Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik den helige - Erik Emundsson Väderhatt - Erik Eriksson - Erik Eriksson Sorolainen, biskop, se Ericus Erici - Erik Johansson, hövitsman, konung Gustav I:s far, se Vasaätten - Erik Karlsson, hövitsman, se Vasaätten - Erik Knutsson - Erik läspe och halte, konung, se Erik Eriksson - Erik Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Emundsson Väderhatt
443
Erik Magnusson
Kring hans liv och död utbildades en
omfattande S:t Erikslegend. Denna
har på senare tid blivit föremål för
ett flertal källkritiska
undersökningar, som lett till en lärd diskussion av
delvis starkt polemisk karaktär (se
därom bl. a. Sven Tunberg, "Erik den
helige" i Fornvännen 1941). —- Gift
med Kristina, troligen tillhörande
Stenkilska ätten. U. W.
Erik Emundsson Väderhatt,
enligt uppgifter i isländska och danska
traditionskällor konung över svearna
under senare delen av 800-talet (omkr.
850—880). —- E. skildras som en stor
krigare, vilken med framgång dragit
ut på härfärder i österled och, med
okänd utgång, utkämpat långvariga
strider i Värmland mot den norske
konungen Harald Hårfager. Sitt
tillnamn skall E. ha fått, därför att han
på sina sjöfärder ständigt följdes av
medvind. B. E.
Erik Eriksson, konung, f. 1216, †
2 febr. 1250. Föräldrar: konung Erik
Knutsson och drottning Rikissa, f.
prinsessa av Danmark. Om E:s ätt se
Erikska ätten. —■ Vid konung Johan
Sverkerssons död 1222 var E. den ende
kvarlevande konungaättlingen och
valdes vid blott sex års ålder till konung;
han kröntes år 1224. Styrelsen
omhän-derhades till en början av en
förmyndarregering, vilken de båda första åren
synes ha haft en antikyrklig karaktär,
vilket ledde till ingripande från
påvens sida. Tydligen har emellertid en
utjämning mellan stat och kyrka ägt
rum redan före E:s kröning. Under
E:s regering utbildades ur den krets
av stormän, som handhaft
förmyn-darstyr., Sveriges första
rådsinstitution. En oppositionell falang under
ledning av Knut Långe, vilken troligen
även tillhörde Erikska ätten, grep
till vapen mot E., som tvingades fly
till Danmark 1229. Först 1234, efter
usurpatorns död, återfick E. sin
ställning i Sverige. Han torde på grund
av ungdom och oerfarenhet aldrig ha
haft något djupare inflytande.
Enligt en karakteristik i Erikskrönikan
synes E. även fysiskt lia varit en
obetydlig person, och han har gått till
historien med vedernamnet "Erik
läspe och halte". Inom rådgivarnas
krets framträdde snart en man,
vilken kom att inneha det reella
politiska inflytandet under E:s regering,
nämligen Birger jarl. — Gift med
Katarina av Folkungaätten. U. W.
Erik Eriksson Sorolainen, biskop,
se Ericus Erioi.
Erik Johansson, hövitsman,
konung Gustav I:s far, se Vasaätten.
Erik Karlsson, hövitsman, se
Vasaätten.
Erik Knutsson, konung, † 1216 på
Visingsö. Föräldrar: konung Knut
Eriksson och en syster till Knut
Ulvildesson. Om E:s ätt se Erikska
ätten. — Fadern hade vid sin död
1196 på tronen efterträtts av Sverker
d. y. Karlsson. E. torde därvid ha sökt
sig en tillflyktsort i Norge, varifrån
han stödd av norska stridskrafter
tills, med tre bröder 1205 riktade en
attack mot Sverkers konungadöme.
Upproret kvävdes emellertid snart
genom en blodig strid vid Älgarås i
Västergötland; E:s bröder skola ha
stannat på valplatsen, under det att
han själv lyckades rädda sig tillbaka
till Norge. Försöket upprepades
emellertid senare, och Sverker besegrades
av E. först 1208 vid Lena och sedan
1210 vid Gestilren. Även de
oppositionella elementen i Sverige böjde sig nu
för E., som 1210 kröntes till konung
—- den första med säkerhet kända
kungakröningen i vårt land och
märklig därför att den innebar en påvlig
legitimation av Erikska ätten. Om
E:s korta regering är föga känt.
Västgötalagens konungalängd nämner
honom som en lyckosam regent, och med
kyrkan stod han uppenbarligen på
god fot. Han begrovs i Varnhems
klosterkyrka i Västergötland. — Gift
med den danska prinsessan Rikissa.
