Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ericus Olai - Erik - Erik XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik XIV
439
Erik XIV
toria. Hans historieverk kallas
vanligen "Clironica regni Gotliorum" (utg.
från trycket första gången av J.
Messenius 1615; i sv. övers. 1678). Det
behandlar Sveriges historia intill år
1468 och torde ha varit färdigt strax
efter de händelser, som beröras i
slutpartiet. Detta utesluter emellertid
icke, att det påbörjats redan under
konung Karl Knutssons första
regeringsperiod (1448—57) och anslutit
till den litterära agitation, som
utgick från det kungliga kansliet.
Under alla förhållanden torde konung
Karl och möjligen även ärkebiskop
Jöns ha varit initiativtagare till
krönikan, vars främsta syfte tydligen
varit att tjäna Sveriges intressen i
utlandspropagandan. Till stora delar
måste den på ganska barbariskt latin
avfattade krönikan betecknas som
enkelt och naivt kompilationsarbete,
byggt på utländska historieverk, äldre
sv. prosa- och rimkrönikor, annaler,
legender o. a. Framställningen vilar
delvis på numera förlorade urkunder,
av vilka de flesta hört hemma i
Uppsalakapitlets arkiv. Att B. stått
under inflytande av den "gotiskt"
storsvenska åskådning, som långt senare
skulle kulminera i Olof Rudbecks
"Atlantika", omvittnas redan av de
ord, med vilka E. inledningsvis prisar
det härliga land, som "med ett
ryktbart namn kallas Gothia, men nu
vanligen Suecia". Skildringen av de
händelser, som E. själv bevittnat (efter
1452), höjer sig till rang av värdefull
historisk källskrift. I sin strävan att
spåra sammanhanget i det historiska
händelseförloppet är E. Sveriges förste
pragmatiske förf. och bär som sådan
hedersnamnet "den svenska
historieskrivningens fader". Han företräder
genomgående kyrkliga synpunkter
men har tagit starka intryck av de
nationella strömningarna under
Eng-elbrektstiden och betraktar unionen
och unionssträvandena med den
största ovilja. Följaktligen tecknar han
icke utan sympati Karl Knutssons
nationella konungadöme, men han
underkastar konungens autokratiska
regeringsprinciper en skarp om ock
försiktig kritik. E:s fromhet tog
sig uttryck även i psalmdiktning. Den
hektiskt glödande helgondyrkan, som
gjorde sig gällande i Sverige mot
medeltidens slut, hade även honom till
föremål ("helge doctor Erik"). E. har
behandlats av bl. a. Gottfrid Carlsson
i "Ericus Olais utrikesstudier"
(Kyr-kohist. årsskrift 1917) och Gösta
Kellerman i "Jacob Ulvsson och den
svenska kyrkan under äldre
Sturetiden 1470—1497" (1935). S. Kft.
Erik Gustaf Ludvig Albert,
Sveriges arvfurste, hertig av Västmanland,
f. 20 april 1S89 på Stockholms slott,
† 20 sept. 1918 på Drottningholms
slott. Föräldrar: konung Gustaf V
och drottning Victoria, f. prinsessa
av Baden. Om E:s ätt se Bernadotte.
—• E. led från barndomen av svag och
vacklande hälsa. Liksom sin farfars
bror, prins Gustaf, var han mycket
musikalisk. E. var särskilt
intresserad av och idkade flitigt historiska
studier. I början av 1910-talet bodde
han några år på Balingsholm i
Huddinge skn, Stockholms län, som
inköpts åt honom. Balingsholm såldes
1916, och då flyttade han först till
Haga slott och sedan till
Drottningholm. — Ogift. H. ö.
Erik XIV, konung, f. 13 dec.
1533 pä Stockholms slott, † 26 febr.
1577 på Örbyhus i Uppland.
Föräldrar: konung Gustav I och drottning
Katarina, f. hertiginna av
Sachsen-Lauenburg. Om E:s ätt se Vasaätten.
—• Ë. var äldst bland många syskon
och den ende av furstligt möderne.
