Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermelin, ätt - 1. Hermelin, Olof - 2. Hermelin, Samuel Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hermelin
427
Hermelin
herre Joseph H. (f. 1857, † 1938), far
till rektorn Honorine H. (H. 6), samt
b) friherre Axel Erie H. (f. 1860, †
1944), som i ungdomen länge vistades
utomlands, bl. a. i Australien, Persien
och Indien, där han 1887—93 var
officer i engelsk tjänst. På senare år
bodde han i Lund, sysselsatt med att
till sv. översätta arbeten av persiska
mystiker, Jacob Bölime och Emanuel
Swedenborg. — En yngre son till
August Söderling H., godsägaren
friherre David H. (f. 1823, † 1894), hade
sönerna a) översten och
idrottsorganisatören friherre Sven H. (H. 4), b)
godsägaren friherre Edvard H. (f.
1857, † 1913), far till målaren oeh
ciselören friherre Folke Edvardsson
H. (f. 1880), samt c) godsägaren
friherre Carl David Rikard H. (f. 1862),
domänintendent och ordf. i Hall. läns
hushållningssällskap. — En tredje son
till August Söderling H.,
landskapsmålaren friherre Olof H. (H. 3), blev
far till målaren, kanslisekr. friherre
Olof Tryggve H. (f. 1856), främst
känd som skicklig landskapsmålare,
särskilt i akvarell. — August
Söderling H:s yngste son, godsägaren
friherre Carl Maximilian H. (f. 1828, †
1923), hade sönerna godsägaren ocli
f. d. bruksdisponenten friherre Carl
Yngve H. (f. 1862), byråchefen i
Domänstyr. friherre Thorsten H. (II. 5)
och godsägaren friherre Ernst
Maximilian H. (f. 1865). Son till den
sistnämnde är trädgårdsarkitekten
friherre Sven H. (H. 7).
1. Hermelin, O l o † Nilsson
Skrag-ge, ämbetsman, f. 1658 i Filipstad, †
troligen 1709 i slaget vid Poltava.
Föräldrar: borgmästaren Nils
Månsson Skragge och Carin Andersdotter.
— H. inskrevs vid univ. i Uppsala
under namnet Skragge, vilket han senare
utbytte mot Hermelin. Han
tjänstgjorde under flera år som informator
åt sönerna till rikskanslern greve
Gustaf Otto Stenbock och företog
därefter, möjligen tills, med någon av
dem, en utrikes resa, bl. a. till
Holland, där han vid univ. bedrev studier
främst i statskunskap. Efter
hemkomsten 1685 antogs han till e. o.
kanslist i Riksarkivet men blev redan
följ. år sekr. hos greve Magnus
Gabriel De la Gardie. År 1689 utnämndes
II. till prof. i romersk vältalighet ocli
poesi vid akad. i Dorpat; från 1695
beklädde han även professuren i
romersk och sv. rätt därstädes. På grund
av sina omfattande kunskaper i
historia och latin kallades han 1699 att
efterträda Petrus Lagerlöf som k.
sekr. och rikshistoriograf med särskilt
uppdrag att fortsätta texten till
"Suecia antiqua et hodierna". Sina
historiska arbeten måste lian emellertid
inom kort avbryta, då han fick ko-
Olof Hermelin. Målning (detalj) av L.
Weijandt.
nungens befallning att vederlägga de
mot Sverige riktade manifest, som
tsar Peter och konung August av
Polen låtit utfärda i samband med
det stora nordiska krigets utbrott.
Det lysande sätt, på vilket H. i tre
särskilda flygskrifter bemötte
fiendens anklagelser, förskaffade honom
konungens utomordentliga ynnest, och
1701 kallades han till konungens
högkvarter som sekr. i det k. fältkansliets
tyska expedition. Våren 1702 anlände
H. till armén. Under hela sin
återstående livstid kom han att medfölja
konungen på dennes fälttåg och fick
därvid ständiga tillfällen att begagna
sina kunskaper i den diplomatiska
skriftväxlingen oeh i författandet av
politiska upprop och orationer. År
1702 adlades han, och 1705 utnämndes
lian till kansliråd och statssekr. Jämte
Carl Piper inledde H. de
underhandlingar med August II :s sändebud,
som ledde till fördraget i Altranstädt.
