Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke, Erik - Folke Algotsson, medeltida storman, se Algotssönerna - Folke den tjocke, medeltida storman, se Algotssönerna - Folke Filbyter, se Folkungaätten - Folke jarl, medeltida storman, se Folkungaätten - Folkern, Jonas, ämbetsman, se Cedercreutz, ätt - Folkeson, Kjell, pseud. för Palander, Kjell - Folkungaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Algotsson
549
Folkungaätten
Erik Folke.
sig och sina medhjälpare. Efter denna
tid vistades han mestadels i Sverige
ss. ledare för Sv. missionen i Kina.
Hans besök pä det gamla
missionsfältet voro endast av kortare
varaktighet. Även som missionsledare var F.
framgångsrik, och de genom hans
sällskap kristnade kineserna beräknas
till 11 000. Hans sakkunskap och
praktiska förstånd gjorde honom till
en uppskattad ordf. i Sv.
missionsrådet 1920—34. F:s helgjutna
personlighet fick sitt uttryck i hans
livsgärning, pionjärarbetet i Kina och
det fortsatta organisationsarbetet för
missionens sak. Hans person och
gärning göra honom till en av sv.
missionshistorias främsta gestalter. — F.
utgav på kinesiska språket bl. a.
Luthers "Om en kristen människas
frihet" och en biblisk historia av A.
Johansson. Bland hans sv. arbeten
märkes "Tänkare i det gamla Kina"
(1922). Han har även redigerat
"Sveriges yttre mission" (1—4,1927—28).
— Gift 1) 1889—1906 med Anna
Gran; 2) 1908 med Lotten
Wilhelmina (Mimmi) Beskow. E. B—n.
Folke Algotsson, medeltida
storman, se Algotssönerna.
Folke den tjocke, medeltida
storman, se Folkungaätten.
Folke Filbyter, se Folkungaätten.
Folke jarl, medeltida storman, se
Folkungaätten.
Folkern, Jonas, ämbetsman, se
Cedercreutz, ätt.
Folkeson, Kjell, pseud. för
Palander, Kjell.
Folkungaätten är i gängse
språkbruk beteckningen för den släkt, som
1250 med Birger jarls son Valdemar
besteg Sveriges tron och 1387 utdog
med den norske konungen Olov
Håkansson. Den period, då ätten
innehade den sv. tronen, plägar kallas
folkungatiden. Äldre källor förefalla
emellertid med folkungar avse något
annat, nämligen en stormannagrupp,
som icke är identisk med Birger jarls
ätt. Omöjligt är det ej, att denna
familj utgjort partiets kärna, varvid
dock är att märka, att åtminstone
delar av folkungagruppen tidvis
fronderat mot jarlens släkt. —
Folkungarna nämnas tidigast i sv. annaler
och i Västgötalagens konungalängd i
samband med slaget vid Gestilren
1210. Vidare förekommer namnet i
danska och isländska annaler. De
utförligaste underrättelserna föreligga
emellertid i Erikskrönikan, enligt
vilken folkungarna äro en av de
viktigaste maktfaktorerna i Sveriges
1200-talshistoria. De ha där som
upphovsman en’ Folke jarl, som levde i
början av 1200-talet, och de berättas
ha bekämpat och fördrivit konung
Erik Eriksson samt senare anstiftat
uppror mot Birger jarl, varvid de
besegrades vid Hervadsbro 1251, och
mot Magnus Ladulås 1280. Senare
omtalas de icke. Först med Olaus
Petri synes begreppet F. ha uppstått
i sin numera traditionella bemärkelse.
— Enligt en genealogisk anteckning
från slutet av 1400-talet, meddelad av
Johan Bure i "Sumlen", härstammar
F. från Folke Filbyter eller
dennes sonson Folke den tjocke,
som enligt den troligaste förklaringen
givit namn åt släkten. Denne senare
Folke är en historisk person; han
uppgives av den danske historieskrivaren
Saxo (omkr. 1180) ha varit en
betydande man i Sverige och gift med en
dotter till konung Knut den helige i
Danmark. Folke levde i början av
1100-talet, och en son till honom, Bengt
S n i v e 1 s, var far till Birger Brosa,
Karl jarl och Magnus Minnesköld.
