Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forsstrand, Carl - Forsström, Edvard - Forstenasläkten - Forster, Hans - Fot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forsström
578
Fot
(1920), "Från Slottsbacken till
Ladugårdslandet" (1921), "Mina
Uppsalaminnen" (1922), "Vid sjuttio år"
(1924), "Människor och händelser"
(1924) och "Mina herrgårdsminnen"
(1928). För sina förtjänster på
Linnéforskningens område belönades han
1914 med Vet. akad:s äldre
Linnémedalj i guld, och från 1920 var han
red. för Sv. Linné-sällskapets
årsskrift. — Ogift. R. A., S. L.
Forsström, Edvard August,
tecknare, f. 18 sept. 1854 i Hedemora, † 12
jan. 1934 i Eksjö. Föräldrar:
handlanden Johan August F. och Maria
Mathilda Wahlström. ■—- F. började
lära till ornamentsbildhuggare (1870
■—75), övergick till litograf yrket
(1875—77) och studerade vid
Konstakad. (1876—83). Han framträdde
under akademitiden med några
större kompositioner, "Tartinis dröm",
"Sandels adjutant" och "Kristina
Gyllenstierna försvarar Stockholm"
(1883), men kom snart att helt ägna
sig åt teckning och illustrering. Från
1880 till 1901 medarbetade lian
regelbundet i Söndags-Nisse med dråpliga
kommentarer i bild till den
inrikespolitiska dagskrönikan. Sistn. år övergick
han till Puck, där han kvarstod till
1916. En del av sina skämtteckningar
samlade han till ett häfte, som utkom
1900 under titeln "Boströms
bilderbok, en statsministers saga". Som
illustratör i en mindre uppsluppen
genre framträdde lian första gången
med bilder till K. A. Melins dikt
"Humleplockningen" (1882). Han
illustrerade sedan ett flertal arbeten, ss.
"Vårt folk" (1894),
"Mälardrottning-en" (1896), "Bitar av Snorre" (1897)
och böcker av Alfred Hedenstierna
(pseud. Sigurd), Lars Dilling m. fi.
—• Gift 1900 med -Signe Margareta
Sjögren. Th. N.
Forstenasläkten, gammal
frälsesläkt, vars äldste kände medl., Sven
Brynjulfsson till Todene (nu
Storeberg) i Tådene skn och Saleby i Slöta
skn, båda i Skarab. län, levde 1450.
Två äldre söner till honom,
häradshövdingen i Gudhems härad i Skarab.
län Hans Svensson († 1506 eller 1507)
och häradshövdingen i Valle härad i
samma län Brun Svensson († efter
1495), blevo stamfäder för släktens
tvenne huvudgrenar. Till den äldre
av dessa hörde Hans Svenssons äldste
son, Per Hansson d. ä. († omkr. 1545),
som tidigt slöt sig till Gustav
Eriksson Vasa. Han deltog som dennes
hö-vitsman i befrielsekriget 1522—23
och blev 1523 riksråd. Hans äldste
son, Hans Persson, knekthövitsman
över Västmanlands knektar (stupad i
slaget vid Axtorna 1565), blev far
till Per Hansson d. y., ståthållare på
Nyslott och över dess län († efter
1608). — Till den yngre huvudgrenen
hörde Brun Svenssons äldste son,
Bengt Brunsson († före 1534), som
1530 erhöll häradsrätten över
Dalarna. Två sonsons söner till denne,
bröderna Nils Bengtsson och Carl
Bengtsson, introducerades 1625 under
namnet Ulffana. Yngre söner till Brun
Svensson voro väpnaren och riksrådet
Lindorm B<runsson (f efter 1520) och
Torsten Brunsson, regementsråd i
Västergötland († efter 1545), som
genom gifte med Anna
Gudmundsdot-ter, dotter till häradshövdingen i
Väne härad, Xlvsb. län, Gudmund
Torbjörnsson (bagghuvud), erhöll
gården Forstena i Tunhems skn, Älvsb.
län, efter vilken släkten uppkallats.
Torsten Brunsson, från vilken alla
nedannämnda medl. av släkten
härstamma, blev far till Lennart
Torstensson, hövitsman vid Västgöta
fotfolk (stupad vid belägringen av
Bohus slott 1564). Hans äldste son,
Anders Lennartsson († 1605), kom tidigt
till hertig Karls hov, var 1593
fältöverste och hade stor andel i hertigens
seger i slaget vid Stångebro; han blev
1599 ståthållare på Älvsborgs slott,
1600 riksmarsk, förde 1602—03 som
generalfältöverste befäl i Livland och
stupade 1605 i slaget vid Kirkholm.