Efter slaget vid Poltava är H:s öde
okänt. — H. var en sällsynt redbar
personlighet och var uppskattad av
sin omgivning för sin rättrådighet och
oegennytta. Vid sidan av sina
politiska flygskrifter efterlämnade han en
lång rad av prosaskrifter —
akademiska avhandlingar, orationer,
översättningar m. m. — samt poetiska arbeten
av skilda slag, som bära vittne om
hans stilistiska förmåga, ss.
"Heca-tompolis suionum" (otryckt), en
samling epigram över Sveriges städer.
H. har även efterlämnat en stor
samling brev. Carl von Rosen utgav 1913
"Bref från O. H. till Samuel Barck
1702—1709". — Gift 1) 1689 med
Helena Brehmsköld, † 1698; 2) 1700
med Margareta Åkerhielm,. — Litt.:
Carl Hallendorff, "O. H:s öde vid
Poltava" (Hist. tidskr. 1898) och "Studier
öfver den äldre Karl XII:s
historiografien" (1899). A. Åg.
2. Hermelin, Samuel Gustaf
Benzelstierna, friherre, industriman,
kartograf, kolonisatör, f. 4 april 1744
i Stockholm, † 4 mars 1S20 därstädes.
Föräldrar: riksrådet friherre Carl H.
och Hedvig Ulrika Benzelstierna.
Sonson till H. 1. — H. blev student i
Uppsala 1760 och avlade liovrättsex.
och bergsex. där 1761 samt blev
auskultant i Bergskollegium s. å.,
notarie 1763 med bergmästares titel
från 1771, assessor 1774 med
överinseende över de ädlare bergverken
och bergsråd 1781 samt erhöll avsked
1815. — En resa på statligt uppdrag
1782—84 till Nordamerika för
industriella studier och för att utröna
möjligheten av en omedelbar
diplomatisk förbindelse mellan Sverige ocli
Förenta staterna fullgjorde H. med
den förening av takt och intensitet,
som också längre fram
karakteriserade hans åtgöranden. Efter
återkomsten bidrog H. mot seklets slut till en
viss förnyelse av vårt äldsta bergverk,
Falu koppargruva. Under 1800-talets
första år flyttade han sitt arbetsfält
till Norrbottensgruvorna. Genom
inköp och privilegier förenade H. på en
hand samtliga bergsbruks- och
odlingsdistrikt mellan Kalix älv ocli
Pite älv. Kärnområde blev ett bälte
mellan och utmed Båneälv och Lule
älv med Gällivare ocli Ruoutevare
som huvudorter för
malmproduktionen. Blåsugnar (Edefors,
Strömsund, Gyljen m. fi.) och smältverk
(Melderstein, Svartlå, Selet, Alter
m. fi.) uppfördes eller iståndsattes vid
kusten till malmens förädling. Om H:s
entusiasm och om hans överspändhet
vittnar att malmbrytningen vid
Gällivare, att ej tala om Buoutevare, blev
försvinnande i proportion till vad man
beräknat. För att nedbringa frakterna
lät H. uppföra en smältugn vid det
sistnämnda malmbergets fot. Om
bruksanläggningarna säges i en
berg-mästarrelation från H:s tid, att ingen
enda torde ha berett sin ägare annat
än förlust. De kolossala avstånden, de
väldiga omkostnaderna för livsmedel
och arbetslöner, frånvaron av
dragare och sommarvägar, bristen på
flottleder, lapparnas oduglighet och
kustallmogens ovillighet till tunga
dagsverken, tvånget att söderifrån
hämta såväl malm som bruksarbetare,
kolare och odlare kommo trots
lysande ansträngningar H. att dela de
tidiga norrbottniska
storkolonisatörernas vanliga öde: en ålderdom som
ces-sionant. Men H:s norrbottniska insats
fortlever i åtskilligt mer än
hundratalet nybyggen, i ett flertal vägar
längs de nedre älvloppen, i en viss
folkinflyttning söderifrån och i en
mångfald produktiva idéer och
uppslag. — Utom som kolonisatör och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
