Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Manderström, Ludvig - Mangs, Frank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manderström
226
Mängs
sammanträffande med Fredrik VII pà
Skodsborg 22 juli 1S63 lovat danske
konseljpresidenten Hall stöd av sv.
och norska trupper till Slesvigs
försvar, fann sig M. dock föranlåten att
med vissa modifikationer infria
konungens löfte. Hamilton, som sedan
1S61 var minister i Köpenhamn, fick i
uppdrag att med den danska
regeringen förhandla om allianstraktat; i
samråd med Hall utarbetade han ett
förslag, enligt vilket Sverige-Norge
lovade Danmark hjälp till försvaret av det
egentliga Danmark och Slesvig mot
angrepp från Tyska förbundet, Detta
understöd skulle bestå av intill 20 000
man av alla vapenslag och lämnas,
så snart fara förelåge för angrepp på
nämnda landsdelar. I slutet av aug.
besökte M. Skåne och Köpenhamn,
varvid lian sammanträffade med
Hamilton och Hall samt godkände
förslaget preliminärt. Emellertid stötte
allianstraktaten på starkt motstånd
bland statsråden i Stockholm, och
vid en konferens hos Karl XV på
Ulriksdal 8 sept. uppträdde särskilt
finansministern Gripenstedt skarpt
mot den planerade politiken ocli
krävde först klarhet om Englands ocli
Frankrikes uppfattning. Man enades
om att söka utröna dessa makters
inställning. Västmakternas svar
innehöllo intet avrådande från
skandinavisk allians men icke heller några
uttryckliga löften om aktivt bistånd.
I en depesch till Hamilton 5 okt.
försökte M. förmå Ilall att frivilligt
avstå från traktaten, men denne
vidhöll sin önskan om allians. M., som i
början av sept. omarbetat
traktatförslaget, så att de Förenade rikenas
förpliktelser och deras risker genom
traktatens avslutande skulle bli väsentligt
reducerade, verkade på grundval
därav en tid för att få alliansen till stånd,
och det syntes även, som om lian skulle
vinna sina motsträviga kollegers
samtycke därtill, då de ville undvika en
brytning inom konseljen. I sina brev
till Hamilton i slutet av okt. talade
ban i hoppfull ton om traktatfrågan.
Då inträffade i nov. i Danmark en
serie händelser, som väsentligt
förändrade situationen: framför allt
tronskifte och proklamerande av en för
Danmark och Slesvig gemensam
författning (■’"novemberförfattningen"),
vilket allt i hög grad tillspetsade de
dansk-tyska relationerna. Därför
hårdnade ånyo motståndet mot
alliansen inom ministären, och 51. nödgades
definitivt uppgiva sina planer i
traktatfrågan. Hamilton fick i uppdrag att
till den danska regeringen framföra,
att konungen icke ansåg tidpunkten
gynnsam att avsluta en
allianstraktat. Därmed var denna fråga praktiskt
taget avförd från dagordningen, vil-
Ludvig Manderström.
ket offentligt bekräftades i det sv.
