Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görtz, Georg Heinrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Görtz
216
von Görtz
sina vittsvävande planer. På hösten
1715 begav han sig till Sverige och
trädde i Karl XII:s tjänst. Fastän G.
i realiteten blev dennes ledande
minister och kom att få mycket vidsträckta
befogenheter, var han dock aldrig sv.
ämbetsman eller ens sv. undersåte. ■—
G:s första uppgift blev att söka nya
utvägar att finansiera krigföringen.
Han planerade ett stort lån mot
obligationer, utfärdade i ständernas
namn och i första rummet avsedda för
den utländska marknaden. Som organ
för finansoperationerna skapades
Upphandlingsdeputationen. G:s plan
hade emellertid ringa framgång, och
till en början uppnådde man
endast en fondering av kronans stora
svävande skulder. Obligationerna
voro utställda på jämna och relativt
stora belopp, och för att avhjälpa de
praktiska svårigheter detta medförde
vid deras användning som
betalningsmedel utgåvos s. k. myntsedlar, som
lydde på mindre belopp och ej voro
räntebärande, ett slags motsvarighet
till vår tids pappersmynt. För att
täcka de mest trängande utgifterna
utsläppte man också mynttecken av
koppar representerande ett värde av
en daler silvermynt. Dessa s. k.
nödmynt voro emellertid planerade redan
före G:s tid. I avsikt att utomlands
låna pengar mot obligationer reste G.
i juni 1716 till Holland och
Frankrike. Hans verksamhet under resan
kom dock huvudsakligen att bli av
rent diplomatisk natur. Den mot
Sverige riktade s. k. nordiska ligan
sprängdes på hösten 1716, och
situationen erbjöd gynnsamma möjligheter
för G., som i nov. 1716 fick en mycket
vidsträckt fullmakt att uppta
förhandlingar. Ingen av fienderna var
egentligen obenägen att sluta
separatfred, men de ställde hårda villkor, och
både konungen och G. voro medvetna
om att starka rustningar fortfarande
voro en oundgänglig förutsättning för
att Sverige skulle få en fred, som
möjliggjorde dess fortsatta existens som
stormakt. Man diskuterade i detta
sammanhang även offensiva, projekt.
Ett av dessa avsåg en expedition till
Skottland för att hjälpa det
jakobi-tiska partiet att återinsätta den
Stu-artska kungaätten i England. G.
sökte även utnyttja förbindelserna med
jakobiterna för att få pengar. Den
engelska regeringen kom emellertid de
sv.-jakobitiska förhandlingarna på
spåren, och i febr. 1717 häktades G. i
Holland på engelsk begäran;
samtidigt häktades den sv. ministern i
London, Gari Gyllenborg. G:s fiender och
medtävlare i Sverige, främst medl. av
den hessiska furstefamiljen, försökte
nu beröva honom Karl XII:s
förtroende och själva ta ledningen av den
Georg Heinrich von Görtz. Gouache av E.
Brenner (Nationalmuseum).
sv. diplomatin. Anslagen
misslyckades emellertid, och när G. i början av
aug. 1717 försattes på fri fot, kunde
lian återuppta sin verksamhet under
i stort sett samma förutsättningar
som tidigare. Ryssland accepterade
nu Karl XII:s förslag om separata
sv.-ryska fredsförhandlingar. Innan
G. lämnade Holland, sammanträffade
ban personligen med tsar Peter på
slottet Het Loo. Mötet gav inga
resultat av betydelse, men G. förstod att
utbasunera det som en storpolitisk
sensation och en väldig personlig
framgång. På återresan till Sverige
underhandlade G. med preussarna
utanför Berlin och sammanträffade
därefter på sachsiskt område med
August II :s ministrar. Samtidigt
upprätthölls genom Vellingk och von
Fabrice kontakten med England—
Hannover. Ett av huvudsyftena med
denna diplomatiska aktivitet var att
isolera Sveriges fiender från
varandra, och verksamheten hade i detta
avseende ganska stor framgång. Från
Sachsen fortsatte G. sin resa över
Warszawa, Riga och Reval till
Sverige, och i början av dec. 1717 kunde
han inställa sig hos Karl XII i Lund.
