Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. De la Gardie, Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De la Gardie
234
De la Gardie
förutsättningarna för att lian skulle
kunna nå en maktställning
motsvarande Axel Oxenstiernas tämligen
små. Den främsta orsaken till att han
aldrig lyckades förverkliga sin
maktlystnad var hans karaktärs brister.
Även om D:s långsamhet i
behandlingen av viktiga utrikesärenden
ibland (enligt Rudolf Fåhraeus)
kunde vara välbetänkt i det av intriger
fyllda europeiska maktspelet, saknade
han i hög grad uthållighet och drog
sig gärna långa tider undan
ämbets-mödor och avgöranden till det
furstliga livet på sina gods. Han brast i
fasthet och mod; motgångar kunde
verka förlamande på honom. Hans
självtillräcklighet och oförmåga till
samarbete förde ofta till konflikter,
som lände landet till skada. Särskilt
hård kritik har förmyndarstyrelsens
finanspolitik utsatts för. G. Wittrock
har emellertid påpekat, att flera
stater samtidigt brottades med likartade
problem och knappast lyckades lösa
dem bättre. Ledningen av den
ekonomiska sanering, som tarvades efter
Kristinas slöseri och Karl X Gustavs
krig, togs under
förmyndarregeringens första sju år av
riksskattmästaren Gustaf Bonde. Men redan från
1662 sökte D. —- ofta kortsynt och
icke utan personlig hätskhet —-
motarbeta Bondes sparsamhetspolitik,
främst för att stärka krigsmakten.
Från hösten 1666 blev D. den verklige
ledaren av finansväsendet. De
riksstater, som 1667 och 1669 tillkommo på
D:s tillskyndan, voro alltför
sangvi-niska. I febr. 1668, då D. efter vanan
befann sig på landet, tillsattes på
initiativ av Per Brahe en
granskningskommission över statsverket, och
D. fick emottaga en tillrättavisande
förklaring, avgiven i regeringens
namn. Frontförändringen i 1671—72
års yttre politik gav D. ånyo
huvud-inflytande över rikshushållningen.
Han var emellertid föga skickad att
handha rikets finanser, och
svårigheterna växte honom över huvudet.
Större förutsättningar ägde han att
besörja den yttre politiken; lian ägde
vidsträckt kännedom om det
europeiska maktspelet, var uppslagsrik,
vinnande och vältalig och synnerligen
skicklig som förhandlare. Vid Karl X
Gustavs död stod Sverige i det
närmaste isolerat, och grannarnas
revanschbegär var uppenbart, varför
det gällde att söka anknytning till
någon av de stora maktgrupper, som
dominerade den europeiska politiken.
Samtidigt invecklades Sverige i
konflikt med staden Bremen, som gjorde
anspråk på oberoende. Med stöd av
änkedrottningen ocli Biörenklou
genomdrev D. ett aktivt uppträdande
från Sveriges sida, trots starkt mot-
Magnus Gabriel De la Gardie. Målning
(detalj) av D. K. Ehrenstrahl 1684.
stånd av Per Brahe och Gustaf Bonde,
som ansågo landets ekonomi alltför
svag för ett sådant företag. Stora
rustningar företogos, men resultatet
uteblev av olika anledningar. Modern
forskning anser dock ej, att det s. k.
bremiska kriget väger tungt i
förmyndarstyrelsens skuldregister. Karl XI
frikände också vid förmyndarräfsten
de ansvariga, främst D., från alla
ekonomiska efterräkningar på grund av
detta krig. -—- Är 1667 hotades den
europeiska balansen genom utbrottet
av kriget mellan Frankrike och
Österrike—Spanien, och Sverige fick anbud
från många håll. Fred slöts s>. å. i
Breda mellan, England och Holland
under sv. förmedling och garanti. Sverige
belönades med vissa vinster i sitt
förhållande till Holland. Denna
framgång stärkte D:s ställning, och han
sökte utnyttja sitt inflytande till
förmån för en franskvänlig politik. Men
en stark opposition under ledning av
Biörenklou, Sten Bielke, Claes Rålamb
och bröderna Kurck framtvingade
1668 en anslutning till den s. k.
trippelalliansen. Förändringarna i den
politiska konstellationen i Västeuropa
föranledde emellertid snart en
omsvängning i Sveriges utrikespolitik.
