Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. De Geer, Louis - 11. De Geer, Gerard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De Geer
226
De Geer
1919—23. Okt. 1920—febr. 1921 var
han statsminister i en opolitisk
äm-betsmannaministär, som utgjorde ett
försök att lösa regeringsfrågan efter
den första Brantingska ministärens
avgång. D. ansågs dock ej kraftfull
nog och avgick, sedan riksdagen
avslagit hans proposition om en
kaffetull för att lösa budgetsvårigheterna
under depressionen. Han blev 1913 led.
av Lantbruksakad. ■— År 1926 utgav
D. "Strödda minnen från åren 1854—
1924", som bl. a. innehåller
upplysningar om fadern, och "Politiska
hågkomster från åren 1901—1921" samt
1929 ett urval av faderns brev "Ur
Louis De Geers brevsamling". — Gift
1883 med Magdalena [Magda)
Margareta Sörensen. T. D.
11. De Geer, G c r ar d Jakob,
friherre, geolog, f. 2 okt. 1858 i
Stockholm. Bror till D. 10. — D. avlade
mogenhetsex. i Stockholm 1877 och fil.
kand.-ex. vid Uppsala univ. 1879 samt
tjänstgjorde vid Sveriges geologiska
undersökning 1878—97, därav som
ord. geolog från 1885. Han var prof. i
geologi vid Stockholms högskola 1897
-—-1924 och var högskolans rektor
1902—10 och prorektor 1911—24.
Sedan sistn. år är lian föreståndare för
Stockholms högskolas
geokronologis-ka inst. Bland de många uppdrag,
som givits D., må nämnas, att han är
led. av sv. gradmätningskommissionen
sedan 1898, av kommissionen för de
allmänna kartarbetena sedan 1919 och
av Sv. nationalkommittén för geodesi
och fysik sedan 1924 samt inspektor
för Stockholms arbetarinst. alltsedan
1900. Han var led. av Andra K. 1900
—05 och ordf. i Statens järnvägars
geotekniska kommission 1913—18, blev
fil. liedersdr vid Uppsala univ. 1893,
led. av Vet. akad. 1902 och hedersled,
i Vitt. akad. 1921 samt liar därjämte
invalts i ett 30-tal in- och utländska
lärda samfund. Bland de större
utmärkelser D. erhållit äro
Vegamedaljen av Sv. sällskapet för antropologi
och geografi 1915, O. Montelius’
jubileumspris av Vitt. akad. 1919,
Wol-lastonmedaljen av Geological society
i London 1920, Berzeliusmedaljen i
guld av Vet, akad. 1927 och
minnesmedalj i guld av Fysiografiska
sällskapet i Lund 1930. —- D. har
företagit vetenskapliga resor bl. a. till
Åland och Nordtyskland 1880, till
Spetsbergen 1S82, 1896, 1899 (som
inbjuden gäst vid
gradmätningsexpeditionens ryska avd.), 1901 och
1908 (som chef för sv. expeditioner)
samt 1910 (som ledare för exkursion
vid internat, geologkongressen i
Stockholm), till Nordamerika 1891 och
1920, till Finland och Ryssland 1893
samt till Schweiz 1928 och 1929. —
D. har gjort banbrytande insatser
inom olika grenar av geologin, främst
kvartärgeologin, som genom hans
arbeten kan sägas ha utvecklats till
exakt vetenskap. Stödd på
omfattande fältundersökningar har han
påvisat det genetiska sambandet mellan
landisarnas olika
smältvattensavsättningar, ss. rullstensåsar och varvleror,
samt deras med årstiderna växlande
cykliska lagerföljd. Genom att
uppmäta årsvarven hos de varviga
lerorna, som sammansättas av det finaste
slammet inom de forna issjö- och
ishavsbottnarna, samt genom att
jämföra diagrammen över mäktigheterna
av de i profilerna ingående årsvarven,
som äro tunnare eller tjockare
beroende på temperaturförhållandena
under den varmare årstiden, har han
kunnat identifiera samma
årsvarv-serier på olika platser och sålunda
upprättat en exakt tideräkning,
geokronologi, för den sista, eller
kvartära, istidens avsmältningsskeden.
