Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ehrensvärd, Augustin - 3. Ehrensvärd, Carl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehrensvärd
331
Ehrensvärd
1739 med Catharina Elisabet Adler
-heim. — Litt.: J. Rosengren, "A. E."
(1891); S. Forsman, "Angreppen på
A. E:s försvarsanstalter i Finland"
(Hist. tidskr. för Finland 1926); C.
Sanmark, "A. E. som politiker" (i
Hist. oeh litt.-hist. stud., utg. av Sv.
litt.-sällsk. i Finland, 1942). R. A.
3. Ehrensvärd, Carl August,
greve, krigare, tecknare och
konstfilosof, f. 5 maj 1745 i Stockholm,
† 21 maj 1800 i Örebro. Son till E. 2.
— Redan vid åtta års ålder blev E.
inskriven som kadett vid artilleriet
oeh ett år senare som student i Åbo.
År 1760 utnämndes han till fänrik vid
Åbo läns lätta infanteri och 1761 till
löjtnant vid arméns flotta. Han
deltog under faderns befäl 1761—62 i
pommerska kriget och kommenderades
efter hemkomsten till flaggkapten
under H. af Trolle. Efter att ha biträtt
fadern vid arbetena på Sveaborg
företog han ett par resor till Holland
och Frankrike 1765—68, officiellt för
att tills, med af Trolle bedriva
sjömilitära studier, men åtminstone i
viss utsträckning ägnade han sig åt
de litterära och konstnärliga
intressen han ärvt efter fadern. Som
belöning för sitt bistånd åt
Sprengtporten vid revolutionens genomförande i
Finland utnämndes E. 1772 till major
i armén, och 1777 blev han överste och
sekundchef för arméns flottas finska
eskader samt chef för
sjöartilleri-bataljonen på Sveaborg. År 1780 tog
han ledigt från sina tjänster och
begav sig tills, med L. A. Mannerheim
på en tvåårig resa över Danmark och
Frankrike till Italien för att studera
konst. Han hade förhoppningar om
att bli överintendent efter C. F.
Adelcrantz och ägnade sig särskilt åt
studiet av arkitekturen, men Gustav III
förbigick honom, och E. återinträdde
efter hemkomsten i sin tjänst och blev
1784 överamiral efter af Trolle. Hans
verksamhetsfält blev därför
Karlskrona, där han arbetade på att nyskapa
flottan liksom af Trolle hade gjort
men fick snart överge reformarbetet
för att ägna sig åt
krigsförberedelser. Då lian var motståndare till
kungens krigsplaner, utnämnde denne
hertig Karl till överbefälhavare för
örlogsflottan vid krigsutbrottet 1788,
men följ. år fick E. befälet över
skärgårdsflottan och begav sig till
Finland. Gustav III ville nu, att
lian skulle anfalla den ryska
skärgårdsflottan, men E., som bättre
kände till fiendens styrka, ville invänta
förstärkningar. Kungen vägrade att
godkänna E:s olika förslag, och då
denne tvingades att leverera batalj
vid Svensksund 24 aug. 1789,
lyckades han visserligen först slå en
mindre rysk eskader, som försökte an-
Augustin Ehrensvärd.
Målning av J. H. Scheffel.
gripa svenskarna i ryggen, men led
ett svårt nederlag mot den mycket
överlägsna huvuddelen av fienden
under prinsen av Nassau. Misstämningen
mellan kungen och E. hade oavbrutet
tilltagit, och den senare föredrog att
ta avsked ur tjänsten 1790. Efter
Gustav III:s död kallades E. av
Reuterholm att återta befälet över flottan
och utnämndes 1792 till
generalamiral med fältmarskalks rang. I hans
nya ställning ålåg honom en mängd
ämbetsplikter, som knappast passade
för hans kynne, och politiska och
administrativa meningsskiljaktigheter
mellan honom och Reuterholm ledde
till hans avgång 1794. Han bosatte
sig på Tosterup i Skåne men flyttade
1796 till Dömestorp i Halland, där
lian sysslade med författarskap,
jordbruksexperiment ocli
naturvetenskapliga studier, särskilt kemi, som lian i
sin ungdom studerat för T. Bergman.
På väg till riksdagen i Norrköping
1800 avled han till följd av en
sjukdom, som länge försvagat hans kraf-
ter. — E:s originella personlighet
kommer till uttryck i hans skrifter
och teckningar. Som ung hade lian
fått någon undervisning i teckning av
E. Martin, men han fick aldrig
tillfälle att utveckla sina betydande
konstnärliga anlag. Hans teckningar
röja ofta amatörens bristfälligheter
i tekniken men samtidigt en förmåga
att med bortseende från
oväsentligheter fånga det karakteristiska i ett
landskap eller en situation.
Karikatyren låg väl till för hans snabba
ritstift, och han odlade den med
framgång i tävlan med vännen Sergel, som
i honom fann en själsfrände i sin
beundran för antikens konst. E. hade
troligen kommit i kontakt med den
begynnande nyklassicismen redan
under sin vistelse i Frankrike vid mitten
av 1760-talet, men den avgörande
vändpunkten blev resan till Italien,
där han kom under inflytande av L.
Masreliez och dennes lärofader
Winckelmann. Som det ouppnåeliga idealet
stod för dessa antikens konst, vuxen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
