Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Hökerberg, Folke Lars - 4. Hökerberg, Eva - Höpken, von, ätter - 1. Höpken, Daniel Niclas von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hökerberg
616
von Höpken
ordf. i Nationella ungdomsförb:s
stockholmsavd. Sedan 1939 är han
styr.-ordf. i Sv. bokhandelsskolan. —
Gift 1) 1914—40 med Olga Julia Sofia
Tollstedt; 2) 1941 med chefred. Eva
B., i. Bergström (H. 4). H. Fr.
4. Hökerberg, Eva Maria
Charlotta, journalist, f. 24 dec. 1699 i
Stockholm. Föräldrar: direktören Lars
Arvid Bergström och Bilda
SofiaJohans-son. •—- Efter studentex. 1919 i
Stockholm blev H. medarb. i Nya Dagligt
Allehanda, där hon snabbt gjorde sig
känd som rapp reporter och startade en
specialavd. för kvinnliga läsare. Ar
1924 anställdes hon i tidn. Iduns red.
och 1928 blev hon dess huvudred. Med
sitt journalistiska sinne för aktualitet
och sitt starka intresse för kvinnans
ställning i yrkesarbete och samhälle
har hon givit Idun en mångsidig och
tidsbetonad prägel, samtidigt som hon
omsorgsfullt bevarat dess litterära
traditioner. Ären 1927—42
representerade H. högerpartiet i Stockholms
stadsfullmäktige. Hon är styr.-led. i
fören. Norden sedan 1934, var medl.
av bestyreisen för utställningen i
New York 1939,
Sverige-Amerikastiftelsens stipendiat i Förenta staterna
1940 och led. av 1943 års
rundradioutredning. Hon var ordf. i
Yrkeskvinnors klubbs riksförb. 1938’—40 och är
ordf. i Yrkeskvinnors klubb i
Stockholm sedan 1945. — Gift 1) 1924—30
med redaktören Teddy ’Nyblom-, 2)
1941 med bokförläggaren Folke Lars
Bökerberg (H. 3). E. B.
Höpken, von, adliga, friherrliga
och grevliga ätter, vilka leda sitt
ursprung från den urgamla engelska
adelsätten Hoepking. Ätten kom från
England till Hessen och senare till
Bremen. Den äldste med visshet kände
stamfadern, Claus Höpke, arvherre
till Bilkau i ärkestiftet Bremen, levde
under 1500-talets förra hälft. Hans
son Nikolaus Höpke, rådsherre i Stade,
erhöll 1571 av tyske kejsaren
Maximilian II adliga rättigheter. En
sonson till denne, Nikolaus Höpke (f.
1601, † 1671), geheimekammarråd och
kansliråd i ärkestiftet Bremen,
slutligen regeringsråd därstädes, blev
efter Bremens avträdande till Sverige
adlad 1649 under namnet von H. Hans
sonson Daniel Niclas von H. (H. 1),
president i Kommerskollegium och
politiker, upphöjdes 1719 i frilierrligt
stånd och blev stamfar för den nu
levande ättegrenen. Söner till honom
voro generallöjtnanten och
tonsättaren friherre Arvid Niclas von H.
(H. 2), riksrådet och presidenten i
Kanslikollegium friherre Anders
Johan von H. (II. 3), som 1762 erhöll
grevlig värdighet (grenen utgången
1826), samt presidenten i
Kammarkollegium friherre Carl Fredrik von
Eva Hökerberg:.
H. (H. 4). Den sistnämndes sonson,
hovmarskalken friherre Nils von H.
(f. 1774, † 1829), blev far till
hovmarskalken friherre Nils Albrekt von
H. (f. 1811, † 1868), vilken som
innehavare av von Lantingshausenska
fideikommisset erhöll tillstånd att
kalla sig von Lantingshausen von
Höpken. Samma namn bäres av hans
sonson, ättens nuv. huvudman friherre
Nils von H. (f. 1876), den nuv.
innehavaren av fideikommisset. Det bestod
av egendomen Bogesund i östra Ryds
skn, Stockholms län, till 1946, då
staten på grund av vanhävd inlöste
godset enligt en särskilt stiftad lag. —
En brorson till H. 1 var diplomaten
Carl Otto von H. (H. 5), som 1771
blev friherre och själv slöt sin ätt.