Från dessa tre härstammar den
egentliga F., fördelad på tre linjer. Fr. o.
m. 1100-talets slut var ätten landets
främsta; bl. a. synes jarlämbetet i
huvudsak ha gått i arv inom densamma.
Ställningen som jarl innebar bl. a.
chefskap för den sv. krigsmakten till
sjöss, den s. k. ledungen, och jarlen
var landets främste man näst
konungen. F:s ställning belyses också därav,
att flera av dess medl. ingingo
giftermålsförbindelser med de nordiska
kungahusen. Släktens
godsbesittningar ha tydligen varit koncentrerade
till Östergötland (Bjälbo), men också
flera gårdar vid Mälaren tillhörde
tidigt F. Den kungliga grenens vapen
utgjordes av ett lejon över tre
snedbalkar. Samma vapen användes
också av den östgötska lagmanssläkten
(se nedan). — I. Birger Brosa
var jarl 1174—1202, en av de två
"stora" jarlarna. Som hans söner
omtalas en Folke jarl samt Filip
och Knut, vilka båda fått jarlnamn
i Norge. Den senares sonson Knut
Magnusson avrättades i
samband med striderna vid Hervadsbro
1251. — II. K a r 1 j a r 1 kallas i en
isländsk saga "den döve". Han föll på
ett tåg mot esterna 1220. Hans söner
voro: a) Ulf F a s i, som även bar
jarltitel och synes ha tävlat med
Birger jarl om makten. Han dog 1248.
Hans son junker Karl gick efter
1251 i Tyska ordens tjänst och
stupade på korståg 1261; b) Karl, som
blev far till Ulf Karlsson, från
vilken Ulfsläkten anses
härstamma. Denna ätt utdog först på
1500-talet. — III. Från Magnus
Minnesköld utgår F:s viktigaste
gren. Magnus hade fem söner, av vilka
fyra voro betydande män: Eskil,
den bekante västgötalagmannen,
Karl († 1220) och Bengt (†
1237), båda biskopar i Linköping,
och framför allt Birger jarl (†
1266). Biskop Bengt var troligen far
till östgötalagmannen Magnus
Bengtsson, vars son Bengt
Magnusson var den heliga
Birgittas morfar. Till denna släktgren
knyter sig traditionen om "bröllopet
på Ulfåsa". Med Birger jarl når det
sv. jarlämbetet sin höjdpunkt. Genom
sitt giftermål med Erik Knutssons
dotter Ingeborg stod lian konungen
nära och var efter Ulf Fasis död 1248
landets ledande man, en ställning som
icke väsentligt förändrades, när hans
äldste son Valdemar 1250 uppsteg på
tronen. Under hans tid befästes den
katolska kyrkans ställning, och inom
lagstiftningen kan hans insats
betecknas som epokgörande. Han är
slutligen den förste sv. statsman, som kan
sägas ha drivit en skandinavistisk
politik. Birgers dotter K i k i s s a var
först gift med Håkan, äldste son till
konung Håkan Håkansson i Norge,
och sedan med en tysk furste. Av
Birgers söner var Valdemar sv.
konung 1250—75 († 1302), Magnus
Ladulås konung 1275—90 samt
Erik († 1275) och Bengt († 1291)
hertigar, den senare därjämte biskop
i Linköping. En oäkta son, Greger,
blev stamfar för en ätt, som utdog på
1400-talet. — Valdemar spelade
under faderns ledning en mera
undanskymd roll och fördrevs 1275 av den
kraftigare brodern. Hans son Erik
avled 1330, och med dennes sonson
ErikValdemarsson utdog
huvudlinjen omkr. 1400. Valdemars
döttrar Ingeborg, Marina och
Ri-kissa blevo gifta med tyska och
polska furstar. MagnusLadulås
fortsatte faderns lagstiftningsarbete
och lade grunden för det
världsliga frälset i Sverige. Hans
ställning gentemot de framväxande
stor-mannasläktena är dock omtvistad.
Magnus’ dotter Ingeborg var gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
