Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Linné, Carl von - 2. Linné, Carl von, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Linné
34
von Linné
Han måste, särskilt i sin ungdom, lia
ägt stor charm, och humorn övergav
honom aldrig; den spelar
oefterhärmligt i många av hans skrifter. L. var
framför allt en naiv människa. Han
betraktade naturen med storögd
förundran, fylld av en religiös känsla,
som kom honom att i
naturalhistorien se en väg till gudskunskapen och
i sig själv en av Gud korad
hemligheternas tolk. Naturen gav honom "en
försmak af den himmelska saligheten".
Hans stil får ofta ett religiöst patos,
Bibelns och bönbokens ordasätt ge den
lyftning, och flera av hans svenska
skrifter äga stor tjuskraft; en
levande friskhet präglar dem, liksom hans
förtroliga brev, av vilka de till
vännen A. Bäck skrivna äga oskattbart
värde. L. var ytterst självmedveten.
Ingen fick sätta hans storhet i
tvivelsmål; lian tålde icke gärna kritik och
var mycket misstänksam. L.
betraktade sig själv som alla tiders djupaste
naturforskare och en av jordens store.
Han stötte många för huvudet, ocli
t. o. m. en av vännerna (Wargentin)
kunde, helt visst tillspetsat, förklara,
att "alla uppskatta honom men nästan
ingen älskar honom". En harmonisk
människa var han icke. Efter 1748
var lian ofta missmodig, hans glada
lynne syntes lia förmörkats, och en
pessimistisk förgängelsekänsla gjorde
sig ibland märkbar. För sin son
sam-manskrev han "Nemesis divina", lösa
anteckningar (tr. i utdrag 1848),
fyllda av mörk visdom; deras ämne är,
att Herren straffar syndare, vilket
exemplifieras med referat av en mängd
samtida svenskars olycksöde. — L:s
verk är, som hans person, mera
svårbedömt än vad som allmänt antagits.
Hans reformer av systematiken blevo
av oöverskådlig betydelse, och lian
smittade ett helt sekel med entusiasm
för botaniken. Som iakttagare var lian
genial och lysande i sin förmåga att
urskilja det väsentliga. Men till sin
läggning var lian skolastiker och
logiker; "Gud skapade, Linné ordnade",
sade samtiden. Hans systematiska
storverk inledde knappast en ny epok
i biologins historia. L. löste en
uppgift, som i sekler väntat sin man; som
systematiker avslutade han ett skede,
och hans andel i biologins senare
uppsving liar otvivelaktigt överskattats.
Han stod ganska främmande för
modern experimentell metod i egentlig
mening; men lians oförlikneliga
iakttagelseförmåga ledde inom många
skilda områden till rön, som senare
skulle avslöja en djupare innebörd.
Den linnéanska traditionen blev i
viktiga avseenden fattigare än L. själv.
Hans verk skall alltid framstå som
ett av de rikaste i vetenskapernas
historia, — "Egenhändiga anteck-
Carl von Linné d. y. Gravyr av A. U.
Berndes 1808.
ningar af C. Linnæus om sig sjelf"
utgavs av A. Afzelius (1823). Flera
av L:s skrifter föreligga i moderna
uppl.: "Skrifter av C. von L.", utg. av
Vet, akad. (1—5, 1905—13); "C. von
L:s ungdomsskrifter", samlade av E.
Ährling (1—2, 1888—89); "Bref och
skrifvelser af och till C. von L.", utg.
av Th. M. Fries, J. M. Hulth och A.
Ilj.Uggla (1: 1—S, 2: 1—2, frånl907;
under utgivn.); L:s resor i
provinserna: "Carl Linnæi öländska ocli
Gothländska resa" (1940), "Carl
Linnæi Wästgöta-resa" (1928, utg. av N.
Beckman) ocli "Carl Linnæi Skånska
resa" (1940). ■— Linnéträdgården i
LTppsala, som står under överinseende
av Sv. Linné-sällskapet, är sedan 1923
återställd i det skick den hade på L:s
tid, ocli i prefektbostaden där
öppnades ett Linnémuseum 1937. Staten
inköpte 1879 Linnés Hammarby, som
likaledes återställts i sitt tidigare
skick och med sina rika samlingar nu
har museal karaktär. Ett tredje
Linnémuseum finns i Råshult, där även en
minnespelare rests. Av de övriga
minnesmärken L. hedrats med äro de
förnämsta: gravmonumentet i
Uppsala domkyrka (av porfyr med
porträttmedaljong av J. T. Sergel, 1798),
marmorstatyn i Uppsala univ.-bibl.
