Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grünewald, Isaac - Gråberg af Hemsö, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grünewald
126
Gråberg af Hemsö
porträtt, stadsbilder, utelivsbilder,
drivhusblommor. Bland 1910-talets
märkligare porträtt kunna nämnas
den ytmässigt stiliserade,
affischmässigt slagkraftiga bilden av Ulla Bjerne
(1917, Nat. mus.) samt "Tollie
Zell-mau" (1919), där karakteriseringen
fatt en karikatyrmässig skärpa. Ett
ofta återkommande älsklingsmotiv är
utsikten från Stadsgårdsateljén över
Slussen, där den sv. huvudstaden
omvandlats till ett orientaliskt
marknadstorg med kolorit och
perspekti-viska proportioner av suverän
antinaturalism ("Stockholm", 1914;
"Lyftkranen", 1915, Nat. mus.; "Vinter,
Stockholm", 1918). Tivolibilder med
stark feststämning ("Det sjungande
trädet", 1915), färgstarka
kroginteriörer ("Soirée dansante på
Hasselbacken", 1916) och bilder av mondänt
badortsliv ("Konversation", 1918)
förekomma också i denna tidiga
produktion, där den ornamentala leken
med linjer och färger är det
väsentliga. Under 1920-talet blir G:s konst
åter mera verklighetsbunden.
Plasticitet träder i stället för ytmässighet,
de mättade jordfärgerna få en plats
på den förr blonda paletten, ett
starkare psykologiskt intresse gör sig
gällande i porträtten, och den
uttrycks-stegrande felteckningen blir sparsamt
använd. Porträtt som "Negerkocken"
(1924, Nat. mus.), "Adolphe Basler"
(1927) och "Stadsfiskal Lars
Stendahl" (1929) visa träffsäker
karakterisering. Barockmässig, utåtvänd
prakt utmärka hans modeller
("Judith", 1924) och blomsterstudier
("Zirrnia", 1930). I tempera, gouache,
olja och akvarell målar han de
sydeuropeiska landskapen under sina
mänga bilfärder i Italien,
Sydfrankrike och Spanien ("Le Matin", 1927;
"Dagrar, Auvergne", 1930). Under
senare år ha ytterligare nya problem
intresserat honom, ss. studiet av det
ljus- och kontrastspel, som uppstår
mellan skuggade oeh belysta partier,
varvid G. nått nya verkningar genom
att måla de belysta partierna i kalla
oeh de skuggade i varma färger
("Naket mot bretagneskåpet", 1942). Han
liar även i sin motivkrets infört det
sv. landskapet oeh målat
fjärdutsikter, vinterbilder ocli norrländska
fjäll-landskap ("Vårsol under ekarna",
193S; "Snön smälter", 1939). — Som
monumentalmålare framträdde G.
först med ett förslag till utsmyckning
av vigselrummet i Stockholms rådhus
(1913). Detta förslag kom aldrig till
utförande och har senare omarbetats
av konstnären i en ny version i hans
senare plastiska stil "(1934). År 1926
utförde han plafondmålningen och de
dekorativa väggfälten i Stockholms
konserthus lilla sal, ocli 1928 smy eka -
Jacob Gråberg af Hemsö. Gravyr av J.
Piag-gio 1811.
de han fondväggen i
Tändstickspalat-sets sessionssal med en komposition
behandlande Prometeusmyten i
gri-saille. Han har även utfört
dekoreringen i flera
stoekholmsrestaurang-er ss. Mosebacke (1934) och
Rosenbad (1936) samt i Normabaren vid
Odenplan målat en stor akvarell med
motiv ur sv. sommarliv (1937). G:s
verksamhet som teaterdekoratör utgör
lians icke minst betydelsefulla insats
i sv. kulturliv. Hans förstlingsverk
för scenen, uppsättningen till operan
"Simson och Delila" på K. teatern
(1920), bryter radikalt med den
tidigare illusionsstilen ooh utgör det
egentliga genombrottsverket för den
följande antinaturalistiska epoken
inom sv. teaterkonst. Utmärkta av
samma slösande färgprakt,
uppslagsrikedom ooh festliga fantasi äro även
G:s följande scenuppsättningar, av
vilka kunna nämnas "Oberon" (1925)
oeh "Lycksalighetens ö" (1945) för
K. teatern, "Antonius och Cleopatra"
(1926) för Konserthusteatern samt
"En midsommarnattsdröm" (1927) och
"Fiesco" (1930) för Dramatiska
teatern. — Som bokillustratör har G.
framträtt med utsmyckning av
Lever-tins "Kung Salomo och Morolf" (1922)
och Heidenstams "Vallfart och
vandringsår" (1929). Han har även
utfört talrika affischer samt grafik.
