Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Döbeln, Georg (Göran) von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Döbeln
295
von Döbeln
na krafter vid Jutas 13 sept., berömd
genom Runebergs skildring av
densamma i "Fänrik Ståls sägner".
Samtidigt föreslog han högkvarteret att
möta den kritiska situationen med en
hänsynslös offensiv — "om slutligen
allt skall förloras, är punkten hvar det
sker indifferent, allenast tiden vinnes
— Petersburg eller Torneå blir
detsamma" —- ett projekt, som befanns
"något djärft". D. var vid denna tid
halvt nedbruten av sjukdom och
bitter över den sv. arméns krigföring.
Han utnämndes efter sin sista seger
till generalmajor och överbefälhavare
på Åland, dit han, fördröjd av
sjukdom, kom i febr. 1809. Fullkomligt
oanfäktad av det pågående nationella
sönderfallet igångsatte han där
intensiva slutförberedelser till försvaret
mot ryssarna, som förberedde anfall,
men hindrades uppta strid genom
revolutionen i Stockholm med dess
militärpolitiska följder. Han lyckades
dock med sin utomordentliga
viljekraft och förmåga att sammanhålla
trupperna rädda dem på isen över till
Grisslehamn, där de efter
statsvälv-ningen utgjorde Stockholms enda
skydd mot ryssarna pä Åland. Av
oförmåga att komma överens med
landets för honom vedervärdiga politiska
och militära ledning — särskilt
glödande var hans hat till Adlersparre
-— skildes han i slutet av mars från
sitt befäl, som "han med enastående
skicklighet och kraft utövat under
synnerligen svåra förhållanden"
(Generalstaben). Ett par korta perioder
under vårens lopp förde D. tillfälligt
befäl över norra armén och över de
för skyddet mot Norge avsedda
trupperna i s. Norrland. Särskilt vid
norra armén ådagalade han en
kombination av hänsynslös energi,
självständighet och beslutsamhet, som var
ytterst verkningsfull. — D. upphöjdes
sommaren 1809 i friherrligt stånd.
Hans intryck frän de gångna
krigsåren voro djupgående och
sammanfattas i det friherrliga valspråk han
valde: Ära, skyldighet, vilja. Han var
den, som i Umeå efter fredsslutet och
förlusten av Finland avtackade de för
Sverige nu förlorade finska
soldaterna, och lian gav då ett ädelt uttryck
åt sitt "krigsmannabrödraskap" med
dem. Hans fosterländska patos blev
av omständigheterna misantropiskt
och särdeles gallsprängt, vilket han
med satirisk slagfärdighet
demonstrerade i omdömen om samtidens
händelser och personligheter. Oefterhärmligt
Döbelnsk var D:s reaktion på
Fersenska mordet, efter vilket han i tidens
galanta stil friade till den 53-åriga
grevinnan Sophie Piper, den
massakrerade Axel von Fersens syster, som
misstänkt för giftmord på tronfölja-
Georg von Döbeln.
Målning av okänd konstnär (Norra skånska infanteriregementet. Kristianstad).
ren Karl August liade räddat sig
undan den stockholmska pöbeln till
Vaxholms fästning. — Bernadottes
ankomst till Sverige hälsade D. som en
oförtjänt lycka för landet. Av Karl
Johan betraktades D. mindre
fördomsfullt än av den dittillsvarande
politiska ledningen. År 1812 blev lian
chef för och organisatör av N. skånska
infanterireg., vars uppsättande nu
blev beslutat, och utnämndes 1813 till
generallöjtnant. Vid Sveriges inträde
i kriget mot Napoleon blev D. chef
för Tredje sv. arméfördelningen i
Tyskland. Han råkade i denna
ställning ut för Karl Johans häftiga
missnöje genom att utan klara order
undsätta det av fransmännen hotade
Hamburg och därigenom bringa oreda
i tronföljarens politiska beräkningar.
"Allt var begripligt, utom den
fördömda världspolitikens ränker"
skriver D. i sin självbiografi. Han dömdes
i juni 1813 för att icke ha rättat sig
efter order till arkebusering men
benådades till en tids fängelse på Vax-
holm. Händelsen hade f. ö. inga
varaktiga följder för hans anseende. —
De följ. åren av sitt liv tillbragte han
i Stockholm under en tilltagande
sjuklighet. År 1S16 utnämndes han till
president i Krigshovrätten. Han blev
arbetande hedersled, av Krigsvet.
akad. 1811. — D. är begravd på
Johannes kyrkogård i Stockholm, där
en minnessten, åstadkommen genom
insamling i Sverige och Finland,
avtäcktes på Jutas-dagen (13 sept.)
1861. I den efter honom uppkallade
Döbelns park i Umeå restes ett
monument över honom 1859. — Gift en
kort tid 1810 med sin hushållerska
Christina Ullström för att genom
giftermålet legitimera sin son
Napoleon. — Litt: E. G. von Döbeln,
"Anteckningar om och af general von D."
(1—4, 1856—78); Generalstaben,
"Sveriges krig åren 1808 och 180P"
(1890—1922); L. Tingsten, "Sverige
vttre politik och krigsförberedelser
in. m. 1809—1813" (1923); Alma
Söderhjelm, "G. C. von D." (1937). T.D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
