Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olaus Magnus - Olaus Martini - Olaus Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olaus Martini
61S
Olaus Petri
de korrespondens, som O. underhöll
med repr. för katolsk åskådning och
lärd forskning. O. vistades denna tid
huvudsakligen i Rom, åtminstone från
1549, då han åter blev föreståndare
för Birgittas hus, en befattning, som
han innehade till sin död. — Det var
särskilt under vistelsen i Trident, som
O. arbetade på sin "Historia de
genti-bus septentrionalibus . .. libri XXII"
(Historia om de nordiska folken),
vilken utkom på latin i Rom 1555.
Detta omfattande verk i tjugutvå
böcker innehåller livfulla, rikt
illustrerade framställningar av Nordens klimat,
fauna och flora, näringsliv och
färdeförhållanden, strider till lande och
sjöss under sommar och vinter,
fornminnen, sagotraditioner, folktro och
folksed, rättsväsen och kyrklig
ordning. Historieverket har mycket
skiftande värde som källskrift. Det har
emellertid växt ut omkring en fast
käma av personlig erfarenhet från
den nordiska hembygdens natur och
kultur och besjälats av
landsflyktsårens hemlängtan. För att göra
framställningen mera lockande för den
lärda världen har O. byggt på den
med ett omfattande litterärt material
fr. o. m. den grekiska antiken fram
till sin egen tid. Mest har han anlitat
Plinius d. ä., kyrkofadern Ambrosius,
den gotiska historiens framställare, i
synnerhet urkundssamlaren
Cassiodo-rus och dennes lärjunge Jordanes, den
medeltida naturforskaren Albertus
Magnus och encvklopedisten
Vincen-tius av Beauvais, Saxo och de
humanistiska tyska historikerna Albert Krantz
och Franciscus Irenicus.
Illustrationsmaterialet bygger i stor utsträckning
på II. Holbein d. y:s ocli andra
renässanskonstnärers arbeten. Om
historieverkets utomordentliga
popularitet det närmaste århundradet
vittna de tjuguen uppl. på latin,
italienska, franska, holländska, tyska och
engelska fram till 1669. En sv. övers,
utgavs först 1909—25 av
Michaelis-gillet, som även förbereder en
kommentar. O. var efter broderns död
även sysselsatt med andra litterära
arbeten. Han utgav 1554 dennes
"Historia de omnibus Gothorum
Sveonum-que regibus" (Alla göta- och
sveakonungars historia) och 1557 med en
biografisk efterskrift hans "Historia
Metropolitanæ Eeclesiæ Upsalensis"
(Uppsala ärkestifts historia). År 1553
utgav han en kort biografi över Heliga
Birgitta och hennes dotter Katarina
och 1557 en samling
Birgittauppenbarelser. Av ett brèvuttalande
framgår även, att han medarbetat i den
första Index, som utkom över tyska
kättare. O. blev jämte brodern
Johannes den förste internationellt
berömde sv. humanisten. — "Briefe von
Johannes und Olaus Magnus" äro utg.
av G. Buschbell (i Hist. liandl. 28: 3,
1932). — Litt.: H. Hildebrand, "O.
M. och hans tid" (Hist. tidskr. 1884)
och "Minne af O. M." (Sv. akad:s
handl. 1897); K. Ahlenius, "O. M.
och hans framställning af Nordens
geografi" (1895); Hj. Grape, "Studier i
Olai Magni författarskap" (1942); S.
Kraft, "Linköpings historia" (1,
1946); J. Granlund, "Syn och sanning
hos O. M." (Fataburen 1946);
densamme, "Sjöfart, skepp och båtar hos
O. M." (Sjöhist. årsbok 1947). Hj. G.
Olaus Martini, ärkebiskop, f. 1557
i Uppsala, † 25 mars 1609 därstädes.
Föräldrar: biskopen Martinus Olai
Gestricius (s. 255) och Christina
Larsdotter.— Efter studier i Uppsala reste
O. utrikes 1578 och blev 1583 fil.
magister i Rostock. Följande år blev han
skolmästare i Nyköping. I
ramismens anda verkade han där för en
humanistisk och biblisk förnyelse av
pedagogiken och påverkade i denna
riktning sin lärjunge Johan Skytte.
O. gjorde Nyköpings skola till en
plantskola för den alltmer stridbara
lutherska ortodoxin. Han tog
betydelsefull del i avfattandet av
Strängnässtiftets bekännelse, den s. k.