Han fick nu åter ta ledningen av
rikets finanser. Under hans frånvaro
hade myntsedlar och mynttecken
utgivits i så stor mängd, att deras
realvärde sjunkit. En reglering av
utrikeshandeln hade redan påbörjats,
och dåliga skördar och fiendernas
blockad tvingade G. att skärpa denna
reglering och att ingripa även i den
inre handeln. Målet var att
åstadkomma en rättvis fördelning av
livsmedel till rimliga priser och att
stärka mynttecknens kredit. G:s
ekonomiska politik blev oerhört impopulär
både hos affärsmännen och i
ämbetsmannakåren. Den senare sköts i viss
utsträckning åt sidan av G:s egen
kristidsbyråkrati, som till stor del
bestod av holsteinare. — De
diplomatiska förhandlingarna fortsattes, och
med Ryssland kom en fredskongress
till stånd på Åland i slutet av maj
1718. De viktigaste förhandlingarna
fördes mellan G. och tsarens ombud
.T. Fr. Österman. G:s meddelegat Carl
Gyllenborg och den övriga sv.
diplomatin ställdes utanför dessa
överläggningar, medan Karl XII genom
en icke bevarad hemlig brevväxling
och genom G:s upprepade besök i
högkvarteret hölls bättre underrättad.
De fredsprojekt, som uppgjordes,
inneburo stora landavträdelser för
Sverige i östersjöländerna. I förbund
med Ryssland skulle sedan ersättning
(ekvivalenter) skaffas för de
förlorade länderna, i första hand på
bekostnad av England—Hannover men
eventuellt också från Danmark—Norge.
Samtidigt fördes emellertid även
underhandlingar med England och med
de övriga fienderna, och G. sökte
också förbindelser med Alberoni i
Spanien och med storfurst Alexej, Peter
I:s son och arvtagare, som låg i strid
med sin fader. G:s i många fall
motstridiga uppgifter göra det omöjligt
att med säkerhet avgöra vilka
avsikter han och konungen haft med
förhandlingarna; kanske var målet i
första hand endast att hålla det
diplomatiska spelet vid liv i avvaktan på
bättre konjunkturer. I slutet av nov.
1718 lämnade G. för fjärde gången
underhandlingarna på Åland för att
bege sig till högkvarteret. Läget synes
då lia varit mycket kritiskt för
Sverige. Den 2 dec. häktades G. i
Tanums prästgård i Bohuslän. Ordern
om hans häktning hade omedelbart
efter Karl XII:s död givits av härens
generalissimus arvprins Fredrik av
Hessen, vilken genom att undanröja
G. ville omintetgöra den holsteinske
hertigens planer på att med stöd från
Ryssland bli erkänd som sv.
tronföljare och i stället bana väg till tronen
för sin egen gemål, Karl XII:s yngsta
syster Ulrika Eleonora. —- Det hat
mot överheten, som de sista åren av
envåldsregimen alstrat i Sverige,
sökte sig nu utlopp i hämnden på den
man, som varit regimens främsta
redskap. En särskild kommission
tillsattes för att döma G. Laga former
iakttogos ej under rättegången: G.
fick ej använda advokat eller ingiva
skriftliga svaromål, han berövades
tillgång till de handlingar han
behövde för sitt försvar o. s. v. Den 11 febr.
1719 dömdes han till döden. Som
motivering anfördes, att G. sökt
skilja konungen från hans undersåtar,
att lian utarmat landet, yrkat på
krigets fortsättande m. m. Den 19 febr.
1719 avrättades G. utanför Skanstull
i Stockholm, och hans kropp grävdes
ner i närheten av avrättningsplatsen.
Den fördes senare av G:s tjänare till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
