Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Hildebrand, Bengt - 9. Hildebrand, Karl-Gustaf - Hildebrandsson, släkt - Hildebrandsson, Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hildebrand
458
Hildebrandsson
H. framträtt som personhistoriker,
dels i alla de redan berörda arbetena,
dels i en mycket stor, huvudsakligen
biografiskt inriktad produktion av
uppsatser, recensioner, artiklar och
notiser, nedlagd i den av honom
särdeles talangfullt redigerade
Person-hist. tidskr., i Hist. tidskr., Nordisk
tidskr. och andra tidskr., i
encyklo-pedier som Nord. familjeboks 3:euppl.
(omkr. 1 400 art.), i Sv. biografiskt
lexikon (särskilt i bd 11, 1941—45),
i "Den gamla Oby-släktkretsen" (1, i
Värendsbygder 1941), i krönikespel i
radio (om Berzelius och John
Ericsson) samt radioföredrag m. m. ■— H:s
viktiga bibliografiska bidrag
"Biografisk historiografi och Svenskt
biografiskt lexikon" (i Personhist. tidskr.
1939—40). och "Svensk
släktforskning under 1900-talet" (i "Æt og by",
1944) äro förarbeten till hans för
såväl fackmän som amatörer ägnade
"Handbok i släkt- och
personforskning", avsedd att utkomma 1946.
— Gift 1) 1925—45 med Wanda
Sigrid Erika Margaretha Lilliesköld; 2)
1945 med fil. lic. Ingegerd Sigrid
Louise Göthe. D. A.
9. Hildebrand, Karl-Gustaf
Hildebrand, historiker, författare, f.
25 april 1911 i Stockholm. Son till
H. 6. — Efter studentex. 1929 i
Stockholm blev H. i Uppsala fil. kand. 1932
och fil. lic. 1937. Han var 1934—36
medarb. i tidskr. Nu och 1938—40 red.
för Vår lösen. — Som historiker har
H. framträtt med bidrag bl. a. till
1500-taletsförfattningshistoria
("Gustav Vasas arvförening. Dess medeltida
bakgrund och förutsättningar", Hist.
tidskr. 1934) och till diskussionen av
karolinska problem (t. ex. "Polen
1704—1709" och "England och
Sverige 1707", Karolinska förb:s årsbok
1936, 1937) samt förbereder på
offentligt uppdrag en avh. om Falu stads
historia. — I diktsamlingen
"Nödvärn" (1933) förkunnade H. i spar-
Karl-Gustaf Hildebrand.
tansk form en idealistisk livstro, som
fick sin relief mot bakgrunden av
nega-tivistisk studentmiljö. Ett juveniltoch
aktivt sinnelag talar ur dessa dikter.
Så småningom tog H. allt bestämdare
sin plats bland företrädarna för en
kristet orienterad idealism. I
essäsamlingen "Kristna perspektiv" (1935)
belyste han kristendomens
sönder-vittring i det borgerliga samhället och
talade för en återgång till verklig
religiositet på biblisk grund. En
öppen bekännelse till personlig
kristendom var diktsamlingen
"Vårdagjämning" (1937). Den innehåller också
innerlig kärlekslyrik. En fin
undersökning är "Bibeln i nutida svensk
lyrik" (1939). H:s djupa engagemang
i tidens frågor kommer till synes i
essäsamlingen "Medan natten varar"
(1940). H. liar skrivit flera
krönikespel för radio, bl. a. "Döbeln" (1940,
också i bokform). Han medarbetar
sedan 1936 i Sv. Dagbladet. — Gift 1936
med med. kand. Majstina Rydh. J. E.
Hildebrandsson, gren av släkten
Hildebrand. Bergsmekanikus
Hildebrand H:s äldste son, kaptenen vid
Värmlands reg. och stabsadjutanten
hos Oscar I Hildebrand H. (f. 1791,
† 1858) deltog i 1S13—14 års norska
krig; han var en skicklig pianist och
utgav bl. a. tidskr. Läsning uti
musikaliska ämnen (4 h., 1827—29). Hans
son var meteorologen Hugo H. (se
nedan). Släkten utdog med Hugo H:s
son, Sven H. (f. 1S69, † 1926), som
från 1903 var verkst. dir. i Allm.
hagelskadeförsäkringsbolaget ocli från
1909 red. för tidn. Gjallarhornet.