Under senare år har han varit verksam
som keramisk dekoratör för
Rörstrand, där han med rena,
akvarell-artade färger målat fat och vaser av
fajans och grov ehamotte. — Som
skribent har G. bidragit med artiklar
och debattinlägg i dagspress och
facktidskrifter samt i monografin
"Matisse" (1944) givit en starkt personlig
karakteristik av sin ungdoms
läromästare. G. är repr. i de flesta större sv.
konstmuseer samt i offentliga
samlingar i Oslo, Helsingfors, Köpenhamn,
Paris, Hamburg, Chicago m. fi. ■— Gift
1) 1911—37 med konstnärinnan Sigrid
Maria Hjertén; 2) 1937 med Märta
Margareta Grundeli. — Litt.: S.
Strömbom, "I. G." (Bonniers
konstböcker, 1934). — En son till G. i hans
första gifte är målaren Ivån Maüsclie
G. (f. 26 nov. 1911), vilken bl. a. på
en utställning i Stockholm 1935 har
framträtt med arbeten i en stil som
delvis influerats av föräldrarnas konst.
R. S.
Gråberg af Hemsö, Jacob,
diplomat, skriftställare, f. 7 maj 1776 i
Hemse skn, Gotland, † 29 nov. 1847 i
Florens, Italien. Föräldrar:
lagmannen Kristian Göransson Gråberg och
Magdalena Katarina Tofftén. — G.
bedrev tidigt självstudier framför allt
i språk, som ban lätt tillägnade sig;
detta blev den måhända viktigaste
förutsättningen för hans senare
framgångar. Vid femton års ålder begav
han sig till sjöss och trädde 1793 i
brittisk örlogstjänst men måste på
grund av en duell avbryta en lovande
karriär. Han kom därefter till Genua,
där han började bedriva ivriga
studier och fr. o. m. 1802 utgav ett
betydande antal skrifter inom vitt skilda
ämnen. Dessa förskaffade honom stor
ryktbarhet, delvis på grund av hans
förmåga att göra reklam för sig själv.
År 1816 blev ban mag. i Genua. Vid
sidan av sina studier hade han olika
befattningar; 1811 blev han sv.
vice-konsul i Genua, och samtidigt
innehade han tjänster hos den italienska
högadeln, där lian var mycket väl
anskriven. År 1816 tillträdde ban
befattningen som konsulatssekr. lios sv.
generalkonsuln i Tanger i Marocko och
stannade därefter tolv år i
Barbaresk-staterna, från 1823 som konsul i
Tripolis. Han synes därvid ha gjort sitt
land betydande tjänster men
återkallades 1828 i samband med en
diplomatisk kontrovers med paschan av
Tripolis, närmast föranledd av
svårigheterna att hävda tillämpningen
av överenskommelsen om s. k.
fredsavgift som skydd mot de
mohammedanska furstarnas sjöröveri. G. slog
sig därefter ned i Florens, där han
kvarblev till sin död, upptagen av
lärda sysselsättningar. År 1834
utnämndes han av påven till romersk
adelsman, och något senare blev han
kammarherre ocli överbibliotekarie
hos storhertigen av Toscana. — G.
var en ytterst mångkunnig man,
och han utvecklade ett omfattande
ehuru ej sällan starkt dilettantiskt
skriftställarskap, som blev föga
uppskattat i hans hemland. Till en del
berodde detta säkerligen på hans
fåfänga, som tog sig uttryck bl. a. i det
välklingande namn han lade sig till
med oeh i en ivrig jakt efter lärda ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
