Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hill, Carl - Hillberg, Anna, skådespelerska, se s. 461 - Hillberg, Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hillberg
460
Hillberg
Carl Hill.
dena där och den efterblivna
undervisningen passade föga H:s
våldsamma temperament. Med säker
instinkt orienterade han sig mot det
franska måleri, som här hemma
representerades av Alfred Wahlberg,
och 1S73 begav han sig till Paris. Lika
litet som i Stockholm vann han i
Paris några yttre framgångar. Blott
ett Fontainebleau-landskap på 1875
års Salong väckte någon
uppmärksamhet. Enstörig av naturen, häftig och
fordrande till lynnet samt tidvis
sjuklig slöt han sig för långa perioder
inne med sitt arbete och vägrade
t. o. m. att träffa sina närmaste
vänner, till vilka han räknade Max
Liebermann, ungrarna Munkåczy och
L. Paal samt bland svenskarna
framför allt W. von Gegerfelt. Möjligen
bidrog en olyckshändelse 1874 — ett
ateljéfönster föll ned och skadade
honom i huvudet — att framkalla det
slutliga sjukdomsutbrottet. Hans
böjelse för grubblerier tilltog efter
denna händelse, och från början av
1878 måste han vårdas på
sinnessjukhus. Två år senare fördes han hem till
Lund, där systern Hedda vårdade
honom under de långa år som följde.
Somrarna tillbringades ofta på Ven,
och han kunde företaga resor till
Stockholm och Köpenhamn, där han
besökte de årliga
konstutställningarna, men hans skaparkraft var bruten,
även om den under sjukdomsåren tog
sig utlopp i tusentals delvis
fascinerande teckningar. Om man bortser
från dessa liksom från
ungdomsverken, vilka under akademitiden visa
tydliga anknytningar till Alfred
Wahlbergs måleri, omfattar H:s
produktiva period knappt mer än fyra
år, 1874 t. o. m. 1877. Med hänsyn
till den korta tiden är hans
produktion kvantitativt betydande; den
omfattar omkr. hundra oljemålningar
och ett stort antal skisser i blyerts
och kol. Under tiden närmast efter
ankomsten till Paris står han i starkt
beroende av Barbizonskolans män,
Daubigny, Troyon och framför allt
Corot, men även av ungraren Paal.
Hos Corot fann han just vad han hade
sökt, den mäktiga naturupplevelsen,
skildringen av luften som en
genomskinlig men målerisk materia, den
musikaliska grundstämningen. Åren 1S74
—76 målade han en rad romantiska
skogsinteriörer från Fontainebleau.
Corotinflytandet framträder där
särskilt starkt i motiv med spensliga
björkar i gråfuktig luft, medan
intrycken från Paal äro påfallande
tydliga i några dukar med stora samlade
mörka trädmassor mot en
flammande himmel: "Route de Paris",
Fontainebleau, 1876. För att förläna
tillräcklig styrka åt ljuset målar han de
mörka partierna nästan svart i svart.
Asfalten blir hans livfärg. Först när
H. har frigjort sig från det direkta
beroendet av Corot och Paal, når hans
personliga stil sin fulla utveckling.