U. W.
Erik läspe och halte, konung, se
Erik Eriksson.
Erik Magnusson, hertig, f. omkr.
1282, † försommaren 1318 på
Nyköpings slott. Föräldrar: konung Magnus
Ladulås och drottning Helvig, f.
grevinna av Holstein. OmE:s ätt se
Folkungaätten. — På ett möte i Skänninge
1284 skall E. lia utsetts till hertig
samtidigt med att den äldre brodern
Birger valdes till konung. Först 1302
tillträdde E. sitt hertigdöme, som
omfattade Södermanland och en del av
Uppland. Inom detta område ägde han
att utöva så gott som hela den
kungliga myndigheten, och då samtidigt
Finland tilldelades den yngre brodern
Valdemar, synes en verklig
riksdelning ha ägt rum. S. å. förlovades E.
med den norske konungen Håkan
Magnussons dotter Ingeborg, som då
var endast ett år gammal.
Förbindelsen med Norge innebar en
nyorientering i sv. politik, oeh man kan med
säkerhet redan nu spåra E: s
inflytande. Han var en kraftfull och lysande
ädling, sina bröder betydligt
överlägsen i begåvning, intrigant, ärelysten
och föga nogräknad om medlen.
Brodern Valdemar synes reservationslöst
ha anslutit sig till honom. Konung
Birgers främsta stöd var marsken
Torgils Knutsson, och dennes
kyrkofientliga politik gav snart E. ett
tillfälle att intrigera mot honom. År 1304
avtvingades emellertid de båda
hertigarna en förbindelse, som betydligt
inskränkte deras rörelsefrihet. De
togo sin tillflykt till konung Håkan,
som förlänade dem Kungahälla, men
följ. år tvingades de till fullständig
underkastelse under Birger. E. fick
emellertid även norra Halland som
förläning av den norske kungen och
lyckades snart misstänkliggöra
Torgils hos konung Birger. Marskens
avrättning (1306) undanröjde ett
kraftigt hinder för tillfredsställandet av
E:s ärelystnad; på hösten 1306
över-föllo hertigarna förrädiskt Birger på
hans kungsgård Håtuna i Uppland
och förde honom och hans gemål
fängslade till Nyköping
(Håtunaleken). Birger understöddes av sin
svåger konung Erik Menved i Danmark.
Å andra sidan uppställde kung Håkan
villkor för Ingeborgs förmälning med
E. och uppträdde överhuvudtaget
tvetydigt, och troligen som en följd av
hertigarnas därigenom försvagade
ställning ingicks 1308 en
överenskommelse, varigenom Birger frigavs mot
löfte att helt underkasta sig bröderna.
Konungen hade ingen tanke på att
hålla vad han lovat utan begav sig
genast till Danmark, och en dansk
här inföll i Småland. Man slöt dock
snart stillestånd på ett år, men Håkan
passade på tillfället att återfordra
E:s norska län, och då denne vägrade,
närmade sig den norske konungen till
Danmark oeh lovade att skänka
Ingeborg åt Birgers son Magnus. Sålunda
befunno sig hertigarna i krig med
båda grannländerna. Den danska
hären trängde 1309 ända fram till
Nyköping. En förlikning ingicks
emellertid följ. år. E. återtog därefter det
av norrmännen erövrade Kungahälla.
Därmed var han färdig för en ny
omsvängning i sin politik: enligt ett
avtal i Oslo 1310 lovade han att
återställa norra Halland och Kungahälla
till konung Håkan mot att denne
ut-fäste sig att inom tre år låta lians
giftermål med Ingeborg komma till
stånd. På en allmän fredskongress i
Hälsingborg s. å. bestämdes emeller^
tid, att hertigarna skulle få behålla
norra Halland som ärftligt län men
att E. skulle avstå från den norska
prinsessan. Sverige delades mellan de
tre bröderna, varvid E. erhöll
Västergötland, Dal, Värmland och östra
Småland. Han vägrade att återlämna
Kungahälla men uppnådde trots detta
en försoning med kung Håkan och
(1312) även det eftertraktade
giftermålet med Ingeborg, fastän hon
redan var högtidligt trolovad med prins
Magnus och E. själv med Erik
Menveds systerdotter Sofia av Werle. För
att få den senare förbindelsen
annulle-rad hade E. måst vända sig till påven,
och han fick betala ett betydande
skadestånd till den danske konungen. År
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
