Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadh, Hemming - Gadolin, släkt - 1. Gadolin, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gadolin
7
Gadolin
rade G. vid Rostocks univ. Därefter
är lian känd som biskop Henrik
Tide-manssons i Linköping kansler och
sekr. 1477—79. Sistn. år sändes lian
till påvekurian i Rom av Sten Sture
d. ä. för att föra dennes talan gent
emot den danske kungen Kristian I:s
gemål, drottning Dorotea. Denna
reste krav på vissa sv. områden, vilka
förlänats henne av hennes förste
gemål, Kristoffer av Bayern, och lion
liade förmått påven att hota Sten
Sture med bannlysning. Detta
lyckades G. 1480 tills vidare avvärja.
Efter ett besök i Sverige återvände G.
1481 till Rom, fortfarande som Sten
Stures och Sveriges sändebud vid
kurian ocli med huvudsaklig uppgift
att motarbeta det danska
kungahusets strävanden att engagera
påvemakten i kampen mot Sten Sture.
Med kraft och diplomatisk
skicklighet förde G. Sveriges talan inför
påven, både i den fortsatta processen
om drottning Doroteas morgongåva
och rörande danske kungens krav på
bannlysning av Sverige, tills båda
frågorna föllo 1497 genom att kung
Hans besteg den sv. tronen. Ett
politiskt samband med dessa frågor hade
G: s framgångsrika försök att utverka
stöd av påven i de sv. krigsföretagen
mot den moskovitiske storfursten.
Dessutom arbetade han med en viss
framgång på att förmå påven till
kanonisation av sv. helgon. — Under
vistelsen vid påvekurian studerade G.
vid Roms univ., där han
promoverades till mag. och omkr. 1495 till dr
i kanonisk rätt. Lärdomsmödor tyngde
lionom emellertid ej; han trivdes bäst
som korridorpolitiker vid kurian,
särskilt under den sedeslöse Alexander
VI, som gjorde honom till påvlig
kammarherre. Samtidigt vann G.
avsevärda ekonomiska fördelar genom
att tillförsäkra sig rätten till
inbringande poster inom den sv.
hierarkin. Främst i detta hänseende stod
domprostbefattningen i Linköping,
som G. kom i besittning av 1491.
Dessutom skaffade han sig påvens
förhandslöfte om biskopsstolen i
samma stad. För övrigt utvecklades G.
i Rom till en fördomsfri diplomat ocli
politiker, vars kyrkliga intressen i
ovanligt hög grad synas lia varit
inriktade på ekonomiska
vinstmöjligheter. Han återkom till Sverige 1500
och ingrep omedelbart i Sturarnas
politik samt lyckades som en frukt
därav bli väld till biskop i Linköping
1501. Då upproret mot konungen
s. å. bröt ut, blev G. vid sidan av
Sturarna den ledande kraften däri,
bidrog med sin diplomatiska
skicklighet till sammanhållningen bland
de upproriska ocli ledde själv med
framgång belägringen av Stockholms
Jacob G-adolin. Målning (detalj) av C. F.
Breda 1801.
slott 1502 samt av Kalmar slott 1503.
Det var meningen, att ban sistn. år
skulle framträda som Sveriges
diplomatiske repr. i ev.
fredsunderhandlingar med Danmark. Planen
kullkastades dock genom Sten Stures död
s. å.; för att trygga Svante Nilssons
övertagande av makten hemlighöll G.
dödsfallet en tid. Han blev nu Svante
Nilssons främste medhjälpare, bistod
denne effektivt vid regeringstillträdet
och återvände sedan till belägringen
av Kalmar slott. Han utsågs av
Svante Nilsson till Kalmar läns
innehavare 1506, ledde
krigsoperationerna i detta område till 1509 ocli var
jämte Svante Nilsson under dessa år
den danske kungens oförsonligaste
fiende i Sverige. Inom landet
motarbetades lian bl. a. av ärkebiskopen
Jakob Ulfsson. Han hade därtill stora
svåriglieter med sitt biskopsdöme, där
han blev impopulär dels genom sitt
ogenerade sätt att öka sina biskopliga
inkomster och dels genom att han
aldrig erhöll påvlig bekräftelse på
ämbetet och därför inte heller kunde
utöva sina kyrkliga ämbetsplikter.