trontalet 8 dec. I betraktande av vårt
försvarsväsens försummade tillstånd
var det i högsta grad betänkligt, att
M. inlåtit sig på denna aktiva politik.
I Danmark vädktes därigenom
förhoppningar till liv, som, när de
sve-kos, framkallade bitterhet. Med
anledning av vad i stilleståndsfördraget
mellan Preussen och Österrike juli
1866 stadgades om folkomröstning i
Nordslesvig företog M. i aug. s. å. en
framställning till Danmarks förmån
hos Berlinregeringen. Detta försök
avvisades kärvt av Bismarck, som ej
ville tillåta någon sv. inblandning i
denna fråga. — Åren 1866—73 var
M. led. av Första K. Under riksdagen
1S68 föreslog statsutskottet på
till-skyndan från Lantmannapartiet
betydande nedsättning av anslagen till
tredje huvudtiteln genom
rangsänkning, indragningar m. m., och detta
bifölls trots M:s motstånd av Andra
K. och sedermera genom gemensam
votering av riksdagen. Till följd av
dessa enligt lians mening obilliga
nedprutningar begärde lian avsked
från posten som utrikesstatsminister
och avgick 4 juni 1868, då han blev
president i Kommerskollegium; denna
post innehade lian till sin död. -—
M:s framstående egenskaper som
diplomat kommo framför allt till sin
rätt under Oscar I:s tid, då ban var
den högt betrodde rådgivaren och
skicklige verkställaren av konungens
intentioner. Såsom
utrikesstatsminister under den dansk-tyska konfliktens
kritiska skede motsvarade han
däremot ej till fullo de stora förvänt-
ningar, som ställts på honom vid
hans ämbetstillträde. M. var till sin
natur impulsiv och frispråkig, en
spirituell sällskapsmänniska med
lekande skämtlynne och blixtrande infall.
Han liade uppfostrats i ett
föräldrahem, där fransk bildning och
traditioner från Gustav III:s liov voro
rådande. Utpräglat litterär till sin
läggning var han en av sin tids stora
bibliofiler ocli efterlämnade en mycket
värdefull boksamling. Hans
omfattande brevväxling med ett stort
antal niärkesmän på skilda områden (i
Riksarkivet, K. bibi. och Uppsala
univ.-bibl.) vittnar om hans rika och
mångsidiga bildningsintressen; den
innehåller många kvicka och
öppenhjärtiga uttalanden, belysande för
hans personlighet. 51. upphöjdes 1S60
i grevligt stånd men tog ej
introduktion för denna värdighet på
Riddarhuset. Han blev hedersled, av Vitt.
akad. 1S47, led. av Vet. akad. 184S och
av Sv. akad. 1852 samt
serafimer-riddare 185S. Han var Sv. akad:s
ständige sekr. 1869—72. — 51. utgav
bl. a. sitt inträdestal i Sv. akad. 1853,
som är en minnesteckning över .T. D.
Valerius, och sitt tal vid presidiets
nedläggande i Vet, akad. 1859 "Om
Gustaf III :s yttre politik under de
två senaste åren af dess regering",
båda skrifterna präglade av varm
beundran för Gustav III. — Gift 1842
med friherrinnan Ebba Märta
Mathilda Johanna Banér. — Litt.: Louis
De Geer, "5Iinnen" (1—2, 1892); S.
Clason, "Skodsborgsmötet och
Ulriks-dalskonferensen" (Hist, tidskr. 1914);
E. O. Löfgren, "Sverige-Norge och
danska frågan 1S48—1849" (1921);
E. Hedin, "Sveriges ställning i
förhållande till Ryssland och
västmakterna år 1863"" (Hist. tidskr. 1922);
C. Hallendorff, "Från Karl XV :s
dagar" (1924); "Ur Louis De Geers
brevsamling" (utg. av L. De Geer,
1929); H. Hamilton, "Anteckningar
rörande förhållandet mellan Sverige
och Danmark 1863—1864" (utg. av
A. Friis och E. Hedin, 1936); S.
Eriksson, "Sv. diplomati och tidningspress
under Krimkriget" (1939); K.
Stenberg, "Sverige-Norges skandinaviska
allianspolitik 1863" (1943); Å.
Holmberg, "Skandinavismen i Sverige vid
1800-talets mitt" (1946) och
"Skandinavismens kris" (Scandia 1947).
E—r II—n.
Mängs, Frank, frikyrkoman, f.
19 aug. 1897 i Närpes skn, Vasa län,
Finland. Föräldrar: lantbrukaren
Josef M. och Maria Mängs. — 51. växte
upp i ett religiöst hem. År 1916
började ban ägna sig åt att predika.
Han anslöt sig till Finska
missions-förb., genomgick dess missionsskola
i Ekenäs och deltog under de närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