Frankrike utlovade handelsförmåner
och subsidier mot en allians. D.
verkade ivrigt för denna linje, då enligt
hans mening Sverige ej skulle kunna
undandra sig engagemang i den
stundande konflikten. Subsidierna skulle
ge medel till rustningarna. D. fick
stöd av Per Brahe, som aldrig
beskyllts för att förorda
äventyrspolitik. Alla voro dock ense om att man
framför allt borde undvika Sveriges
indragande i krig. D. trodde
optimistiskt, att sv. rustningar skulle
hejda krigets spridning till
Tyskland. Den 14 april 1672 ingicks
alliansen med Frankrike. Knappast nå-
got fördrag i sv. historia har blivit
skarpare bedömt. D. har med skäl
betraktats som huvudansvarig.
Modern forskning (B. Fahlborg) anser
dock, att fördraget väl tillvaratog
Sveriges intressen, icke innebar falskt
spel från sv. sida och icke hade
erhållandet av subsidier som huvudsyfte.
Subsidier ansågos för övrigt i tidens
politik ingalunda som något olämpligt
eller vanhedrande; den
ifrågavarande subsidiesumman motsvarade för
övrigt ej Sveriges utgifter för
rustning i fredstid. Till en början syntes
D. ha framgång i sin strävan att
ekonomiskt och politiskt stärka Sverige
utan att dra in det i kriget, och
trots ett nytt subsidiefördrag 1674
fördröjde han truppsändningarna till
Tyskland på ett sätt, som tenderade
till traktatbrott. Wrangel hade
emellertid fått ett villkorligt medgivande
att låta de i Pommern samlade
trupperna gå till aktion och satte dem
självrådigt i marsch. Så hade Sverige
trots bristande beredskap steg för steg
drivits in i kriget mot Österrike,
Brandenburg m. fi. stater, och D:s
medlande politik hade misslyckats. Slaget
vid Fehrbellin IS juni 1675 var ingen
större militär motgång men däremot
ett stort moraliskt och politiskt
nederlag. Oredan och svagheten i
förvaltningen hade ställts i
blixtbelysning. Därtill kom det danska
angreppet. Vid riksdagen 1675 fick D. emot
sig en stark fientlig sammanslutning
inom rådet med Claës Rålamb,
bröderna Gyllenstierna och bröderna Kurck
i spetsen. Då ett adligt
riksdagsutskott krävde redovisning för
rustningarna, gav D. å rådets vägnar ett
undvikande svar. Riksdagen vände sig
då till Karl XI och begärde en
förmyndarräfst. För att fria sig
instämde rådet i denna begäran, och kungen
lät en granskande kommission inleda
räfsten. Kungen, som hyst stor tillit till
D., trodde synbarligen ej på
anklagelserna mot honom, vilka rentav talade
om högförräderi. Då D. i rikets
trångmål helt enkelt drog sig undan såväl
från rådets överläggningar som från
de allmänna statsärendena,
försvagades dock ytterligare hans ställning.
Johan Gyllenstierna, D: s obeveklige
motståndare, blev kungens främste
rådgivare. D. fick hand om försvaret av
Västergötland från 1676, men hans
lycka svek honom även där. I aug.
1677 blev han vid Uddevalla
överraskad av en överlägsen fiende och
drevs med stor förlust över Göta älv.
Vid slutet av året nedlade han befälet.
—■ De följ. åren kännetecknas av en
påtaglig avmattning i D:s
verksamhet; han sköts alltmer åt sidan.
Formellt skildes D. från
kanslersämbetet i sept. 16S0 genom att lian upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