Till råga på allt hade danske kungen
1506 utverkat, att påven bannlyste
G., vilket i liög grad försvagade
dennes ställning i Sverige. G. kunde
därefter aldrig uppdriva det kapital,
som kanske skulle lia kunnat
omstämma påven. Han var 1510—12 sv.
sändebud i Lybeck men förmådde inte
vidmakthålla ocli utvidga
hansestä-dernas krig mot Danmark och
återvände till Sverige 1512, sedan Svante
Nilsson avlidit. G. blev därefter Sten
Sture d. y:s mest erfarne politiske
rådgivare. Han gick 1513 definitivt
miste om biskopsstolen i Linköping
men var fortfarande rådsmedlem och
erhöll av Sten Sture som län
Kastelholms slott på Åland. Under dessa år
sjönk lians politiska inflytande
genom misshälligheter och olikhet i
åsikter mellan honom ocli Sten Sture.
Han tillhörde den gisslan, som
Kristian II svekfullt bortförde till
Danmark 1518. Under fångenskapen
fråntog Sten Sture honom lians åländska
län och betraktade honom tydligen
som en landsförrädare. Efter Sten
Stures död 1520 synes G. lia
misströstat om möjligheten för
ögonblicket till fortsatt sv. självhävdelse
gentemot Kristian II. I varje fall
blev han nu på gamla dagar Kristian
11:3 medarbetare i unionskampen
efter att hela den föregående tiden
lia liört till unionens ståndaktigaste
bekämpare. Han bidrog 1520 till
Sveriges underkastelse under Kristian II
och fick löfte om en tryggad
ställning som länsinnehavare. De följande
händelserna visade, att han ej förmått
söva konungens misstro. Frampå
hösten sändes han av konungen att för
dennes räkning försäkra sig om
Finland. Där nåddes lian av Kristian
II:s dödsdom och halshöggs. — Litt.:
G. Carlsson, "H. G. En statsman och
prelat från Sturetiden" (1915) och
"Sten Sture d. j." (Scandia 1929);
S. Tunberg, "H. G." (Hist. tidskr.
1916). T. D.
Gadolin, finländsk släkt, vars
äldste kände stamfar var bonden på
Magnu hemman i Nykyrko skn,
kyrko-sexmannen Anders Mattsson (f. omkr.
1637, † 1716). Hans son Jacob Andreæ
(f. 1678, † 1758), kontraktsprost i
Virmo, Åbo och Björneborgs län,
antog efter fädernegården släktnamnet
G. (lat. magnus = hebr. gadol) och
blev far till biskopen, matematikern
och politikern Jacob G. (G. 1). En
son till denne var kemisten och
fysikern Johan G. (G. 2). Efter 1809 ha
flera medl. av släkten, varav två
grenar adlades i Finland, gjort en
betydande insats i finsk historia. —
Litt.: C. A. J. Gadolin, "En
kultursläkts uppkomst" (Finsk tidskr.
1939).
1. Gadolin, Jacob, biskop,
matematiker, politiker, f. 24 okt. 1719 i
Strängnäs, † 26 sept. 1802 i Åbo.
Föräldrar: kontraktsprosten Jacob G.
och Anna Lignipæa. — G. blev 1736
student vid Åbo akad., där lian
studerade teologi och matematik. Under
kriget mot Ryssland flydde han 1742
till Sverige, där han vid Uppsala
univ. fortsatte sina matematiska
studier under ledning av Klingenstierna
och A. Celsius. År 1745 blev lian fil.
mag. i Åbo och docent i matematik
där samt utsågs 1748 till e. o. prof.
och astronomie observator. Han
prästvigdes 1752 och blev kyrkoherde
vid Finska domkyrkoförs. i Åbo s. å.,
prof. i fysik vid Åbo akad. 1753, teol.
dr 1756 och prof. i teologi 1762 samt
utnämndes till domprost i Åbo 1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