Han förlorade sin mor redan vid ett
par års ålder. Ärvda sjukliga
lynnesdrag bidrogo tidigt att isolera
honom. De trotsade i längden en sällsynt
omsorgsfull uppfostran. E:s förste
lärare, pomraren Georg Norman, kom
redan i sin lärjunges sjunde år med
rekommendationer från Luther och
med pedagogiska ideal, som uppställts
av de stora humanisterna Melanchton
och Erasmus av Rotterdam. E:s andre
guvernör, Dionysius Beurreus, som
utbildats vid Sorbonne, synes bl. a. ha
bibragt honom en mera
världsmanna-mässig skolning i de formella
stilistiska och tekniska färdigheter, som
tiden krävde. På E. tillämpades för
första gången i vårt avskilda land
den möderne kontinentalfurstens och
högste krigsherrens ideala fostran.
Han lärde tala franska och tyska vid
sidan av medeltidslatinet, studerade
den nyare både historien och
geografin, stats- och krigskonsten, astrologin
och medicinen jämsides med logikens,
retorikens och teologins elementer.
Undervisningen i musik, teckning och
arkitektur var en särskild gärd åt E:s
konstnärliga inriktning. Ett
småningom förvånande rikhaltigt bibi.
förmedlade E:s första bekantskap med
renässansens yppiga bildningsvärld,
och både in- och utländska lycksökare
ingåvo honom hoppet att omforma sin
egen personliga miljö efter beundrade
och lysande franska och italienska
förebilder av Machiavellis skola.
Såväl läggning som undervisning
avlägsnade därför alltmer E. från fadern,
Gustav Vasa, som med alla sina
banbrytande praktiska bestyr snarast
hörde medeltiden till. Sedan E., efter
spridda tidigare uppdrag från sitt
sjuttonde år, i slutet av 1557
mottagit Kalmar slott och län som själv-
ständigt residens och
förvaltningsområde, inträdde mellan far och son
upprepade slitningar. De gällde närmast
lättsinnet, slösaktigheten och de
onyttiga spekulationerna i E:s enskilda
liv men efter hand också politiska
ting. Det synes framför allt ha varit
ett intensivt astrologiskt studium,
som teoretiskt sysselsatte E. under
de oroliga kalmaråren. Den
frigjorde renässansprinsen fann i
stjärnkun-skapen icke blott stoff till en
världsförklaring utan också direktiv, om än
dunkla, för politiskt handlande. —
Kalmar var en viktig
observationspost mot Danmarks både merkantilt
och strategiskt hotande omfattning
av det dåtida Sverige. E. kastade
därifrån ärelystna blickar åt både öster
och väster. Den livländska
ordensstatens sönderfall i Baltikum, där alla
nordiska grannfolks intressen
sammanstötte, öppnade för sv. politik
oöverskådliga både faror och
möjligheter. E. stödde närmast sin yngre
broders, hertig Johans av Finland,
planer att där ingripa till sitt
hertig-dömes trygghet och utvidgning i
söder. Men E. umgicks samtidigt och
till skydd mot Danmark med
vittut-seende engelsk-skotska och tyska
giftermålsplaner, och tronföljarinnan i
England, Elisabeth, som 1558 besteg
tronen, blev under kalmartiden dessa
underhandlingars centralgestalt.
Sedan hertig Johan som tack för E:s
stöd i Ordensstaten lett en legation för
dennes räkning till England 1559—60,
stod E. i begrepp att med ljusa
förhoppningar anträda en friarfärd till
öriket, när fadern dog (29 sept. 1560).
—- Efter trontillträdet utformade E.
allt djärvare sin plan på en
handels-och maktpolitisk nyckelställning för
Sverige i Nordeuropa som förmedlare
mellan Ryssland och Nordsj östaterna.
Påverkan av den dåtida romantiska
föreställningen om Sverige som
stamort för folkvandringstidens
utvandrade göter blandade sig därvid med
impulser från kontinenten.
Hansea-terna, främst Lybeck, hade på de
nordbaltiska hamnarna, Reval och
Narva, upparbetat en mycket
inkomstbringande handel väster ut med bl. a.
skinn och spannmål. Det blev E:s
närmaste mål att underlägga sig denna
handel tvärs genom Danmark, i
Sundet, eller förbi denne konkurrent,
genom Mellansverige. Han lyckades
med, som det förefaller, raffinerad
diplomatisk skicklighet under sina
första regeringsår lägga Reval med
område under sv. spira och
koncentrera, åtminstone tidvis,
rysslandshandeln till denna stad. Såväl brodern
Johan som Hansan, Danmark och
Polen utmanövrerades därmed från en
av ordensarvets yppersta positioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
