Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Friesendorff, Johan Fredrik von - 2. Friesendorff, Carl Gustaf von - 3. Friesendorff, Fredrik von - Frietzcky, de Frietzcky, ätt - Frietzcky, Claes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Friesendorff
617
Frietzcky
nom greve Gabriel Oxenstierna
antagen i sv. tjänst. Han var 1649—52
resident i Lissabon och som sådan den
förste, som fullt klarlade de
sv.-portu-gisiska handelsförbindelsernas
utvecklingsmöjligheter, samt blev senare
hovråd och 1661 sändebud i London.
Han upphöjdes sistn. år till engelsk
baronet och riddare samt 1665 till
tysk riksfrilierre med epitetet von
Cronenwortli. Han avslöt 1661
Sveriges allians med England. P. hade
starka merkantila intressen och
upprättade efter att 1662 ha erhållit
privilegium ett generalfaktorikontor i
Stockholm tills, med Abraham von
Eich. — Gift 1653 med Margareta
Elisabet Gärffelt. U. W.
2. Friesendorff, Carl Gustaf
von, friherre, diplomat, f. 14 aug.
1663 i Stockholm, † 13 eller 24 sept.
1715 i Stralsund. Son till F. 1. —Efter
juridiska studier vid Uppsala univ.,
där F. blev student 1678, blev ban 1681
auskultant på lagmansting. År 1684
blev han privatsekr. hos dåv. sv.
ministern i Wien, greve Carl Oxenstierna,
1688 kommissionssekr. vid
beskickningen i Holland samt senare resident
där. År 1705 blev han e. o. envoyé vid
Lüneburgska hovet samt upphöjdes
s. å. i friherrligt stånd. Han blev
kansliråd 1710 och minister i Berlin
1712. — Gift 1698 med Anna Christina
Rehnskiöld. U. W.
3. Friesendorff, Fredrik von,
friherre, riksråd, f. 15 nov. 1707 på
Vallstanäs, Norrsunda skn,
Stockholms län, † 25 aug. 1770 därstädes.
Son till F. 2. — Efter att 1731 ha
blivit e. o. kanslist i
Utrikesexpeditionen och följ. år hovjunkare gjorde F.
en snabb karriär vid hovet. Han
utnämndes 1735 till kammarherre, och
1743 blev han hovmarskalk hos Adolf
Fredrik. År 1747 blev han
landshövding i Västerås län, tilldelades 1757
presidentstitel samt blev 1761 riks-
Fredrik von Friesendorff. Målning (detalj)
av J. H. Scheffel (Gripsholm).
låd. F. avslutade sin
ämbetsmanna-karriär med att 1767—69 tjänstgöra
som president i lagkommissionen.
Hans övergång från liovmannabanan
till ämbetsmannabanan sammanföll
ungefär med brytningen mellan hovet
och hattpartiet, vilket han sedan
tillhörde fram till 1764, då lian i rådet
röstade mot subsidieuppgörelsen med
Frankrike. Han var 1751, 1755 och
1760 led. av sekreta utskottet. År
1762 blev lian serafimerriddare. —
Gift 1737 med Catharina Elisabet
Stierndahl. U. W.
Frietzcky, de Frietzcky, ätt
härstammande från den böhmiske
adelsmannen Johan Liborius der
Fri-etzky, kammarherre hos konung
Ferdinand av Böhmen, sedermera kejsar
Ferdinand III; på grund av
religionsförföljelser lämnade han hemlandet,
övergick i sv. krigstjänst och stupade
1632 som överstelöjtnant vid
Nurnberg. Hans son, kaptenlöjtnanten
Johan de F. (f. 1615, † 1699), bosatte sig
i Livland. Två av dennes söner
natu-raliserades 1699 som sv. adelsmän och
slöto själva sina ättegrenar. En tredje
son, kaptenen Johan de F., blev far
till överstelöjtnanten Johan de F. (f.
1685, † 1735), som 1720 adlades och
adopterades på sina farbröders adliga
namn. Med den sistnämndes yngste
son, bruksdisponenten och politikern
Claes F. (se nedan) utdog ätten på
svärdssidan.
Frietzcky, Claes, bruksidkare,
politiker, f. 25 jan. 1727 i Bjurtjärns
skn, Örebro län, † 9 okt. 1803 på
Säbylund, Kumla skn, samma län.
Föräldrar: överstelöjtnanten Johan de
F. och Anna Elisabeth Linroth. —
Genom upprepade knä- och benskador
under uppväxten tvingades F. att
trots övervägande militärt påbrå för
egen del välja ett praktiskt
levnadskall. Sjukdomstiderna (1739—47)
gåvo honom tillfälle till självstudier
(särskilt i historia), språkövningar
och utbildning i bokhålleri, som
utfylldes genom ett halvt års
tjänstgöring på landskansli och landskontor i
Örebro (1744—45). Tillika tränad
som förvaltare på sin moders
egendom, utsågs han 1754 till disponent
("direktör") vid Storfors-Ny kroppa
bruk, en släktbesittning på mödernet.
F:s tjugotvååriga chefskap för detta
bruk utmärktes, enligt samtida
vitsord, för synnerlig omsorg om
tillverkning, egendom och underhavande. Han
framstod efter hand som en av
Bergslagets och Brukssocietetens aktivaste
driftsledare. Det synes ej enbart eller
närmast lia varit av partiskäl, som
unössregeringen under 1766—68 års
penningkris främst litade till honom
för besvärjande av prisfallet på järn.
Gynnsammare tider hade återkommit
Claes Frietzcky. Målning (detalj) tillskriven
J. Forsslund.
efter både kris och missväxt, när F.
1776 lämnade sitt disponentskap för
att helt ägna sig åt fristående
juri-disk-ekonomiska uppdrag av både
enskild och allmän natur. Läggning,
anseende och erfarenhet från
bruksrörelse och offentliga värv gjorde
honom särskilt lämpad för dylika
förtroenden, som vid ett tillfälle (1789)
skola ha omfattat ända till ett
tjugotal förmynderskap. Tillika anlitades
han som rådgivare och
värderingsman eller revisor för olika bruk och
egendomar samt vid fördelningen av
understödsspannmål från kronan
(1773) och i Jernkontoret (1766—
84). F. var en verksam kraft i
förarbetena till Trollhätte kanal (1793—
96) och vid tillkomsten av
hushållningssällskapen (närmast Örebro läns
1803). — Deltagare i samtliga sv.
riksdagar under nära ett tredjedels
sekel (1760—92) och medl. för adeln
i en rad framskjutna deputationer,
utskott och revisioner var F. under
frihetstiden en av mösspartiets chefer,
under Gustav III en av oppositionens.
Som närmaste upphovsman till
mössornas deflationspolitik efter
pappersmyntets överemission under hattarna
hade F. på rent teoretiska grunder
hoppats, att en försiktig, över längre
tid (tio år) utsträckt sedelindragning
skulle göra en realisation av sedlarna
till pari möjlig. Deflationens
våldsamhet i praktiken genom en köpstrejk,
som vållades av allas väntan på
sedelvärdets stigning, ledde icke blott till
den nyss antydda penningkris, som
kostade mösspartiet makten (1769).
Den tvang också F. att bygga sina och
mössornas finanstekniska
spekulationer på mera realistisk bas. Hans nya
finansplan på 1771—72 års riksdag,
som i det närmaste utgick från
sedlarnas inlösen till gällande kurs,
anses ha väsentligen förberett Liljen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
