Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV - Erik av Pommern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik XIV
441
Erik av Pommern
frieri till en tysk prinsessa. Det blir
av dylika kastningar sannolikt, att
oekså sinnessjukdom nu lurade hos
den överspände monarken, och lika
tydligt är, att de avundsamma,
lågbördiga elementen i konungens
omgivning förstått att alltmer underblåsa
dennes sjukliga misstankar. Man
spårar hos Göran Persson och hans likar
en medveten strävan till
demokratisering av hovförvaltning och
riksdagsliv. Närvaron av 600 bönder på det
stormigaste av E:s ständermöten
under hans kamp med stormännen har
intet motstycke i den sv.
riksdagshistorien vare sig förr eller senare. Men
det är en bland forskarna alltjämt
omstridd fråga, huruvida E. haft skäl
för sin ångest, och i vad mån alltså
det dova missnöje, som tidigt måste
ha spirat hos högadeln, verkligen
utmynnat i förrädiska stämplingar mot
E:s krona och liv, innan han själv
slog till. Visst är, att Göran Persson
vintern 1566—67 samlat bevis för en
verklig sammansvärjning och att med
anledning därav ett antal misstänkta
stormän på våren 1567 först kallats
till Svartsjö, E:s dåv. residens, och
sedan förts till Uppsala, dit riksdag
utlysts. Sedan den kungliga nämnden
också denna gång avkunnat en rad
dödsdomar, gåvo ständerna, med
allmogen i spetsen, domarna sin
sanktion men blott allmänt och endast i
ett par fall med utsättande av namn.
Under de fortsatta förhandlingarna
om de icke särskilt dömda, bland dem
tvenne Sturar, återkom Nils Sture till
hemlandet och Uppsala från sin
beskickning. För E:s uppjagade
inbillning blev detta sammanträffande ett
nytt led i den högadliga komplotten,
särskilt som frieriet också denna gång
tycks ha utfallit negativt. Med
söndertrasande av alla vedertagna
juridiska former men i full enlighet med
Machiavellis teori, att ett politiskt
mord, utfört genom fursten
personligen, kunde anses legitimt, skred då
den tydligt sinnessjuke E. till den
ogärning, som timade i Uppsala den
24 maj 1567. Konungen sårade Nils
Sture dödligt i fängelset på Uppsala
slott. Drabanter, som åtföljde honom
eller särskilt beordrades, dödade dels
herr Nils, dels hans far och bror,
Svante och Erik Sture, samt två
andra herrar och Beurreus, den forne
läraren, som skyndat till för att
lugna. På mordgärningen följde hos E.
en genomgripande kroppslig och
andlig förlamning med paranoida
tvångstankar, som för återstoden av året
gjorde det omöjligt för honom att
personligen leda riksärendena. Rådet fick
för en tid inta hans plats, skyllde
Sturemorden på Göran Persson,
kastade denne i fängelse och sökte, med
för övrigt ringa framgång, bemästra
särskilt den militära situationen. Som
E:s enda klart medvetna handling
från sjukdomstiden anses hans vigsel
i juni 1567 med sin unga sextonåriga
älskarinna Karin Månsdotter, som på
nyåret skänkte honom en son. De
forskare, som tro på stormännens
tidigare förräderiplaner, utpeka som
deras tronkandidat hertig Johan,
vilken var nära befryndad med dem, och
E. själv delade denna tro. Han frigav
under sin sjukdomstid brodern,
hyllade honom som konung och sökte i
ödmjuka former, kanske påverkad av
Karin, försona sig med de dödades
fränder. Men framemot nyåret 1568
började E. återvinna sin hälsa och
delta i regeringsarbetet. Han förmådde
med oväntad kraft om än med
ofullständig krigslycka danskarna att
åter-tåga från östgötabygden, inföll på
nytt härjande i de danska
gränslandskapen och återupptog den
diplomatiska och militära aktiviteten i öster
mot både Ryssland och Polen.
