Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Höpken, Arvid Niclas von - 3. Höpken, Anders Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Höpken
618
von Höpken
Arvid Niclas von Höpken. Målning (detalj)
av J. H. Scheffel.
samt reg.-kvartermästare vid sistn.
reg. 1739. År 1745 blev H.
ryttmästare vid Ostgöta kavallerireg. och 1747
överstelöjtnant i hessisk tjänst, 1759
överste vid Drottningens livreg., 1775
generallöjtnant och 1777
överkommendant i Stralsund. H. deltog i
sv.-ryska kriget 1741—43, sårades och
tillfångatogs vid Keksholm 1741 samt
hölls fången till krigets slut. — Under
1750-talets förra hälft komponerade
H. operorna "Il re pastore" (1752)
och "Catone in Utica" (1753) samt
den komiska operan "Il bevitore"
(1755; uppf. troligen för första
gången på Drottningholmsteatern 1936),
det enda kända intermezzot
komponerat av en sv. tonsättare, vidare det av
Händels musik påverkade
juloratoriet "Försök af en Pastorale på wår
Herres och Frälsares Jesu Christi
nådericka födelse" (1751; uppf. i sv.
radio 1938). Av odaterade
kompositioner märkas solokantaten "Teseo",
några separata operaarior och en
operauvertyr samt två
kyrkosymfonier (Sinfonie per la chiesa). Någon
uppgift om H:s musikaliska
utbildning finnes ej, men troligen har han
fått den i Tyskland under sin tjänst
där. Han är jämte F. Zellbell d.y. "den
ende svenskfödde tonsättare, som
skrivit operor i den italienska
1700-talsope-rans genre" (E. Sundström). Förutom
av italiensk tonkonst har H. även rönt
inflytande från samtida tysk, varom
hans teknik vittnar. Hans verk
kännetecknas ofta liksom rokokotidens
musik överhuvud av en vek melodisk
ingivelse med pastoral anknytning men
kunna stundom även uppvisa en
dramatiskt uttrycksfull
karakteriseringskonst. H:s musik var allm.
uppskattad och ofta spelad i Stockholm vid
1750-talets slut. Hans verk finnas
bevarade i handskrift i Mus. akad:s
bibi. — Gift med friherrinnan Helene
Hummerliielm. — Litt.: E.
Sundström, "Arvid Niclas von Höpken och
hans komiska opera ’Il bevitore’" (i
Sv. tidskr. för musikforskning 1936).
G. M.
3. Höpken, Anders Jolian von,
greve, statsman, f. 31 mars 1712 i
Stockholm, † 9 maj 1789 därstädes.
Bror till H. 2. —• H. fick i hemmet en
vårdad uppfostran och en mångsidig
kulturell inriktning samt lade från
1727 under en tvåårig vistelse vid
Uppsala univ. grunden till en gedigen
klassisk bildning. Samtidigt var han
från 1728 e. o. kanslist i
Utrikesexpeditionen, arbetade 1730—32 på
sv. legationen i London och avslutade
sin utrikesvistelse med resor på
kontinenten 1732—34, varvid han rönte
äran att inväljas i Académie des
Bel-les-Lettres i Marseille. På grund av
faderns opposition mot Arvid Horn
fann H. till en början sin karriär i
Sverige spärrad, men efter hattarnas
makttillträde gick hans bana snabbt
uppåt, och genom sina giften vann
han senare utmärkta förbindelser
inom högadeln. Vid riksdagen 1738—
39, då Horn störtades, förfäktade H.
både på Riddarhuset och i sekreta
utskottet med ungdomlig värme och
optimism hattpartiets storsvenska
program. Han blev 1739 kanslijunkare och
biträdde kanslipresidenten C.
Gyllenborg vid den hemliga brevväxlingen.
