Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Forssell, Marie-Louise - 6. Forssell, Bror - 7. Forsell, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forssell
566
Forssell
lif i Stockholm på 1840-talet" (1915),
"Herrgårdslif i Bergslagen för 70 år
sedan" (1916) och "I Stockholm och
på sommarnöje 1849—1852" (1917).
—• Gift 1847 med expeditionssekr.,
sedermera prof. Berndt Otto Nycander.
S. L.
6. Forssell, Karl Bror Jakob,
botanist, skolman, f. 26 febr. 1856 i
Skara, † 12 febr. 1898 i Karlstad. Son
till F. 4. — Efter mogenhetsex. i
Skara 1875 studerade F. vid Uppsala
univ., där han blev fil. kand. 1879,
fil. lic. 1S82 och fil. dr 1883 samt var
docent i botanik 1883—87. Han
utnämndes 1885 till lektor i
naturalhistoria och kemi vid Karlstads högre
allm. läroverk. —- F. specialiserade sig
som botanist på studiet av lavarna
ocli utgav bl. a. arbeten över deras
cephalodier (1883, drsavhandl.) och
över gloeolichenernas anatomi och
systematik (1885). Som skolboksförf.
framträdde han bl. a. med de mycket
använda "Inledning till botaniken"
(1888; 4:e uppl. 1S99; senare uppl.
utg. av J. A. O. Skårman) och
"Lärobok i botanik för de allmänna
läroverkens högre klasser" (1890; senare
uppl. omarb. av J. A. O. Skårman).
Tills, med zoologen Axel Wirén
utgav han den anatomiska läroboken
"Jämförande framställning af
djurens organsystem" (1896). — Efter F.
är lavsläktet Forssellia uppkallat. —
Ogift. S. L.
7. Forsell, Carl Jolian (Jolin)
Jacob, operasångare (baryton) ocli
operachef, f. 6 nov. 1868 i Stockholm, f 30
maj 1941 därstädes. Föräldrar:
sjökaptenen Carl August Joseph F. och
Johanna Gustafva Axeline Åberg. •—
Efter mogenhetsex. i Stockholm 1888
blev F. 1890 underlöjtnant vid
Upplands reg. och 1896 löjtnant; han
avlade 1S94 gymnastikdir.-ex. vid
Gymnastiska centralinst. och arbetade
1894—-95 som sjukgymnast i Paris.
Jämsides därmed studerade han sång,
1892—94 vid Musikkonservatoriet för
J. Günther och 1894—95 i Paris för
Bax. Småningom mognade hans
beslut att ägna sig åt sången. Hans
första offentliga framträdande ägde
rum vid en symfonikonsert på K.
teatern i april "lS95. Han fick 1896 tre
års tjänstledighet från
militärtjänsten; efter studier i scenisk
framställningskonst för A. Willman och i
plastik för Signe Hebbe debuterade han
s. å. vid K. teatern (som Figaro i
"Barberaren i Sevilla", Escamillo i
"Carmen" ocli AlfonsoXI i "Leonora")
och blev därefter fast engagerad. På
J. Elmblads inrådan tog han 1S97
steget fullt ut och beslöt sig för
sångar-banan; avsked som officer tog lian
1901. Vid K. teatern, dit han var fast
knuten 1S96—1901 och 1903—09, ut-
förde han flertalet gängse större
barytonpartier, inalles ett 60-tal roller.
Från 1902 företog han talrika
gästspel och turnéer, först i Norden,
sedan även på ledande utländska scener
med början 1909 på Covent Garden i
London. Säsongen 1909—10 var han
med problematisk framgång
engagerad vid Metropolitan-operan i New
York. Sina största framgångar vann
ban på kontinentens scener, särskilt i
Berlin, där han från 1912 under
åtskilliga år gav årliga gästspel, vidare
i Wien (1914), Zurich, Amsterdam
m. m. Talrika och likaledes bejublade
voro hans in- och utländska
konsertturnéer, av vilka särskilt må nämnas
hans resa som solist med Lunds
stu-dentsångfören. i Amerika 1904; under
sin bana gav han inalles över 1 000
konserter. Från 1911 delade han sin
tid mellan gästspel, konsertresor och
sångundervisning. Vid
Musikkonservatoriet, där lian 1900—01
undervisat i scenisk framställningskonst,
blev han 1921 lärare och 1924 (—31)
förste lärare i sång, från 1927 även i
ensemblesång och från 1936 (i den
nyinrättade operaklassen) även i
roll-instudering. —- Eedan vid sin entré på
sångarbanan gjorde den
välgymnasti-serade löjtnanten furor bland publiken,
men kritiken förhöll sig delvis kylig,
och omgivningen fick vänja sig vid att
manövrera den unge bråkstaken med
skräckblandad försiktighet. F. älskade
att charmera och chockera; med
officerens förtjusning över disciplin—här
icke nödvändigtvis självdisciplin —
förenade han en påfallande böjelse för
okynnesposer och upptåg.