(av J. N. Byström, 1829), bronsstatyn
i Humlegården i Stockholm (av F.
Kjellberg, 1885), bysten i Sjöparken
i Växjö (av J. Börjeson, 1909),
bysten i Göteborgs botaniska trädgård
(av W. Runeberg, 1923), statyn i
Lunds botaniska trädgård (av A.
Almquist, 1938), statyn i Älmhult (av
C. Eldh, 1946) och statyn i
Stenbrohult (av Gerda Sprinchorn, 1948).
En mängd sammanslutningar världen
runt har ägnats Linnéminnet, särskilt
i England och Frankrike. Den
betydelsefullaste är Linnean Society i Lon-
don, grundad 17SS, innehavare av de
linnéska samlingarna och livligt
verksam inom biologins hela område. I Paris
stiftades s. å. Societé Linnéenne, följd
av likanämnda föreningar i flera andra
franska städer. I vårt land vårdar
sedan 1917 Sv. Linné-sällskapet L:s
minne; det har föregåtts av två äldre
samfund, Linnéska institutet i
Uppsala 1807—13, ett studentsällskap,
tidigare existerande under annat namn,
och Linnéska samfundet, grundat på
Gotland 1806, återupplivat 1832 i
Stockholm och vid liv ett drygt
decennium. — Gift 1739 med Sara
Elisabeth Moræa. — Litteraturen om L.
är lika omfångsrik som skiftande till
sitt värde. Grundläggande är den
stora biografin av Th. M. Fries,
"Linné" (1—2, 1903). För L:s
vetenskapliga gärning redogöres i "C. von
L:s betydelse såsom naturforskare
och läkare" av O. Hjelt, E. Lönnberg,
C. Aurivillius, C. A. M. Lindman, A.
G. Nathorst och Hj. Sjögren (1907,
utg. av Vet. akad.; på tyska 1908).
Åt L:s personlighet har i senare tid
ägnats allt större intresse; viktiga
äro särskilt O. Levertins ofullbordade
monografi, "C. von L." (1906) och
E. Malmeström, "C. von L:s religiösa
åskådning" (1926). Värdefulla
synpunkter innehålla även K. Hagberg,
"C. Linnæus" (1939) och B.
Hildebrand, "K. sv. Vet. akad." (s. å.). G.
Drake af Hagelsrum har utgivit
översikten "L:s disputationer" (1939). Sv.
Linné-sällskapets årsskrift lämnar
sedan 1918 årliga bidrag till
L.-forsk-ningen. L:s skrifter förtecknas i J.
M. Hulth, "Bibliographia Linnaeana"
(1, 1907) och i "A Catalogue of the
Works of Linnæus" (2:a uppl.,
London 1933). Ikonografin kan studeras i
T. Tullberg, "Linnéporträtt" (1907).
S. Lth.
2. Linné, Carl von, d. y.,
botanist, f. 20 jan. 1741 i Falun, † 1 nov.
1783 i Uppsala. Son till L. 1. — L.
fick sin bana helt bestämd av faderns
dröm om sonen som efterträdare och
fullföljare av sitt livsverk. Han blev
1750 student vid Uppsala univ. och
redan i jan. 1759 på faderns begäran
utnämnd till demonstrator vid
Botaniska trädgården. Några akademiska
examina avlade L. aldrig men
hand-leddes av de bästa bland faderns
lärjungar; 1762—67 utgav lian några
smärre skrifter över rarare örter i
trädgården. Sedan, fadern av
ständerna fått rätt att själv utse sin
efterträdare, utverkade lian, sedan Daniel
Solander först tillfrågats men
avböjt, 1763 sonens utnämning till
denna befattning, ett oklokt steg, som
åstadkom stor förargelse, liksom
också det med. hedersdoktorat, som 1765
på kronprinsens förslag tilldelades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
