Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nordin, Johan Magnus af - 2. Nordin, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordin 514 af Nordin
Carl Gustaf Nordin.
Målning av C. F. von Breda.
han var led. av bevillningsutskottet,
spelade han en ganska stor roll
bakom kulisserna men framträdde ej
ofta i debatterna. Vid riksdagens slut
upphöjdes han i friherrligt stånd.
Han valdes s. å. till revisor i
bank-och riksgäldsverken. På hösten 1809
sökte det gustavianska partiet hans
råd för sina planer på
representationens ombildning. Efter sitt avsked
från landshövdingeämbetet 1812
bosatte sig N. på sin egendom Forsbacka.
Han blev hedersled, av
Lantbruks-akad. 1822. N. har karakteriserats
som "driftig och energisk, orädd och
ej alltför nogräknad om medlen"
(Odhner). Inte ens hans dåv. fiende
Hans Järta kunde förneka, att hans
duglighet som ämbetsman var
betydande och vida större än hos de flesta
av hans ämbetsbröder. — Gift 1) 1772
med Sara Lucia In de Betou, † 1787;
2) 1801 med Beata Charlotta
Rosenborg. T. H.
2. Nordin, Carl Gustaf, biskop,
historiker, politiker, f. 2 jan. 1749 i
Stockholm, † 14 mars 1812 på sin gård
Stenhammar utanför Härnösand. Bror
till N. 1. — N. inskrevs 1763 vid
Uppsala univ., där han som lärjunge till
prof. J. Ihre tillägnade sig dennes
textkritiska metod. Redan under
studieåren framträdde han inför
offentligheten på ett sätt, som röjde
begåvning och skarpsinne. År 1771
försvarade han sin första, åt naturrättsliga
spörsmål ägnade avh., och 1773
ventilerade han för vinnande av filosofiska
graden ett lärdomsprov med titeln
"Monumenta sviogothica vetustioris
ævi falso meritoque suspecta", en
källkritisk undersökning rörande den
märkliga medeltida handskriften "Om
konunga- och höfdingastyrelse", vars
äkthet tidigare satts i fråga. En
skarpsinnig analys ledde honom till
den riktiga uppfattningen, att
skriften författats under Magnus
Erikssons minderårighet. S. å. blev han fil.
magister och e. o. amanuens vid
Uppsala univ.-bibl. Efter att 1774 ha
avslöjat ett av den rudbeckianska sko-
lan som en forntida runskrift
utbasunerat aktstycke som en förfalskning
utnämndes han s. å. till docent i
gotisk litteratur och nordiska
antikviteter. Året därpå erhöll han ett
lektorat i Härnösand, dock först efter
att ha invecklat sig i ett ganska
tvivelaktigt intrigspel för att slå ut
en tidigare av konsistorium förordad
sökande. Hans hållning i detta fall
liksom i vissa befordringsstrider i
Härnösand lät ana den kommande
sluge politikern. Genom ett stort,
1778 hållet anförande med anledning
av kronprinsens födelse röjde lian
vidare den starkt rojalistiska, till
kryperi för konungamakten
gränsande böjelse, som sedermera skulle
visa sig vara ett av hans
framträdande drag. I Härnösand ådagalade
N. en rastlös iver i ecklesiastika
frågor. Sedan Iv. M:t tack vare ett
initiativ av N. 1779 öppnat rikets
konsistorier även för icke prästvigda
lektorer, blev han led. av hemstadens
domkapitel. I denna egenskap företog
han jämte landshövdingen i Västerb.
län en färd genom övre Norrland för
att förhandla med allmogen om nya
kapell och prästerliga tjänster. För
N:s forskarlidelse och livliga
ingenium erbjöd dock stiftsstaden ett
alltför trångt verksamhetsfält. Efter att
i Härnösand ha avlagt ett teologiskt
disputationsprov erhöll lian 17S2
uppgiften att förbereda utgivandet av ett
sv. medeltidsdiplomatarium. Idén till
ett sådant hade utgått från C. C.
Gjörwell d. ä., och det var lian, som
förmedlade uppdraget till N., vilken
redan under sin uppsalatid gjort sig
känd som handskriftssamlare. N.
bosatte sig nu i Stockholm. År 1785
erhöll han efter sin svärfar Skellefteå
pastorat som prebende, vilket blev till
stor fördel för honom, såtillvida som
han tilläts sköta tjänsten genom en
vikarie utan att därför behöva avstå
intäkterna av prebendet; därjämte
åtnjöt han, ehuru tjänstledig, inkomster
av sitt lektorat. — N. var föremål för
Gustav III:s stora uppskattning och
välvilja, och han invaldes 1786 i Sv.
akad. Han gjorde sitt inträde där med
ett tal om det sv. språkets utveckling
genom tiderna utifrån
föreställningen, att lapparna varit Nordens
urinvånare (i Sv. akad:s handl. 1801).
Samtidigt avfärdade han Vita
Ansgarii och Adams av Bremen
kyrkohistoria som förfalskningar, vilket är
mycket betecknande för hans
överdrivet skeptiska inställning till de
sv. medeltidskällorna. Det blev
sedermera vanligt, att N. i akad. höll
minnestalet över den person, över vilken
årets skådepenning präglats. — Den
tid, då N. erhöll säte i akad.,
sammanföll med hans första framträdan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
