Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ericson, Reinhold - Ericson, Sigfrid - Ericson, Thorsten, industriman, se s. 434 - Ercison, Wilhelm - Ericson, Ericsson, släkt - 1. Ericson, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ericsson
430
Ericsson
Sigfrid Ericson.
Borås kommunalblad 1904—11.
Under skilda sign., bl. a. Reinhold
Winter, utgav han romaner, berättelser
och reseskildringar, varjämte han
lämnade talrika bidrag på vers och
prosa till olika tidskr. och var
verksam som översättare. Mest känd har
E. dock blivit genom sina livfulla
skildringar ur fågelvärlden. Hans
under sign. Regulus utgivna
"Fågelkåserier" (med talrika färgbilder; 1, 1906,
4:e uppl. 1921; 2, 1907, 3:e uppl.
1921) äro skickligt skrivna och ha
vunnit mycket stor popularitet. E.
utgav även "Nordiskt djurgalleri"
(1913) och skrev texten till O.
Gyl-lings planschverk "Nordens fåglar"
(1920). — Gift 1890 med Bertha
Axelina Brolinson. S. L.
Ericson, Sigfrid, arkitekt, f. 7
okt. 1879 i Fritsla skn, Älvsb. län.
Föräldrar: fabrikören Andreas E. och
Ida Larsson. — E. genomgick Chalmers
tekn. läroanstalt i Göteborg, där han
utexaminerades 1899. Han fortsatte
sina studier vid Konstakad. i
Stockholm 1899—1902 och var lärare i
byggnadslära vid Slöjdfören:s skola i
Göteborg 1903—06 och vid Chalmers tekn.
läroanstalt 1906—13 samt blev 1913
rektor vid Slöjdfören:s skola. Sedan
1906 är han sekr. i fören.
Konstfliten och sedan 1914 led. av styr. för
Röhsska konstslöjdmus. I det
arkitektkonsortium, som bildades 1919
med anledning av utställningen i
Göteborg 1923, intog E. en ledande
ställning och medverkade vid
utformandet av Götaplatsen, Konsthallen och
Konstmus. Mest präglad av E:s
personlighet är dock en rad
västkustkyrkor, utförda i en värdig och allvarlig
stil med känslig anpassning efter
terräng och miljö. Den tidigaste och
mest berömda av dessa är
Masthuggskyrkan i Göteborg (1910—14), där
konstnären begagnat sig av natursten
och tegel i en tung och sluten form
av mäktig verkan. Som exponent för
den riktning inom nyare sv.
arkitektur, som bygger på nationell
tradition i personlig utformning och med
begagnande av äkta material, står
E:s verk värdigt vid sidan av C.
Westmans rådhus och I. G. Clasons
byggnad för Timmermansorden i
Stockholm. Andra kyrkobyggnader,
som E. utfört, äro de nya kyrkorna i
Hunnebostrand och Lyse (1911), Surte
(1912), Skene (1922), Lundby och
Träslöv (1926—27), Flatön (1927),
Kinnarumma och Nissaström
(1939—-40) och Johannebergskyrkan i
Göteborg (1938—40). E. har också utfört
ritningarna till Kommunala
mellanskolan i Göteborg (1937—38), villor
och egnahem samt varit verksam som
möbelarkitekt. — Gift 1911 med Ruth
Josefson. Th. N.
Ericson, Thorsten,
industriman, se s. 434.
Ericson, Carl Wilhelm,
tidningsman, f. 1 okt. 1879 i Högsby skn,
Kalmar län, † 11 aug. 1935
därstädes. Föräldrar: handlanden Samuel
E. och Wilhelmina Petersson. — Efter
mogenhetsex. i Växjö 1899 och studier
vid Uppsala univ. 1901—02
medarbetade E. i Smålandsposten,
Helsingborgs-posten, Helsingborgs dagblad,
Malmö-tidn. och Vårt land, varefter
lian 1908 anställdes i Stockholms
dagblad. Sedan han 1915—21 varit
huvudred. för Nya Wermlandstidn., var
lian red. för Stockholms dagblad 1921
-—26 och därefter tidn:s politiska
huvudred, till dess uppgående i
Stock-holms-tidn. 1931. Under sina sista år
var han medarb. i Stockholms-tidn.