Con-fessio Strengnensis, som 1587
fördömde Johan III:s liturgi. På
Uppsala möte 1593 var han en ledande
kraft, och han valdes därunder till
biskop i Växjö men avböjde. Följ. år
blev han kyrkoherde i Nyköping. Han
var vidare medl. i kommissionen för
kyrkohandbokens reformering 1598—
99. Revisionsförslaget tillfredsställde
ej Karl IX, som utarbetade ett eget
reformförslag. Ett prästerligt svar,
som anklagade Karl för kalvinism,
torde ha författats av O. När O. 1600
valdes till ärkebiskop, var detta ett
uttryck för den stränga lutherska
ortodoxins framryckning. Som
förkämpe för denna förde O. under många
år en häftig polemik mot Karl IX, som
allmänt ansågs närma sig kalvinismen.
Denna strid gällde närmast kulten,
men därmed förknippades
motsättningen mellan kyrkans krav på
självständighet och Karls strävan att ställa
kyrkan under sin ledning. Vid
riksdagen 1602 kallade O. till förhör Karls
reformerte tyske hovpredikant
Micro-nius och krävde hans förvisning ur
riket. O. utarbetade en vederläggning
av dennes läror, ocli då Ivarl s. å.
framlade sitt handboksförslag, en
kompromiss mellan luthersk och reformert
uppfattning, författade O. en utförlig
motskrift, "Christelighie
betenkian-de". Han stöddes i denna strid av ett
enigt prästerskap och krävde vid
Norrköpings riksdag 1604, att vid den nya
arvföreningens avfattande en
bekräftelse av Uppsala mötes beslut skulle
medtagas, då detta fördömde
kalvinister och zvvinglianer. Karl tvang
dock riksdagen att vika genom hot att
nedlägga regeringen. Samma strid
utkämpades på kröningsriksdagen 1607,
där Karl till sist till sin ed på
augs-burgska bekännelsen och Uppsala
mötes beslut fick anknuten en
reservation. — För O. utgjorde den lutherska
kyrkans bekännelseskrifter den
avgörande normen, medan Karl erkände
Bibeln och förnuftet som
kunskapskällor. I ytterligare en rad skrifter
bekämpade O. Karl IX :s teologiska
strävanden. Mot dennes skrift i
nattvardsfrågan, "Någre synnerlighe
be-wijs ...", författade han en
vederläggning, som godkändes av
prästerskapet 1604. Denna stämplade öppet
Karls åskådning som lcalvinistisk.
En katekes, som konungen utgav 1604,
bemöttes av O. s. å. i "Nödhtorfftigh
warning", som dock undertrycktes.
Därefter intog O. en något mindre
aggressiv hållning i diskussionen. 0:s
språk i stridsskrifterna är klart och
uttrycksfullt, även om lian stilistiskt
är sin motståndare underlägsen. Han
lägger i dagen omfattande kunskaper
men ingen egentlig originalitet. O. ger
uttryck för en mystisk-irrationell tro
på Kristi lekamliga närvaro i
nattvarden, och gentemot sin
motståndares puritanska reformiver hävdar han
rätten att alltjämt bruka
traditionella ceremonier. Konungens ingrepp
i kyrkans förvaltning bemötte O.
ibland med hård kritik. Då Ivarl i
en förordning 1606 hävdat sin
utnäm-ningsrätt till alla pastorat, svarade
O. med en s. å. tryckt predikan, som
förfäktade kyrkans rätt till
självständighet. Karl IX, som var ytterligt
förbittrad över 0:s anklagelser,
avhöll sig dock konsekvent från att
bruka våldsmedel mot ärkebiskopen,
som å sin sida alltid visade Karl
personligen aktning och respekt. Genom
sin sega kamp bidrog O. verksamt
att befästa den lutherska ortodoxin i
vårt land. — Stor ryktbarhet vann
0:s disputation med den framstående
skotske teologen Forbes i Uppsala
1608. — O. var en synnerligen nitisk
stiftschef. Han ivrade starkt för
årliga prästmöten, främjade katekesens
bruk och införde som den förste
bestämmelsen om förande av
kyrkböcker (1608). Han har utom sina
stridsskrifter utgivit fem predikningar och
tre psalmer, utkomna 1617, samt en
"Läkiare book" (utg. 1879 av J. V.
Broberg). — Gift 15S6 med Ragnhild
Håkansdotter. — Litt.: C.
Annerstedt, "Minne af ärkebiskopen O. M."
(i Sv. akad:s handl. ifrån år 18S6, 18,
1904). O. H.
Olaus Petri, kyrkoreformator, f.
troligen 6 jan. 1493 i Örebro, † 19 april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