Sedan D. 1904 vid Stockholm lyckats
liopknyta ett antal skilda
varvmätningar, organiserade lian våren 1905
med biträde av ett tjugotal
studenter en sammanhängande
mätningslinje utefter lika många mil: Nynäs—
Stockholm—Uppsala—Gävle,
varigenom visades, att landisen längs denna
sträcka avsmält på 800 år. Därmed
var möjligheten av en tideräkning
bevisad. Denna sträcker sig nu c:a
15 000 år tillbaka i tiden, Då täckte
landisen ännu hela vårt land, men
för c:a 9 700 år sedan hade den
krympt samman, så att sydgränsen
befann sig i stockholmstrakten. D. har
med stöd av sådana undersökningar
inom de kvartära
nedisningsområdena i olika världsdelar sökt överblicka
den geografiska utvecklingen och få
orsakerna till de stora
klimatförändringarna närmare klarlagda. För
kronologins tillämpning över hela
jordklotet organiserade han
expeditioner till följ. områden: 1920
Nordamerika (D. jämte maka, dr R. Lidén
och dr E. Antevs, vilken där fortsatt
mätningarna); 1924, 1925 Himalaya
(dr E. Norin, lic. A. Sörlin); 1928,
1929 Alpområdet (D. med maka);
1925—29 Sydamerika (doc. C.
Caldenius med maka) och 1932—34 Nya
Zeeland (desamma); 1927—28
Centralafrika (doc. E, Nilsson). Varv
från en prekvartär nedisning ha
uppmätts av doc. Caldenius i Australien.
(Litt.: G. De Geer, "Geochronologia
suecica", 1940, med utförlig
bibliografi, samt även de olika medarb:s
uppsatser i Geogr. annaler och Geol.
fören: s förhand!. 1926—40). Enligt
D. lia genom s. k. fjärrkonnektion
inom alla dessa områden varven
påvisats vara samtidigt avsatta och
således planetariska fjärrkonnektioner
genomförts. I sina undersökningar
över Skandinaviens nivåförändringar
liar lian genom liöjdbestämning
av-olika äldre strandlinjesystem, som nu
genom landhöjningen lyfts upp över
den nutida havsytan, rekonstruerat
olika stadier av
strandförskjutningarna utmed Östersjön och Västerhavet
och sålunda givit det faktiska
underlaget till Jamiesons istrycksteori samt
anvisat en av de vägar, som fört detta
invecklade problem närmare dess
slutliga lösning. Genom höj dbestämningar
i skilda delar av s. Sverige påvisade
D. 1888 en markerad högsta gräns för
senglaciala havslager, marina
gränsen, högst i landets mitt samt lägre
åt alla håll, således gentemot E.
Suess en bekräftelse på A. Bravais*
förmodan: Bravais—De Geerska
lagen. Han har i övrigt varit verksam
inom olika grenar av den
skandinaviska geologin, och genom
uppslagsrikedom och originalitet liar han i
hög grad stimulerat forskningen. Av
dessa inlägg må här blott nämnas
lians metod att med kvantitativ
analys av molluskskalen i de bohuslänska
skalbankarna utröna faunans
växlande sammansättning och därmed de
batymetriska och klimatiska
förändringarna under skalbankens
tillkomst, en metod, som senare vunnit
användning även på andra områden.
— I sina under sex expeditioner
genomförda forskningar på Spetsbergen
liar D. på ett glänsande sätt fullföljt
traditionerna från Otto Torells och
A. E. Nordenskiölds dagar. Han har
däi-vid vidgat och fördjupat den
kännedom om detta arktiska
nyckelområde, som grundlagts genom deras
undersökningar. Han var den förste,
som därvid använde den
fotogram-metriska kartläggningsmetoden, och
tack vare denna kunde han uppgöra
noggranna och detaljerade kartor över
stora områden på Spetsbergen samt
där införa en mera planmässig
namn-givning. Efter D. ha De Geerbergen
vid Isfjorden uppkallats. Om D:s
talrika arbeten och kartor rörande
Spetsbergen, se "Bibliographia. .."
(nedan). -— Under den länga tid D.
verkade som lärare vid Stockholms
högskola förstod han att intressera
och entusiasmera eleverna för sitt
ämme. På hans initiativ lia de
geo-kronologiska undersökningarna
genom dem kunnat utsträckas till
samtliga världsdelar. Om den popularitet
lian som forskare och lärare åtnjuter
vittna bäst de över tusen
bidragsgivarna till den fond för
kvartär-geologisk forskning, som han på sin
SO-årsdag 1938 fick mottaga, liksom
också det geokronologiska inst., som
av frikostiga gynnare inrättades för
honom, då han 1924 uppnådde pen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