Stockholms dagblad och i Aftonbladet.
Han blev även känd ss. förf. av flera
politiska broschyrer, bl. a. "Dyrtid
och krisstämning i Norge av Karl
Ådalsson" (1917) och "Staten —
miss-liushållaren och
’mönsterarbetsgivaren’ av Carolus Smolandicus" (1922).
— Gift 1909 med Christina S:t
George-Rietz. R. A.
Ericson, Ericsson, släkt,
härstammande från gruvfogden vid
Nordmarks gruva i Nordmarks skn i
Värmland Sven Svensson Stadig (f. omkr.
1645, † 1682). Vid samma gruva voro
hans son, sonson och sonsons son
gruvägare. Den sistnämnde, Nils Ericsson
(f. 1747, † 1790), hade sonen Olof (f.
1778, † 1818), gruvfogde och
bruksidkare vid Långbanshyttan i Färnebo
skn i Värmland; denne antog sin fars
namn Ericsson som släktnamn. Olof
Ericssons son, kanal- och
järnvägsbyggaren Nils Ericsson (E. 1), adlades
1854 under namnet E. och upphöjdes
1860 i friherrligt stånd, allt enligt
37 § R. F. Han blev far till
landshövdingen och politikern friherre John
E. (E. 3) samt till generallöjtnanten
friherre Carl E. (E. 4). Med den
sistnämndes son, majoren vid Gotlands
infanteri reg. friherre Nils Johan E.
(f. 1879, † 1929), utslocknade ätten på
manssidan. En yngre bror till E. 1
var ingenjören och uppfinnaren John
Ericsson (E. 2).
1. Ericson, Nils, före adlandet
Ericsson, friherre, ingenjör,
kanal-oeh järnvägsbyggare, f. 31 jan. 1802
vid Långbanshyttan, Färnebo skn,
Värml. län, † 8 sept. 1870 i
Stockholm. Föräldrar: bergsmannen Olof
Ericsson och Brita Sophia Yngström.
— Sedan E:s far under en kris i
järnhanteringen vid 1800-talets början
övergivit bergsmansyrket för
anställning vid Göta kanalbygge (1811),
kommo hans båda söner Nils och
John att uppmärksammas av dess
högste byggherre, Baltzar von
Platen. Intagen 1815 jämte brodern i von
Plåtens elevskola för kanalarbetena,
blev E. 1820 nivellör vid dessa
arbeten, 1823 ingenjörofficer, utsågs 182S
till driftschef för kanalens fullbordan
och avancerade två år senare till
kapten i Flottans mekaniska kår. Denna
lysande start följdes omedelbart av
en annan betydande insats:
förbättringen eller nyupptagningen av en del
segelleder från och till Vänern 1831
—39 (Ström, Stallbacka, Säffle,
Karlstad, Albrektssund). Krönet på E:s
verk som kanalbyggare i Västsverige
blev hans storvulna plan 1837 till
enhetlig reglering av flodfarten på Göta
älv, som då i nära nog ett sekel varit
föremål för ofullbordade eller
partiella projekt till modernisering.
Planen omfattade dels Trollhättefallens
kringgående med en ny, tioslussad,
bredare och djupare kanal än den
gamla, som omsider sprängts 1800,
dels förbättring av farlederna
ovanför och nedanför dessa fall. Som
högste både tekniske och ekonomiske
ledare för Nya Trollhätte kanalbolag,
till vilket E. själv tagit initiativet,
genomförde han företaget på ett år
kortare tid (1838—44) än han
beräknat men i noggrannaste anslutning till
sina kostnadskalkyler. E:s anlitande i
huvudstaden för Slussens (1846—50),
Karl Johans torgs och
Skeppsbrokajens om- och nybyggnad (1850—54)
och än mer hans chefskap för det
stora finska kanalverket (med 24
slussar) mellan Saima och Finska
viken (1S45—54) bekräftade hans
överlägsna både rykte och duglighet som
väg- och vattenbyggare. Befordrad till
överste vid Flottans mekaniska kår
1850 och adlad 1854 ville E. efter de
många och stora offentliga uppdragen,
på lantegendomen Nygård nära
Trollhättefallen ägna sig åt det kall han
satte högst: jordbrukarens. Då
kallades han, på Oscar I:s personliga ini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