Hans bror, Torsten Lennartsson (f.
1561, † 1631), följde konung
Sigismund till Polen och var 1593 hans
kammarherre. Han stred på
Sigismunds sida vid Stångebro och följde
konungen efter slaget ur landet men
fick 1599 genom brodern Anders
Lennartssons bemedling hertig Karls
tillstånd att återvända. Inblandad i
Pos-sarnas stämplingar flydde han 1603
till Polen men erhöll sannolikt 1624
tillstånd att återvända. Han
introducerades 1625 på ättens vägnar under
nr 5, vilket sedermera ändrades till
nr 2. Hans son, fältmarskalken och
riksrådet Lennart Torstenson (f. 1603,
† 1651), upphöjdes 1647 i friherrligt
och grevligt stånd. En yngre son till
regementsrådet Torsten Brunsson,
befallningsmannen på Älvsborgs slott
Christoffer Torstensson (levde ännu
1586), blev far till ståthållaren på
Läckö Torsten Christoffersson (†
1611) och Olof Christoffersson (f.
1563, † 1647); den senare var 1602
krigsöverste, erhöll s. å. fullmakt att
ha inseende över salpeterbruken,
salpetersjudarna och
krigsammunitions-smederna i riket, blev 1606 ståthållare
och hövitsman i Värmland och 1622
assessor i Svea hovrätt. Ätten utdog
i början av 1700-talet.
Forster (Freester, Ferster), Hans,
murmästare av tysk härkomst, † 1653
i Stockholm. — F. var sannolikt
identisk med den mäster Hans, som 1632
—33 ledde byggnadsarbetena på Ty-
resö slott. Följ. år var han verksam
som byggnadsledare vid Jakobs kyrka
i Stockholm tills, med Louis Gilles,
1639—41 uppfördes kyrkan vid Tyresö
under hans ledning, och 1642
påbörjades Kristine kyrka i Falun, där F.
likaledes hade överinseendet. I sina
kyrkobyggnader ansluter sig F. till
den senmedeltida traditionen med
tre-sidigt korslut och västtorn, höga
fönster och kraftiga strävpelare i det
yttre samt rikt utbildade kryssvalv.
Renässansen kommer till uttryck i
detaljer som kolonner och
halvkolonner ss. stöd för valvbågarna,
portalomfattningar med bandade toskanska
pilastrar etc. F. var även verksam
vid flera av tidens profana byggen
och uppförde för egen del ett hus vid
Stora Nygatan i Stockholm. Th. N.
Fot, uppsv. runristare. — F.
framträder under 1050-talet och kan antas
lia varit verksam under en lång följd
av år. Hans verksamhetsfält har
sannolikt varit inskränkt till
Uppland, men inom detta landskap finnas
hans ristningar spridda över ett stort
område. F. är märklig bl. a.
såtillvida, att endast ett fåtal runstenar
signerade med hans namn är känt,
medan man å andra sidan med hänsyn
till runskrift, ortografi och
ornamentik kunnat konstatera, att han var
mästare till ett betydande antal
osignerade ristningar, varigenom han
framstår som en av de produktivaste
av de uppländska runristarna. Med
hänsyn till att det ringa antalet
signerade ristningar ger ett knappt
jämförelsematerial, är identifieringen av
runmästaren i flera fall dock något
osäker. —- F. begagnar genomgående
den danska runraden. Hans
ristningsteknik visar en ovanlig säkerhet. I sin
ornamentik visar han sig ganska
självständig gentemot de äldre
run-mästarna. Hans ornamentik är oftast
enkel men elegant. Som runkonstnär
torde F. få räknas till de förnämsta.
Man har i honom rentav velat se den
främste av de uppländska
runristarna, och några av hans ristningar ha
karakteriserats som de bäst avvägda
och i ornamentalt avseende mest
lyckade, som finnas. En i sitt slag sällsynt
utformning av runstensornamentik
visar den osignerade men till F.
hänförda stenen från Näsby i Odensala
skn, Stockholms län. Två
inskriftsbärande djurkroppar ha där på ett
lika elegant som originellt sätt
sammankopplats på den till konturerna
ojämna stenen. Som ex. på en av
F. signerad ristning kan nämnas en
sten från östra Ryds kyrka,
Stockholms län. En av hans mer
bekanta ristningar är från Skokloster.
Dess ornamentik är
anmärkningsvärd. En enkel slinga med runtext
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
