Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hagströmer, Anders Johan - 3. Hagströmer, Johan - 4. Hagströmer, Sven - Hahn, Anton, industriman, politiker, se s. 241 - Hahn, Canutus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagströmer
240
Hahn
Johan Hagströmer,
sedermera var han för Kard. inst:s
bibi. oeh samlingar en trägen vårdare,
som över dem utarbetade flera
kataloger. Av kolleger och studenter lika
avhållen blev han led. av talrika
in-och utländska lärda sällskap och
akademier. Hans lärjungar läto 1801
gravera hans porträtt (av Berndes);
Sveriges läkare överlämnade 1821 en
porträttbyst av honom (utförd av E.
O. Göthe), vilken uppställdes i Karol.
inst.; Vet. akad. präglade 1835 en
minnespenning över honom. — H. var
till det yttre robust, välmående och
korpulent; till sinnelaget öppen,
tillgänglig, fridsam och munter; mot
behövande hjälpsam och givmild.
Hans livsgärning blev ordnarens, ej
nyskaparens. Han "helgade sina . . .
förmögenheter mycket mer åt det
reela, än åt det ideala i lifvet"
(Pontin). — Gift 1778 med Johanna
Dorothea Bouck. — Litt.: C. O. Barre,
"Lännapojken som blev en svensk
Hippocrates" (1932); E. Hedlund,
"A. J. H." (Sv. läkaresällskapets
handl. 1944). P. H. T.
3. Hagströmer, Johan Vilhelm,
rättsvetenskapsman, f. 4 dec. 1845
i Stockholm, † 15 maj 1910 i
Uppsala. Föräldrar: kaptenen Johan
Jakob II. och Ulrika Lovisa Kyntzell.
Sonsons son till H. 2. — II. blev
student i Uppsala 1865 och jur. utr. kand.
1870 samt disputerade för docentur
inför juridiska fakulteten 1872. Han
var 1872—77 docent i sv. allmän
lag-farenhet och romersk rätt,
tjänstgjorde samtidigt som tf.
akademiadjunkt och uppehöll dessutom skilda
professorsförordnanden, blev 1877
e. o. prof. i kriminalrätt och var från
188S prof. i straffrätt, allt vid
Uppsala univ., där han också 1877 blev
jur. utr. hedersdr och 1893 fil.
heders-dr. Han var 1886—87 led. av Nya
lagberedningen. H. utgav åtskilliga
mindre skrifter, bl. a. "Om aktiebo-
lag enligt svensk rätt" (1872,
dispu-tationsavli.) och "Om frihetsstraffen"
(i Uppsala univ:s årsskr. 1875) samt
lämnade flera bidrag i
rättsvetenskapliga ämnen till facktidskr. Främst är
emellertid II:s namn knutet till hans
arbete "Svensk straffrätt" (1—2,
1901—09), omfattande straffrättens
allm. del samt misshandels- och
frihetsbrotten. Som fortsättning utgavs
av II. 4 "Efterlämnade
föreläsningsanteckningar i svensk straffrätt"
(1912), behandlande skadegörelse- och
tjuvnadsbrott. Det stort anlagda
verket, som är grundat på H:s
akademiska föreläsningar, utgör den första
systematiska framställningen efter
större linjer av den sv. straffrättens
hela område men blev tyvärr
ofullbordat; endast framställningen av den
allm. straffrätten föreligger som ett
avslutat helt. Som lärobok för många
studentgenerationer har "Svensk
straffrätt" —■ liksom H:s hela
lärarverksamhet — utövat stort inflytande
på juristutbildningen i vårt land men
har också, direkt eller indirekt, varit
av icke ringa betydelse för själva
rättskipningen. Ehuru numera i många
avseenden föråldrat räknas verket
alltjämt, särskilt vad beträffar den
allm. delen, till den klassiska
rättsvetenskapliga litteraturen. H:s
gärning som lärare och vetenskapsman
präglades av utomordentlig
samvets-grannhet och grundlighet, kritiskt
skarpsinne och stark känsla för det
praktiskt riktiga. — Gift 1874 med
Ida Carolina Lovisa Eschelsson. Spr.