Samtidigt sökte han, på våren 1568, genom
ett beryktat manifest dämpa den oro
i folkstämningen, som begynt
framträda efter blodsdåden i Uppsala. I
en fantastisk blandning av logiska
och förvirrade konklusioner utlade E.
där sina "disputationer med
djävulen", sköt den mesta om än ej hela
skulden på "onda människor, som
rasa och regera", och anbefallde till
sist en allmän tacksägelsedag för sitt
tillfrisknande. Den oumbärlige Göran
Persson kallades, som ett tecken på
det sistnämnda, ånyo till E:s sida,
och hans oskuld utropades. Vid
konungens offentliga förmälning på
sommaren med Karin Månsdotter, som
samtidigt kröntes till drottning,
tvingades några bland rikets högsta
dignitärer, med Per Brahe i spetsen,
att tjänstgöra jämsides med tre
upplandsbönder som repr. för
drottningens släkt. Alla dessa utmanande och
olycksbådande steg i förening födde
den sammansvärjning av hertigar och
högadel, som möjligen förut endast
funnits i E:s fantasi och Göran
Perssons onda uppsåt. Ledd av de
kungliga bröderna, som vägrat komma till
förmälningen, nalkades en upprorshär
från vätterbygden, belägrade
Stockholm och framtvang först Göran
Perssons utlämnande till en kvalfull död,
sedan E:s kapitulation (sept. 1568),
fångenskap och avsättning vid en
riksdag 1569. Fången under de närmaste
åren på Stockholms, Åbo, Kastelholms,
Gripsholms och Västerås slott, skildes
E. 1573 från sin familj och flyttades
följ. år varaktigt till Örbyhus, där
bevakningsvillkoren alltmer skärptes
på grund av konspirationer till hans
befrielse. Sedan Johan III 1575 fått
rådets fullmakt att i nödfall taga sin
broders liv och instruerat
fångvaktarna om dödssättet vid olika
eventualiteter, avled E. två år senare,
troligen förgiftad. — E. ligger begravd
i Västerås domkyrka. — Det
problematiska i E:s väsen har, särskilt
under 1800-talet, ofta lockat förf. och
konstnärer att hämta motiv till
litterär eller konstnärlig framställning
ur hans liv. Sålunda ha C. A.
Nicander, C. Snoilsky och G. Fröding inom
lyriken och B. Lidner, B. von Beskow,
J. Börjesson och A. Strindberg inom
dramat samt (1941) Fritz Thorén
inom romanen behandlat hans gestalt.
—• Den vetenskapliga litteraturen om
E. är förtecknad bl. a. i I. Andersson,
"Erik XIV" (1935). Se även
densammes "Svenskt och europeiskt
femtonhundratal" (1943). T. D., Cgn.
Erik av Pommern, konung över
Sverige, Norge och Danmark, f. omkr.
1382, † 1459 i Pommern, begravd i
Rügenwalde. Föräldrar: hertig
Vra-tislav VII av Pommern och Maria av
Mecklenburg, systerdotter till den
nordiska unionsdrottningen Margareta
Valdemarsdotter. —- Som en följd av
släktskapen med Margareta blev E.
1389 konung i Norge, fr. o. m.
sommaren 1390 kallades han "Sveriges
rätta arvinge", 1396 hyllades han som
konung i Sverige och Danmark, och
1401 red han sin eriksgata i Sverige
i enlighet med lagens bud. Intill
Margaretas död 1412 var han hennes
medregent; hon var säkerligen den
bestämmande, ehuru ett småningom
växande inflytande för E. torde kunna
fastställas under hennes senare år.
Det kanske mest frapperande i E:s
egen verksamhet som konung över
Nordens riken efter 1412 är hans
utrikespolitik, bryskare i
tillämpningen än Margaretas och främst
syftande till att uppbygga ett starkt
östersjövälde, även ekonomiskt. Han
ville stäcka Hansans hegemoni och
förvärva inflytande runt Östersjön
inom områden, där han måste komma
i konflikt med andra makthavare.
Han återupptog de gamla danska
anspråken på Estland och hävdade
gamla sv. handelsintressen i Novgorod,
önskade — med polsk hjälp —
splittra Ordensstaten och förvärva Slesvig
åt den danska kronan samt arbetade
slutligen för sitt hemland Pommerns
framtida uppgående i det nordiska
storriket. Till en början hade E.
framgång. Han vann anknytning till det
mäktiga Polen och fick stöd av sin
kusin Sigmund, den tyskromerske
kejsaren. Med denne sammanträffade
han 1424 i Ofen (Buda); han
företog s. å. en vallfärd till Palestina.
-—• Slesvigfrågan förde E. i
konflikt med de holsteinska furstarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
