Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Geijerstam, Emanuel af - 2. Geijerstam, Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Geijerstam
38
af Geijerstam
bergsvetenskapens tekniska och
experimentella sidor. Han blev som ung
student 1749 ämnessven i Vet. akad.
och auskultant i Bergskollegium, där
dylika frågor då hade hög kurs, fick
förnämliga lärare i kemi, mineralogi
och metallurgi (bl. a. den kände
forskaren Anton von Swab), företog
många inhemska studieresor oeh
skulle vid 22 års ålder även besöka
Väst- och Centraleuropa. På grund av
oväntade yttre hinder blev resan ej
av, och några månader senare erhöll
lian direktörsposten vid Uddeholm,
där han som sina bröders
förtroendeman debuterade med lyckliga
gruv-förvärv i ö. Värmland (Taberg),
förenklingar i älvfarten och
förmånliga försäljningsavtal i Göteborg.
Under och genom inköp av ett
trettiotal gårdar eller hemmansdelar i olika
socknar samt ombyggnader eller
nyanläggningar av hyttor, smedjor,
dammar och ekonomilägenheter
(särskilt vid Traneberg, Loviseberg och
Sunnemo) sjudubblade G. enligt egen
uppgift Uddeholms förmögenhet
under ett fjortonårigt chefskap (1753—
67). Han lämnade ledningen på grund
av giktsjukdom och försämrade
konjunkturer på järnmarknaden och
sökte först en kortare vila på en
värmländsk lantegendom, sedan ny
verksamhet vid Alkvätterns bruk i ö.
Värmland. Han adlades 1773 för sina
förtjänster om bergsbruket och
begåvades 1779 med både
överdirektörs-och bergsrådstitel samt visade främst
som led. av ridderskapet och adeln vid
1778 och 1786 års riksdagar Gustav
III varm tacksamhet för sin
upphöjelse. Han var upprepade gånger
revisor och elektor i Jernkontoret. -—■
G. levde i ett lyckligt äktenskap med
många barn och framstår i
efterlämnade anteckningar som en sällsynt
harmonisk personlighet. — Gift 1753
med Sara Helena Piscator. S. R., Cgn.
Emanuel af Geijerstam. Målning (detalj)
tillskriven J. H. Scheffel.
2. Geijerstam, Gustaf af,
författare, f. 5 jan. 1858 på Jönsarbo i
Heds skn, Västmanl. län, † 6 mars
1909 i Stockholm. Föräldrar:
folkskolinspektören fil. dr Johan Gustaf
af G. och Alma Augusta Catharina
Möller. Sonsons sonson till G. 1. —
Efter mogenlietsex. i Falun 1877
in-skrevs G. vid Uppsala univ., där lian
blev fil. kand. 1879. Han var medarb.
i Aftonbladet 1884—86 och i Dagens
Nyheter 1891—93, därefter
"litteratör" hos August Lindberg vid Stora
teatern i Göteborg samt 1897—1902
litterär clief i C. & E. Gernandts
för-lagsab. i Stockholm. Hans litterära
intressen utvecklades redan under
gymnasieåren, och sedan han läst
Ibsen, som mer än någon annan förf.
bestämde hans utveckling, och kommit
i kontakt med den moderna
radikalismen i Uppsala, framträdde lian snart
trots sina ganska begränsade
kunskaper som den mest typiske
företrädaren för naturalismens litterära
program i vårt land. Både som förf. ocli
som föreläsare och kritiker
(essäsamlingarna "Ur samtiden", 1883,
"Stridsfrågor för dagen", 1888, och
"Nya brytningar", 1894) blev han den
mest populäre bland "Unga Sveriges"
vapendragare. Han debuterade 1882
med novellsamlingen "Gråkalit", som
i stil, teknik och tendens röjer hans
tidiga beundran för särskilt Kielland,
Strindberg ocli Kristian Elster, ocli
två år senare slog han igenom med en
samling, "Fattigt folk" (ny samling
1889), som för första gången anger de
båda motivkretsar, ur vilka G:s
värdefullaste författarskap skulle
utvecklas : allmogeberättelserna och
brottmålshistorierna. I den starkt
Strindbergspåverkade romanen "Erik
Grane" (1885) ville han med sina
egna akademiska erfarenheter som
bakgrund ge en skildring av tidens
många brytningar på de religiösa,
sociala och moraliska områdena.
Hjälten är teol. stud. i Uppsala, men lian
finner liksom verdandisten G.
univ.-livet grått och livlöst och lämnar
slutligen lärdomen för att med friskt mod
draga ut till praktiska värv på
landsbygden. Två år senare gav G. ut en
ny åttitalistisk student- och
tendensroman, "Pastor Hallin". Den handlar
likaledes om en student, som ställs
inför ärlighetskravet men som i
motsats till Grane överger sina
fordringar på sanning och avlägger prästeden,
ehuru den är emot lians övertygelse.
Denna G:s åttitalsradikalism, enligt
vilken det var omöjligt att samtidigt
vara präst och ärlig, höll emellertid
icke mot de nya tidsströmningarnas
tryck, och i början av 1890-talet
förlorade han som en följd därav nästan
helt sitt intresse för skönlitterärt för-
Gustaf af Geijerstam.
fattarskap. Med anslag från Lorénska
stiftelsen ägnade han sig nu i stället
främst åt sociala undersökningar,
resulterande i "Anteckningar om
arbetareförhållanden i Stockholm" (1894),
"Anteckningar rörande
fabriksarbe-tarnes ställning i Marks härad"
(1895) och "Anteckningar rörande
arbetarnes ställning vid fyra svenska
grufvor" (1897). Samtidigt
genomgick han en långvarig kris, under
vilken lian i det längsta försvarade
åtti-talet mot de nya strömningarna men
slutligen övergav den doktrinära
naturalismen och i stället i anslutning
till den moderna psykologin och de
ryska romanförf., framför allt
Dostojevskij, sökte sig fram till mystiken
och ett fördjupat själsstudium. Som
upplösningen på denna kris
betecknade G. själv romanen "Medusas
hufvud" (1895), som är en uppgörelse
med hans tidigare naturalistiska
ståndpunkt och en programförklaring
för en ny djuplodande litterär metod.
G. saknade dock förutsättningar att
åstadkomma lödiga verk i den
psykologiska genren. Ett bättre prov på
den själsanalyserande delen av hans
författarskap är "Vilse i lifvet"
(1897), som gripande åskådliggör,
hur den sociala nöden förmår en fader
att döda sin son. Bland G:s övriga
brottmålshistorier är romanen "Nils
Tufvesson och lians moder" (1902) av
intresse som ett sinnrikt försök att
psykologiskt förklara det
uppseendeväckande Yngsjömordet. Sin största
popularitet vann G. som hängiven och
synnerligen flitig skildrare av
hemlivet, vars poesi han tolkat med
värme men ofta också med besvärande
sentimentalitet i bl. a. flera
herrgårdsromaner, novellsamlingen
"Kampen om kärlek" (1896), berättelsen
"Mina pojkar" (s. å.) samt framför
allt "Boken om lille-bror" (1900),
vilken till 1903 hann utkomma i fjorton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