Även vid följande riksdag, 1740—41,
då kriget mot Byssland genomdrevs,
arbetade H. besjälad av krigsiver
entusiastiskt för sitt parti i sekreta
utskottet och dess viktiga mindre
sekreta deputation samt utsågs till
diplomatiskt biträde åt
överbefälhavaren C. E. Lewenhaupt vid de
underhandlingar i högkvarteret, som skulle
följa på de sv. vapnens väntade
framgång. En tjänst som andre
expedi-tionssekr. vid utrikesexpeditionen
nyskapades särskilt för H. 1741. Det
förkrossande militära nederlaget
undergrävde likväl hattarnas ställning,
och H. invaldes ej ems i sekreta
utskottet 1742—43 men kunde i den
stora sekreta deputationen motarbeta
den danska tronkandidaturen. Vid
dalkarlarnas tåg mot huvudstaden 1743
för att genomdriva den danske
kronprinsens val till Sveriges tronföljare
flydde han jämte flera andra ledande
hattar därifrån. De ryska
förmyndar-laterna, som 1740 kulminerade i ryske
ministern von Korffs hotfulla
föreställningar mot tronföljaren Adolf
Fredrik, framkallade emellertid en
patriotisk våg över landet, som åter
stadgade hattarnas makt. H., som vid
riksdagen 1746—47 hörde till
hattarnas "generalstab", ryckte med sig
mindre sekreta deputationen till en
motoffensiv genom sitt förslag om en
nationell förklaring, att ständerna av
fri vilja valt Adolf Fredrik till
tronföljare och ämnade försvara honom
med liv, blod och egendom, förlitande
sig på intet annat än Guds bistånd och
välsignelse. Den lågande patriotismen
och harmen, den lysande och
medryckande framställningen övermannade
de klenmodiga. Ständerna biföllo
förslaget trots en naturlig tveksamhet
inom rådet. H:s önskan om direkta
klagomål i S:t Petersburg över von
Korffs uppträdande fick dock förfalla.
Vid jultiden 1746 lyckades hattarna
genom en kupp besätta de lediga
rådsposterna med sina män, däribland H.
Trots hans lysande gåvor väckte
upp-höjelsen av en 34-årig
expeditions-sekr. till riksråd på många håll
anstöt, varför man fann rådligast
att i efterhand av konung Fredrik åt
honom utverka en antedaterad
fullmakt ss. hovmarskalk. Genom
särskilt beslut fingo H. och hans
nyut-nämnda kolleger stanna kvar i sekreta
utskottet och dess deputationer samt
kunde där bestämma utrikespolitiken,
när rådsmajoriteten visade sig mera
betänksam. Kraftigare och med större
framgång än någon annan bekämpade
H. under de kritiska åren i slutet av
1740-talet Rysslands försök att spela
förmyndare i Sverige. I rådet var han
den ivrigaste att förorda energiska
försvarsåtgärder, särskilt i Finland,
och hade ett betydande inflytande på
den sv. försvarspolitikens
utformning även under 1750-talet. På hans
förslag tillsattes en generalguvernör
över Finland 1747. H. och den yngre
falangen inom rådet genomdrevo
alliansen med Preussen och ett förnyande
av det gamla förbundet med
Frankrike utan hänsyn till
Ryssland-öster-rikes alliansanbud s. å. Även vid
aktionerna mot mösspartiet var H. en
av de ledande. Efter Tessins avgång
valdes H. av sekreta utskottet och
ständerna enhälligt till
kanslipresident 1752 men kunde blott med
svårighet förmås att motta valet och
endast under förutsättning, att
rikskanslirådet Claës Ekeblad stannade
kvar ss. hans närmaste man. I den
efter Fredrik I:s död 1751 häftigt
uppblossande striden mellan konung
och råd hävdade H. energiskt och med
framgång rådets synpunkter inför
ständerna. Den djupa förnedring av
kungamakten, som blev följden av
det misslyckade revolutionsförsöket
1756, synes dock ha gjort honom
betänksam. En avskedsansökan 1756 lät
han förmå sig att återta. 1750-talets
mitt markerar en bestämd gräns i H:s
liv. Den tidigare optimismen och
handlingskraften försvunno, hans
åsikter började vackla på olika områden,
hans grundsyn blev alltmera pessimis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
