Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De la Gardie, Pontus - 2. De la Gardie, Johan - 3. De la Gardie, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De la Gardie
232
De la Gardie
Denna ställning medförde, att D. 1582
i Stockholm blev Johan III:a främste
förtroendeman under förhandlingarna
med Polen. S. à. underhandlade han
även för Johans räkning äterigen med
hertig Karl ang. dennes politiska
rättigheter. — D. blev 1582
överbefälhavare över konung Johans trupper.
Omständigheterna kommo honom att
förorda hovsamhet mot ryssarna, ocli
han ingick med övriga sv.
kommissarier 15S3 ett stillestånd på tre år med
Ryssland. Därefter ägnade han sig
trots ålderdom och skröplighet åt
administrativa uppgifter i Estland, blev
riksråd och 1585 en av de sv.
kommissarierna vid de ryska
fredsförhandlingarna. Under dessa förhandlingars
gång drunknade han i Narova i
närheten av Narva. — D. ägde som
förläning bl. a. friherreskapet Ekholmen
jämte flera socknar (en stor del av
Trögds härad) i Uppland samt gods i
Finland och Estland. -— Gift 1580
med Sofia Gyllenhielm, dotter till
Jo-lian III och Karin Hansdotter. T. D.
2. De la Gardie, Johan
Pontus-san, friherre, godsägare, ämbetsman,
f. 3 maj 1582 i Reval, † 10 mars 1640
på Steninge i Husby-Ärlinghundra
skn, Stockholms län. Son till D. 1. —
D:s morfar konung Johan överlät
efter föräldrarnas död D:s uppfostran
åt mormodern fru Karin Hansdotter
i Åbo ocli tog honom omkr. 1590 till
sitt hov. Han blev 1611 ståthållare
på Åbo slott och 1616 tillika över
Tavastehus län samt var 1625—28
ståthållare över Revals slott och län.
Senast från 1629 deltog lian i riksdagar
och utskottsmöten och var
lantmarskalk under senare delen av 1630 års
möte. Åren 1630—34 var han
ståthållare i Stockholm och över Uppland
och 1631—38 riddarhusdir. Han blev
riksråd 1633 och led. av hovrätten
1634 samt slöt sig i rådet till den
Oxenstiernska gruppen. D. ägde
jordbesittningar i Uppland,
Södermanland, Östergötland, Finland och
Livland. — Gift 1) troligen 1609 med
friherrinnan Catharina Oxenstierna,
† troligen 1625; 2) 1635 med Görvel
Posse. T. D.
3. De la Gardie, Jacob
Pontus-son, greve, militär, ämbetsman, f. 20
juni 1583 i Reval, † 12 aug. 1652 i
Stockholm. Bror till D. 2. — D.
uppfostrades efter faderns död tills, med
sin bror Johan (D. 2) i Finland,
vistades en tid vid Johan III:a hov och
därefter i Reval samt blev i
18-års-åldern 1601 överste för ett reg.
norrlandsknektar i Karl IX :s krig i
Livland. S. å. blev han Karl Karlsson
Gyllenhielms närmaste
underbefälhavare på fästningen Wolmar, som var
svagt rustad och tvangs till
kapitulation i slutet av året efter ett för-
svar, som gjoide de båda cheferna
berömda. Efter en femårig polsk
fångenskap frigavs D. 1606 ocli tjänstgjorde
ett par år som överste i
Nederländerna under Moritz av Oranien. I slutet
av 1608 utnämndes lian till
överbefälhavare, till en början som
tronföljarens generallöjtnant, i ryska kriget.
D:s uppgift var att hjälpa tsar
Vasilij Sjujskij och därigenom trygga det
sv. och motverka det polska
inflytandet i det sönderfallande Ryssland. Han
föll in i Ryssland 1609 med några
tusen man finnar, tyskar, fransmän,
engelsmän ocli skottar och rensade i
samverkan med ryska styrkor landet
mellan Novgorod och Moskva från
polska strövkårer och ryska
rövarband under ständiga svårigheter att
sammanhålla de dåligt besoldade
trupperna. Därefter intågade han i
Moskva och vände sig sedan mot Smolensk.