4. Hagströmer, Sven Axel
Eschelsson, ämbetsman, f. 29 jan. 1877
i Uppsala, † 28 maj 1943 i Stockholm.
Son till H. 3. — Efter mogenhetsex.
i Uppsala 1895 avlade H. jur. utr.
kand.-ex. där 1900. Han blev e. o.
notarie i Svea hovrätt s. å., adjungerad
led. där 1907 och fiskal 1911 samt
hovrättsråd 1912. Följ. år blev hankonstit.
och 1915 ord. revisionssekr. H. blev tf.
expeditionschef i Justitiedep. 1914, var
1917—23 statssekr. och
expeditionschef där samt blev landshövding i Blek.
län 1923; han avgick 1942. Under
sin verksamhetstid i Justitiedep.
biträdde han bl. a. vid utarbetandet
av den nya vattenrättslagstiftningen,
var sv. delegerad vid det
skandinaviska samarbetet rörande nv
medborgarrättslagstiftning samt ordf. för
fångvårdssakkunnige 1920. Som
landshövding gjorde H. på många
områden en betydelsefull och uppskattad
insats. Genom hans initiativ
tillkommo bl. a. flera goda fiskehamnar och
erhöllo många s. k. ofullständiga
jordbruk ekonomisk bärkraft, främst
genom den 1939 påbörjade regleringen
av Lyckebyån, varigenom åkerarealen
fördubblades för över 200 jordbruk;
dessutom tillkommo nya
jordbruksenheter. H. åstadkom därjämte en
centralisering av sinnesslö- och
sinnessjukvården inom länet samt en
förbättring av sjukvårdsväsendet. Han var
bl. a. ordf. i styr. för
Blekingeutredningen 1935 och i Blek. läns
hushållningssällskap samt i dess
förvaltningsutskott 1926—42 samt led. av 1929,
1932 och 1934 års kyrkomöten. Då H.
avgick som landshövding, utgavs en
honom tillägnad minnesskrift, "En bok
om Blekinge", innehållande översikter
över utvecklingen i länet under hans
ämbetstid. H. utgav 19>12 faderns
(H. 3) efterlämnade
föreläsningsanteckningar i sv. straffrätt samt avgav
1931 betänkandet "Riktlinjer för
vinnande av viss koncentration inom det
svenska fångvårdsväsendet". Han blev
led. av Lantbruksakad. 1934. — Gift
1907 med Sigrid Carolina Wising, som
1937 erhöll Illis quorum. G. K—g.
Hahn, Anton, industriman,
politiker, se s. 241.
Hahn, Canutus,
universitetslärare, präst, f. 13 nov. 1633 i Skye
i Uråsa skn, Kronob. län, † 29 dec.
1687 i Karlskrona. Föräldrar: bonden
Abraham Knutsson H. och Gunilla
Persdotter. — H. studerade 1652
—54 vid nordtyska univ. och
därefter i Uppsala, där han blev magister
1661. S. å. utnämndes han till prof.
i filosofi vid det danska gymnasiet i
Lund, och sedan detta förvandlats till
univ., blev han 1667 prof. i logik och
metafysik. Han var en av univ:s mest
nitiska lärare och sökte utjämna
motsättningarna inom konsistoriet. Åren
1671—79 var han kyrkoherde i
Ronneby men kallades sistn. år av Karl
XI, som uppmärksammat hans
duglighet, till den gamle lundabiskopen
Winstrups medhjälpare och blivande
efterträdare; 1680 blev H. biskop i
Lund. Som konungens främste
medhjälpare ledde lian sedan med klokhet
och kraft försvenskningen av Skåne
Sven Hagströmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
