Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Friesen, Sixten von - 3. Friesen, Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Friesen
615
von Friesendorff
riksdag kom till stånd under namnet
Liberala samlingspartiet och som
valde F. till ordf. Han undertecknade
de liberala massmotioner i
rösträttsfrågan på Tattersallresolutionens
linjer, som väcktes på riksdagarna 1900
och 1902. Då rösträttskampen sistn.
år övergick att bli främst en kamp för
och mot proportionalismen, sällade
sig F. till den moderata sida, som
hyllade det proportionella valsättet. Som
led. av den 1902 tillsatta kommitté
för utredning av det proportionella
valsättets tillämplighet i Sverige —
vilken 1903 avlämnade sitt
tillstyrkande betänkande — fick för övrigt
F. tillfälle att nära studera detta.
Samlingspartiets majoritet ville
emellertid inte godta proportionalismen,
och då regeringen vid 1904 års
riksdag lade fram sitt på proportionalism
(till Andra K.) grundade
rösträttsförslag, kom de liberalas motstånd
mot detta att ledas av Karl Staaff. F.
yrkade dock avslag på regeringens
förslag, med motiveringen att detta
syntes honom strida mot folkets känslor.
År 1905 trädde F. tillbaka från posten
som samlingspartiets ledare; s. å.
invaldes han av Stockholms
stadsfullmäktige i Första K. Som led. av
Liberala samlingspartiet,kvarstod F., ända
tills ban 1915 lämnade riksdagen, men
någon ledande politisk roll spelade
han inte vidare. Han var 1909—17
riksbanksfullmäktiges ordf. och 1913
—15 v. talman. F:s intressen synas
under hans senare år i allt högre
grad ha absorberats av hans
ansvarsfulla värv som ordf. i Stockholms
stadsfullmäktige. — F:s starka
ansvarskänsla, vederhäftighet och
kon-cilians gjorde honom mycket lämpad
att stå i spetsen och ta ledning. Han
bidrog mäktigt till att åstadkomma
den liberala partibildningen på 1900
års riksdag. Den tyngd och
saklighet, som alltid präglade hans
riksdagsanföranden, bidrogo till att stärka
hans auktoritet som partiledare. Han
var dock ej en stridens man som Karl
Staaff, och det låg därför en viss logik
i att ledningen för Liberala
samlingspartiet gled över i dennes händer, när
partikampen upplågade hetare än
någonsin tidigare. — Ogift, Å. Th.
3. Friesen, Otto von, språkman,
f. 11 maj 1870 i Kulltorps skn,
Jön-köp. län, † 10 sept. 1942 i Uppsala.
Föräldrar: häradsskrivaren Johan
Adolf von F. och Hedvig Elisabeth
Ödman. Kusins son till F. 1 och F. 2.
—-F. avlade mogenhetsex. i Halmstad
1889, blev fil. kand. 1891, fil. lic. 1896,
docent i nordiska språk 1897 och fil.
dr 1898, allt i Uppsala. Han uppehöll
där e. o. professuren i sv. språket 1900
—06, utnämndes sistn. år till dess
innehavare och var prof. 1909—35.
Sixten von Friesen.
•— F:s drsavhandl. "Om de
germanska mediageminatorna" (1897) är ett
rent lingvistiskt arbete. Även
senare arbetade han framgångsrikt på
detta område och gjorde bl. a. med
"Om det svaga preteritum i
germanska språk" (1925) ett betydelsefullt
inlägg i en omtvistad fråga. "Sv.
göra" (1934) är ett prov på
glänsande metodik. —- Sin berömmelse
förvärvade F. emellertid främst genom
sina arbeten i runologi. Han var vår
namnkunnigaste runforskare, och även
om det stått strid kring flera av hans
arbeten, ha de berikat vårt vetande
om nordiskt språk och nordisk
historia i högre grad än de flesta andra.
Redan genom den 1906 utkomna "Om
runskriftens härkomst" erövrade han
en rangplats inom runologin. I
anslutning till B. Salins arkeologiska
arbeten lade han där fram en ny teori
både för de enskilda runtecknens
härledning och för de kulturhistoriska
fölhållanden, under vilka de
uppkommit. Enligt F:s åsikt ha runorna
skapats av goterna i trakten av Svarta
havet och genom dessas kontakt med
hemlandet spritt sig till de nordiska
folken och från dem vidare till
väst-germanerna. Gentemot tidigare
åskådningar hävdade F., att runorna gå
tillbaka på en grekisk kursivstil och
icke på ett latinskt alfabet.
Sedermera utvidgade och fördjupade F.
sin runteori i ett flertal märkliga
avhandl., bl. a. den ytterst givande
"Rö-stenen i Bohuslän och
runorna i Norden under
folkvandringstiden" (1924), ett av F:s yppersta
verk, där lian bl. a. framhåller den
roll herulerna måste lia spelat som
kulturbärare till Norden. En
sedermera särskilt av C. Marstrander och
M. Hammarström framförd kritik
bemötte F., främst i "De senast
framställda meningarna i frågan om
runornas härkomst" (i Arkiv för
nordisk filologi 1931). — Som
bearbetare av det sv. runmaterialet
utförde F. ett omfattande och
bestående arbete, varvid hans
imponerande insikter i historia och
arkeologi voro av oskattbart värde. "Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