Midsommaren 1610 fick han därunder
känning med polackerna vid byn
Klu-sjino. Till sin grämelse fick D. vid
detta tillfälle bevittna, hur
legotrupperna, utledsna vid den föga
inbringande sv. tjänsten, under själva
striden övergingo till fienden,
varefter han själv beviljades fritt avtåg
till Sverige med de omkr. 400 man,
som förblevo honom trogna — främst
därför att de bodde i Sverige ocli
längtade hem — mot löftet att inte längre
stödja tsar Vasilij, vilket ryssarna i
ett senare läge s. å. tydde som ett löfte
att inte blanda sig i Rysslands
affärer. Sedan D. återkommit till den sv.
gränsen, gällde det för honom att efter
misslyckandet bevaka de sv.
anspråken på Ryssland, vilka omfattade
avträdandet till Sverige av en stor del
av Ingermanland som ersättning för
hjälpen mot Polen, och samtidigt
stärka de nationella, antipolska
strävandena. En dylik kombination
krävde fortsatta militära insatser, och D.
bröt åter in i Ryssland, där Kexholm
erövrades i mars 1611. Under militär
press på det novgorodska området
innanför Finska viken förde han
invecklade förhandlingar med olika ryska
intressegrupper, som funno hans
hjälpsamhet lika besvärlig som den
polska. För att mildra de sv. kraven
på landavträdelser och vinna stöd
mot Polen föreslogo ryssarna valet av
en sv. prins till tsar. Detta tog D.
fasta på. I avsikt att ge större
eftertryck åt sina krav intog han sedan
efter Karl IX :s plan Novgorod med
storm (juli 1611) och framtvingade
en traktat, enligt vilken staden
ställde sig under Karl IX: s beskydd, till
dess den sv. tronkandidaten vunnit
allmän anslutning i Ryssland. D:s
politik skilde sig med denna traktat från
Karl IX :s i så måtto, att den senare
inte i lika hög grad som D. hade lust
att tillmötesgå nationella ryska
synpunkter; det torde för hovet i
Stockholm ha legat närmare till hands att
företa en polsk-sv. uppdelning
av-lämpliga delar av Ryssland framför
att ingå en rysk-sv. dynastisk union,
som måste medföra en relativt
välvillig gränsdragning. Det sv. hovets
tvekan i fråga om tsarvalet
orsakade ett dröjsmål, under vilket
tillfället till uppgörelse gick förbi
(1613), vilket för D. torde ha varit
en missräkning. De fortsatta
fientligheterna, som från sv. sida avsågo
ockupation av gränsområden,
tillräckligt omfattande för att skänka
trygghet åt Finland bl. a. mot Polen,
leddes av D. från Novgorod, tills Gustav
Adolf 1614 anlände. D. blev 1615
"fältherre" och greve och 1616 en av
de främsta kommissarierna för de
sv.-ryska fredsförhandlingarna, som i
Stolbova 1617 ledde till att Sverige
vann landet kring Finska viken — det
för stormaktstiden bestående
resultatet av främst D:s militära insats i
Ryssland. S. å. erhöll D. riddarslaget
vid Gustav II Adolfs kröning. År 161S
begav lian sig återigen till Finland
med anledning av den militära
situationen i östersjöländerna och blev
följ. år ståthållare över Revals slott
och län samt landshövding i Estland
och utnämndes 1620 till riksmarsk.
Under kriget i Livland deltog lian
bl. a. i belägringen av Riga 1621 och
intog Dorpat 1635. Han blev 1621
högste befälhavare i
östersjöprovinserna under konungens frånvaro och
1622 generalguvernör i Livland samt
förde upprepade underhandlingar med
polackerna och lade överhuvudtaget i
dagen en fredsvilja, som inte
överensstämde med Gustav II Adolfs planer.
Sedan han 1626 återtagit posten som
överbefälhavare i Livland, irriterade
han dessutom konungen genom en
strategiskt otillfredsställande och
enligt Gustav II Adolf "trög" krigföring
och fråntogs krigsbefälet 1628. Han
återkallades s. å. till Sverige ocli
ägnade sig därefter företrädesvis åt
förvaltningen av marsk- och
riksrådsämbetena som den militära
organisationens chef i Sverige samt
verkställde 1630 organiserandet av
Krigsrätten, senare benämnd Krigsrådet och
Krigskollegium, det sv.
militärväsendets både dömande och förvaltande
centralmyndighet, som han i egenskap
av president ledde till 1646. År 1635
organiserade och ledde han den
preussiska krigsexpeditionen och var i
samband därmed en av kommissarierna
för fördraget i Stuhmsdorf s. å.,
vilket, bortsett från stilleståndet utan
reell vinst för Sverige, innebar högst
avsevärda sv. eftergifter och
förskaffade Axel Oxenstierna ett allvarligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