Hildebrandsson, Hug o
Hildebrand, meteorolog, f. 19 aug. 1838 i
Stockholm, ‡ 29 juli 1925 i Uppsala.
Föräldrar: kaptenen och
musikskriftställaren Hildebrand H. och Ebba
Gustafva af Wirsén. •— H. blev
student 1858, fil. kand. 1865 samt fil. dr
och docent i fysik 1S66, allt vid
Uppsala univ. Efter att ha innehaft
befattningar vid univ. och 1868—77
vid Ultuna lantbruksinst. blev lian
1874 e. o. adjunkt i meteorologi vid
univ. och föreståndare för
observatoriets meteorologiska avd. (tf. från
1873), och 1878 utnämndes han till
e. o. prof. i meteorologi ocli
föreståndare för det nyinrättade
meteorologiska observatoriet i Uppsala; ban
avgick 1907. — H. ägnade sig först
åt fysiken och publicerade arbeten
bl. a. om vätskors avdunstning och
om den mekaniska värmeteorin (1866,
drsavh.). Sin stora insats gjorde lian
emellertid inom meteorologin, där han
blev en banbrytare. Genom
betydelsefulla uppslag och undersökningar
främjade han på ett storartat sätt
denna vetenskaps utveckling, och han
liar kallats den internationella me-
teorologins grundläggare. Sin
sextio-åriga gärning på detta område inledde
lian genom att som medhjälpare åt
Robert Rubenson, vilken införde det
meteorologiska studiet i Uppsala,
deltaga i dennes omfattande
observationer 1S65—68. År 1869 företog H.
en stipendieresa till bl. a. Tyskland,
Österrike, Frankrike och England
för att lära känna den meteorologiska
verksamhetens organisation där;
hans reseberättelse (i Uppsala univ:s
årsskrift 1870) innehåller även
riktlinjer för denna verksamhets
ordnande i vårt land, och i stort sett följdes
hans förslag vid upprättandet 1873 av
Meteorologiska centralanstalten i
Stockholm liksom redan 1871 vid
bildandet av meteorologiska inst. i
Köpenhamn. Efter fransk förebild och i
samarbete med
hushållningssällskapen i de olika länen organiserade H.
från 1871 tills, med prof. G. Svanberg
ett nät av omkr. 400 stationer för
systematiska observationer av
isförhållanden, åskväder och frostnätter,
och från 1873 gjordes där även
fenologiska iakttagelser av växter och
djur; resultaten av denna
verksamhet, som 1882 överflyttades till
Meteorologiska centralanstalten,
redovisas av H. och andra i en rad
viktiga arbeten. Ingående
undersökningar ägnade H. från 1873 åt ett av sin
vetenskaps centrala problem, den
atmosfäriska cirkulationen. För
kunskap om stormarnas natur krävdes
studium även av de dittills blott
obetydligt kända rörelserna inom de övre
luftlagren, och H. anordnade därför
i skilda delar av landet stationer,
där de högsta molnens, cirrusmolnens,
gång iakttogs. Den uppmärksammade
redogörelsen därför, "Essai sur les
courants supérieurs de 1’atmosphère
dans leur relation aux lignes
isobaro-métriques" (1874), blev orsak till
upprättandet s. å. av ett internationellt
system europeiska stationer, som
sände sina iakttagelser till H. Denne
sammanställde dem i "Atlas des
mou-vements supérieurs de 1’athmosphère"
(1877). Han studerade även de olika
molnslagen och deras liöjd samt
upprättade 1886 tills, med engelsmannen
Abercromby en ny klassifikation av
molnformerna, vilken blev
internationellt antagen 1891 på meteorologiska
konferensen i München. Där tillsattes,
med H. som ordf., en internationell
molnkommission för att ordna och
leda molnobservationer över hela
jorden samt utgiva en atlas över
molnformerna; denna atlas utkom 1896.
H. uttalade (1S99), att de många
inflytande uppgifterna från all
världens länder skulle möjliggöra
förutsägelser ang. en årstids allmänna
karaktär, men ban nödgades (1913)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
