Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldh, Carl - Eldh, Hjalmar - Eldstierna, se Stierneld - Eleonora Katarina, pfalzgrevinna, se Pfalziska ätten - Elers, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eldh
384
Elers
bättre situerade kolleger. Stipendier
eller understöd frän hemlandet erhöll
han aldrig. Sä, småningom fick han
det emellertid bättre ställt och
började besöka Académie Colarossi, där
han hade Injalbert till lärare. Bland
andra franska skulptörer, som haft
ett mer eller mindre starkt inflytande
på E:s konstnärliga utveckling, må
nämnas A. Rodin, P. Dubois, J. Dampt
och E. Falguière. Belgaren O.
Meu-niers sociala patos lämnade inte E.
helt oberörd. Frånsett ett par
besök i hemlandet stannade E. åtta år
i Paris. Trots umbäranden och
försakelser var det en lycklig tid, och
han skapade därunder dels en rad
impressionistiskt formade figuriner ur
gatans galleri, ss. "Från gatan" (1901),
"Femme de trottoire" (1902), "På
jakt" (b. fi..), "Flicka med fiol" (1903),
dels några skildringar av den nakna
kvinnokroppen i en känslig och spröd
stil, som visar släktskap med
Hasselbergs konst, t. ex. "Innocence" (1900),
"Linnea" (1899, i marmor 1902 i
Stockholms högskola). Med den
sistnämnda och den s. å. utförda
"Moderssorg" (i marmor 1902 i
Glyptoteket i Köpenhamn) slog E. igenom
på Parissalongen. Från konstnärens
parisår härrör också den intensivt
upplevda skildringen "Mor", som
tillhör Upplands nation i Uppsala
(brons, 1902); en replik finnes i
Ängelholms folkpark. Efter
hemkomsten från Paris 1904 anslöt sig E.
till Konstnärsförb., med vars
ledande män liar redan tidigt kommit i
intim kontakt. Det innerliga,
lyriska draget i några av hans
ungdomsverk går igen även i senare
arbeten, ss. "Ungdom" (brons, 1911, i
Nat. mus.). Där finns också den
formella behärskning, som man gärna
tillskriver konstnärens franska
skolning, men det har tillkommit ett nytt
element, en nordisk, sv. ton. Den
återfinnes i gruppen "Man och kvinna"
(marmor, 1915) och i den plastiskt
fulländade "Ung flicka" (marmor,
1917, Nat. mus.). Kvinnovardandet
har knappast skildrats med mera
osökt behag i sv. konst. Det friskt
sensuella och det drömskt omedvetna
ha där gjutits samman till en
oupp-löslig enhet med något typiskt svenskt.
En mera robust karaktär ha de
ungefär samtida "Sittande flicka" (1914),
"Maja" (1919) och "Eva" (brons 1899,
marmor 1918). I den graciösa
"Självkritik" (1913), "Dansen" (1928), bägge
i brons vid Stockholms stadshus, och
"Venus" (1930) har konstnären givit
varianter av sin syn på kvinnlig
fägring. Som motstycke till "Dansen"
skapade han "Sången", en modern
Apollo (brons, 1928). Den nakna
manliga gestalten grep han sig första
gången an med i de båda
granitrelieferna vid Högre allm. läroverket å
Östermalm i Stockholm, "Sport" och
"Lek" (1906—08), och 1912 utvidgade
han motivkretsen med
"Simhopparen". Denna realistiska linje lämnade
han emellertid hastigt. I de tre
allegoriska marmorstatyerna i
Stadshusträdgården "Diktaren", "Målaren"
och "Författaren" (1923) — med
Frödings, Josephsons och Strindbergs
anletsdrag — är han inne på helt andra
vägar. Där söker han ge en i varje
linje symbolisk tolkning inte bara av
de framställda personligheternas väsen
utan också av konstnärskapets
lidande och lycka. Strindbergsgestalten har
utgjort ett centralt motiv i E: s konst
alltsedan 1905, då han utförde det
geniala bronshuvudet i Nat. mus. Gång
på gång har han återvänt till det
tita-niska trotsets olycklige hjälte och sökt
tolka geniets kamp i plastisk form.