1. Höpken, Daniel Niclas
von, friherre, ämbetsman, politiker,
f. 9 mars 1669 på godset Melau i
Bremen, † 26 april 1741 i Stockholm.
Föräldrar: kaptenen Nikolaus von B.,
sv. ståthållare i Altenland i Bremen,
och Anna Margareta von
Greiffen-crantz. — Om II:s liv i Tyskland är
föga känt utöver att han en tid
studerat vid Rostocks univ. och synes ha
förvärvat sig goda kunskaper i olika
politiska och ekonomiska frågor.
Troligen år 1695 kom H. till Stockholm
i tjänst hos k. rådet greve Nils
Gyldenstolpe och var 1697—1702
informator för dennes söner på en
utrikes-resa bl. a. till London, Paris och
Rom. Han blev 1696 kanslist vid sv.
kansliets tyska expedition och 1703
presidentsekr. i Kansliet samt förstod
där att smidigt lovera mellan
partierna. II. var en utpräglad streber;
det uppkomlingsmässiga draget i hans
karaktär förklaras delvis av att han
ss. främling kände sig i behov av
mäktiga förbindelser för sin karriär men
samtidigt stod fri i förhållande till
de aristokratiska och byråkratiska
stånds- och gruppintressena. Till H:s
befordrare hörde Arvid Horn, som
efter Gyldenstolpes död 1709 blev
kanslipresident, trots att H. redan
tidigare synes ha övergått till Horns
hemliga fiender, möjligen främst på
grund av att Horn korsat hans planer
på ingifte i den rika
stockholmssläkten Törnflycht (1705). H. blev 1709
protokollssekr., 1710
referendarie-sekr. vid finska, senare s. å. vid tyska
expeditionen och 1713 statssekr. där.
Under denna tid började han spela en
mera framträdande politisk roll. Åren
1714—19 var H. statssekr. vid
Kammarexpeditionen av det
nyorganise-rade Kansliet men återgick genom
tjänstebyte 1719 till utrikesärendena.
H:s arbete 1716—18 var dock främst
förlagt till
Upphandlingsdeputatio-nen, där han trots opposition i vissa
sakfrågor var ett av Görtz’ villigaste
och mest energiska verktyg, särskilt
betrodd med korrespondensen samt
underhandlingar med enskilda och
ämbetsverk. Görtz har även spelat en
avgörande roll för H:s senare
politiska handlingsprogram, att mindre
genom Sveriges egen styrka än genom
ett djärvt utnyttjande av de
allmäneuropeiska konjunkturerna
återupprätta landets maktställning. Vid
Görtz’ fall räddade sig H., som blivit
i hög grad impopulär, från vidare
efterräkningar genom att snabbt gå
över till det hessiska partiet och stödja
Ulrika Eleonoras tronanspråk. Utan
anknytning till sv. högadlig
författningstradition synes II. ha uppfattat
författningsproblemet närmast ss. en
strid mellan rådet ocli
konungamakten och ha ansett sig själv ha mest att
vinna av den senares seger. Han
medverkade 1719 till att störta Horn och
dennes närmaste man Erik Sparre och
intrigerade livligt för att hindra
Horns återkomst till den politiska
ledningen. Under Horns onåd våren 1719
till början av 1720 hade H., som stod
högt i Fredrik I:s gunst — han blev
friherre 1719 — en ledande ställning
vid behandlingen av fredsfrågorna.
Övertygad om att de baltiska
provinserna voro långt viktigare för riket
än de tyska, verkade H. energiskt för
en snabb uppgörelse med
England-Hannover för att med dessa makters
jämte Preussens bistånd uppnå de
baltiska provinsernas restitution,
samma linje som förut företrätts av
von Müllern. H. genomdrev även sin
politik: på fredsfördraget med
Hannover 9 nov. 1719 följde 21 jan. 1720
freden med Preussen, vari Sverige för
att vinna Englands stöd avträdde
Stettin med delar av Pommern, och
samma dag ett försvarsförb. med
England, som lovade bistå Sverige mot
Ryssland med pengar ocli en flotta.
Ss. underhandlare visade sig H. dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