Huvudperson i otaliga anekdoter, enfant terrible
och kavaljer som få, vann han lika
mycket genom sitt gåpåarhumör som
genom sitt konstnärskap en
enastående popularitet och nimbus. — F:s
stämma, som finns bevarad i över
200 insjungningar på fonografrullar
och grammofonskivor, var en icke
särdeles stor men omsorgsfullt utbildad
baryton, ursprungligen fast och
utpräglat manlig i klangen, sedermera
i forte ganska hård, i piano ej sällan
nasal, och med åren präglad av
tilltagande förkärlek för en tunn,
onaturligt falsettartad halvröst. Hans
diktion var föredömligt tydlig, hans
behandling av recitativet mästerlig.
Tack vare solid skolning ocli frejdig
arbetsiver kunde han kväll efter kväll
nästan utan vilopauser sjunga det ena
stora partiet efter det andra.
Knappast någon genuin dramatisk
begåvning, var F. på scenen först och sist
sig själv, men hans vitalitet och
energi fyllde ut luckorna åtminstone
inom det område, som angavs av hans
eget temperaments gränser. Ädlingar,
eleganter, förslagna intrigörer, lev-
nadslustiga bovar och tilltagsna
kraftkarlar gestaltade han con amore;
däremot saknade han organ för det
i egentlig mening tragiska liksom för
djupare eftersinnande
människoskildring. Mest berömda blevo hans
Mo-zarttolkningar, särskilt hans
namnkunnige Don Juan. Påverkad av
portugisen d’Ändrades gestaltning men
utan dennes breda romanska humor
gjorde han figuren till
ädelstensblixt-rande grandseigneur med "en
blandning av mefistofelisk ironi och
förförarens bestickande älskvärdhet".
Själv betraktade ban karakteristiskt
nog Don Juan enbart som "en gentil,
glad och älskvärd herre" (intervju i
Sv. dagbladet 20 okt. 1937). För den
melankolisk-romantiska
underströmmen hos Mozart saknade lian sinne;
han spelade teater, effektfull, eldig,
spirituell teater. Bland hans talrika
övriga roller märkas — jämte de redan
ovan omnämnda — Mozarts
Alma-viva, Eossinis Figaro,
Wagnerpar-tierna Holländaren, Wolfram,
Tel-ramund, Sachs, Beckmesser, Wotan,
Vandraren, Günther och Amfortas;
Verdis Carl V (i "Ernani"),
Eigo-letto, Germont, Luna, Amonasro och
Jago; vidare Simeon i "Josef i
Egypten", Wilhelm Tell, Hans
Hei-ling, Nevers i "Hugenotterna",
Mefistofeles i "Faust", Lotliario i
"Mig-non", Petrucchio i Götz’ "Så
tuktas en argbigga", Eugen Onegin,
Tonio och Silvio i "Pajazzo", Scarpia
i "Tosca", Sebastiano i "Låglandet",
Jochanaan i "Salome", Francesco i
von Schillings’ "Mona Lisa" (vilken
roll han kreerade vid urpremiären i
Stuttgart 1915) samt i sv. verk
bl. a. Waldemar i
"Waldemarsskatten", Vidar i "Tirfing" (dessa bägge
likaledes kreerade vid verkens
urpremiärer) och Arnljot. Onegin,
Scarpia, Jochanaan samt Fursten i
d’Alberts "Izeyl" framställde han vid
verkens sv. premiärer. Vid sina
utländska gästspel sjöng F. varje parti
på dess originalspråk. Bl. a. i
Berlin uppträdde han vid talrika stora
gala- och festföreställningar. — Som
konsertsångare var F. betydande.
Utom flera oratoriepartier sjöng han
huvudsakligen romanser och ballader
av tyska, norska och framför allt
svenska tonsättare. De äldre — Geijer,
A. F. Lindblad, Josephson, Söderman,
Hallén — hjälpte han till förnyad
popularitet; de yngre — Sjögren,
Stenhammar, Alfvén, Rangström m.
fi. — gjorde han mycket för att
introducera lios sv. och utländsk
publik. Sv. tondiktning står i stor
tacksamhetsskuld till sångaren F. — Åren
omkring 1920 gav F. flera
jubileums-och avskedsföreställningar resp.
-konserter inför sitt förestående avsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
