersbruk i Södermanland. Han införde
där tillverkning av det färgrandiga,
tunna cellulosaomslagspapperet. Åren
1882—86 var han pappersmästare vid
Gransholms pappersbruk i Småland
och 18S6—96 disponent vid Nykvarns
pappersbruk i Södermanland. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