Påverkan från Courbet och
impressio-nisterna blev därvid av avgörande
betydelse. Omkr. 1876 sker
omsvängningen i hans målningssätt och de
följande två åren skapar han,
ångest-fullt anande sitt ofrånkomliga öde, i
ett rasande tempo och med en våldsam
kraftanspänning de verk, med vilka
han framstår som den kanske mest
geniale bland våra landskapsmålare
och vilka på ett märkligt sätt
förebåda den kommande
konstutvecklingen. Det svarta trängs undan på hans
palett, som rymmer allt renare och
ljusare färger, det diffusa och vagt
stämningsbetonade i hans tidigare
landskap viker för den direkta
verklighetsskildringen, månskenet och
kvällsljuset för den klara dagen. Han
säger sig nu inte söka annat i konsten
än "det sanna, le vrai. Men ej det
banalt naturalistiska, utan det sannas
hjärta" (brev hem 1876). Dessa
arbeten visa i sin okonventionella
uppfattning och naturobservation en
avancerad realism men ofta också en styrka
i uttrycket och en modernitet i teknik
och färghållning, som föregriper
expressionismen. Den första frigörelsen
sker i bilder från Montigny-sur-Loing
och Champagne, där H. bl. a. givit
hetsigt dramatiska skildringar av de
ödsliga, solheta sandterrängerna. I de
mäktiga strandvyerna från
Luc-sur-mer med deras branta kustklippor och
sumpiga, tångbeklädda sandstränder i
ebbtid når hans konst sin fulla
blomning i en subtil ljusskildring och en
smyckelik färgskönhet. En på en gång
storslagen och vekt lyrisk hållning ha
en rad flodlandskap med popplar från
Bois-le-Roi, där han också målade en
serie motiv med blommande fruktträd,
präglade av ljus friskhet och
smekande måleriskt behag. I bjärt kontrast
till dessa rofyllda målningar från
Bois-le-Roi står den gripande,
ångestfulla "Kyrkogården", utförd 1877,
kort fore sjukdomens utbrott. Mänga
av H:s målningar från denna tid
brändes av en välmenande vän. —
Teckningarna från sjukdomstiden, oftast i
färgkrita eller tusch, intaga en
särställning i H:s produktion. De röra
sig i en drömvärld av mystisk
skönhet eller hemskhet och visa en
enastående rikedom och variation i
gestaltning och motiv. En intensiv
uttrycksfullhet och fantasikraft
uppenbaras i dessa visionära landskap och
djurbilder från alla luftstreck och
klimat, från urtiden, ishaven och
tropikerna, i figurkompositioner och
fantastiska arkitekturbilder. "Linjens
nerv och känslighet förmäler sig i dem
med färgens nyanserade och subtila
skönhet, och vi äga i dessa blad en
skatt, vartill det i världskonsten
finnes ganska få motstycken" (R. Hoppe).
— H:s konst var så gott som
fullständigt förgäten, tills den kort efter hans
död drogs fram i ljuset på en
utställning i Lund 1911. Sedan dess har
förståelsen för hans storhet och betydelse
som föregångsman varit i stadigt
stigande, och flera utställningar av hans
verk lia hållits på olika platser, bl. a. i
Stockholm 1933 och 1943
(minnesutställningar). Han är repr. i Nat. mus.,
Göteborgs mus., Lunds univ:s
konstmus., Malmö mus. och i prins Eugens
samling på Valdemarsudde. — Ogift.
— Litt.: A. Anderberg, "C. F. H." (1,
1926) och "C. F. H." (i Ord och Bild
1934); R. Hoppe, "C. F. H." (i
"Nutida sv. måleri", 1936). Th. N., B. W.
Hillberg, Ann a, skådespelerska,
se s. 461.
H i 11 be rg, Carl Wilhelm Emil,
skådespelare, f. 18 febr. 1852 i
Stockholm, † 26 dec. 1929 därstädes.
Föräldrar: handlanden Fredrik Wilhelm
JR. och Anna Dorothea Ericson. —
Efter att 1870 ha avlagt
mogenhets-ex. samt några år ha bedrivit
univ.-studier i Uppsala debuterade H. 1873
på Dramatiska teatern först som
Benvolio i "Romeo och Julia" samt på K.
Stora teatern som Härved Boson i F.
Hedbergs "Bröllopet på Ulfåsa".
Redan från början väckte han livlig
uppmärksamhet genom sin ståtliga,
för scenen utomordentligt lyckliga
apparition, sitt uttrycksfulla ansikte
och sin överdådiga stämma. Medfödd
scenisk auktoritet och ett
fascinerande, stundom vulkaniskt temperament
synas redan vid debuten ha övertygat
om att man i honom mötte en
blivande skådespelare av största mått. Han
tog hösten 1873 engagemang hos
Wilhelm Åhman vid Nya teatern i Göte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