Det väldiga Strindbergsmonumentet
(i gips 1916, i brons 1938) avtäcktes
i Tegnérlunden i Stockholm 1942. På
sin placering vänta andra
monumentskisser, Fredrika Bremer (1927) och
den unge Linné (1929, avsedd att
resas i Älmhult), den senare en av E:s
graciösaste och mest inspirerade
skapelser. Hang konst har intim
karaktär. Den bygger på ingående
formstudium och en själsanalys, som ofta
tränger djupt. Monumentalitet är det
minst framträdande draget även i
monument som Wennerbergsstatyn på
Djurgården i Stockholm (brons, 1915)
och prins Gustafs staty i Uppsala
(brons, 1927). Brantingsmonumentet
(1931—42), avsett att utföras i granit
för Norra Bantorget i Stockholm, har
lian likväl lyckats ge stor och kraftfull
form samtidigt med levande
uttrycksfullhet i detaljerna. Även där ligger
emellertid huvudvikten vid
tolkningen av det mänskliga innehållet. Det
är symbolik och psykologi i ett stycke.
Som människoskildrare intar E. en av
de främsta platserna i sv. skulptur.
De manliga porträtten äro i avgjord
majoritet, och det är märkligt att se,
hur konstnären varierar den plastiska
formen från fall till fall. Det är inte
bara en tids- och stilskillnad
mellan det impressionistiska furiosot i
Strindbergshuvudet från 1904, den
kärva karaktärsfullheten i Karl
Nordströmsbysten från 1916, Fabian
Månssons romarhuvud från 1919 (vid
Stockholms stadsbibl.),
Frödingsher-men med siarblicken (1924) och de
ädla dragen i kronprins Gustaf Adolfs
byst från 1928. Där liar konstnären
levandegjort och förevigat något av
det väsentligaste hos sina
modeller. Utom de nämnda har E. utfört
porträtt av Oscar II, Richard Bergh,
Georg Brandes, Nils Kreuger, Tor
Aulin (Stockholms konserthus),
Bruno Liljefors, Karl Staaff (Sveavägen,
Stockholm), Per Ekström, Aug.
Lindberg, Birger Mörner, Carl Lindhagen,
Hjalmar Branting, Upton Sinclair,
kronprinsessan Louise, Erik Hedén,
Arvid Lindman, Värner Rydén,
Christina Nilsson (K. teaterns foajé) m. fi.
övriga viktigare arbeten äro
fontänen på Birger Jarlsgatan i Stockholm
(1921), bronsstatyerna av Ansgar,
Frideborg och Hergeir i
Ansgars-kapellet på Björkö (1930),
Engel-brektsstatyn i Arboga (brons, 1935)
samt idrottsbilder, avsedda för
Stadion i Stockholm, däribland "Löpare"
(brons, 1937). —É. blev led. av
Konst-akad. 1927 och erhöll 1936 prof:s
namn. — Gift 1915 med Elise
Persson. — Litt.: R. Hoppe, "C. E."
(Bonniers konstböcker, 1933); K. Asplund,
"C. E." (Sveriges allm. konstfören:s
publ. 1942). Th. N.
Eldh, Hjalmar, landskaps- ocli
figurmålare, f. 4 okt. 1881 i Gävle.
Föräldrar: eldaren Anders E. ocli
Anna Maja Jansdotter. — E. började
som tecknare och litograf, studerade
för C. Wilhelmson på Valands
målarskola i Göteborg 1906—08 och i
Paris 1909—10. Han har företagit
studieresor i Frankrike 1920—21 och i
Frankrike och Tyskland 1922—26. —
E. söker framkalla en suggestiv
vision, byggd på formella och
koloristiska element av personlig särart.
Hans ormande kurvaturer och hans
romantiskt blossande färgskala
förläna ofta hans dukar en explosiv kraft.
Rött, rödviolett och blårött intaga en
framträdande plats på hans palett,
men effekten blir ändå sällan gräll.
Bland hans arbeten kunna nämnas
"Skolläraren", "Skärgårdsbåten" och
"Oväder". — E. utställde första
gången i Göteborg 1913. Han är repr. i
Gävle mus. — Ogift. Th. N.
Eldstierna, se Stierneld.
Eleonora Katarina, pfalzgrevinna,
se Pfaltziska ätten.
Elers, Jo li an, skald, topograf,
f. 8 juni 1730 i Karlskrona, † 20 nov.
1813 därstädes. Föräldrar:
justitieborgmästaren Johan E. och Cecilia
Planck. ■— E. blev student i Lund
1745 och antogs 1750 som e. o.
kanslist i Inrikes civilexpeditionen, där
han 1766 blev protokollssekr. och 1772
förste expeditionssekr. Han erhöll
kansliråds titel 1787 och var 1789—
92 led. av Rikets allm. ärenders
beredning. Som lyrisk skald vann han
tidigt erkännande, ocli sedan han 1755
—59 utgivit fyra häften "Mina
försök", kallades han först till medl. av
Utile dulci ocli sedan (1773) till led.
av Vitt. akad., där han 1774 erhöll
pris för elegin "Mina tårar", som
troligen föranledde Kellgren att skriva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
