Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar II 661 Oscar II
Ett par månader dessförinnan hade
Bismarek förmått Österrike att
bevilja upphävandet av den
överenskommelse mellan detta land och Preussen,
enligt vilken Nordslesvig, om dess
befolkning ville det, skulle återförenas
med Danmark. I denna affär hade O.
sökt medla till Danmarks förmån men
därvid framhållit, att lian endast
fyllde en samvetsplikt och sålunda
ej gjorde anspråk på att företräda
ett skandinaviskt statsintresse;
oberoende av Tysklands beslut skulle
lian förbli dess vän. Sedan den tyska
ståndpunkten väl blivit offentligt
fastslagen i febr. 1879, lät O. i
Berlin anmäla, att den gjort ett
smärtsamt intryck i Skandinavien, samt
vädjade till Tysklands storsinthet.
Därefter tog han upp ämnet med
tyska sändebudet, men denne
avklippte på Bismarcks order med
kärvhet varje diskussion. — Sin inre
politik i Sverige och Norge sökte O.
fastlägga efter en konservativt
byråkratisk linje med huvudvikt på
försvarsfrågan. Under det första
decenniet uppnåddes i denna fråga inga som
helst resultat i Sverige, och i Norge
visade sig byråkratismen överhuvud
ogenomförbar. Från början kom O. i
oförsonlig strid med stortinget. För
att inte bli beroende av Venstre
vägrade han nämligen flera gånger att
godkänna ett beslut av stortinget,
enligt vilket statsrådet skulle få
tillträde till dess förhandlingar och
därigenom tvingas ta hänsyn till
stortingsmajoriteten. I Sverige var
visserligen en dylik ordning självklar sedan
gammalt, men i Norge ansågs den av
O. oantaglig, därför att den på grund
av partiförhållandena i stortinget
skulle innebära parlamentarism. Med
motiveringen att konungen ej ägde
annat än suspensivt veto förklarade
stortinget sitt beslut för lag 1880 och
lät våren 1884, sedan Venstre
ytterligare stärkts genom nyval, döma
rege-ringsmedl. till avsättning på grund
av att de givit konungen sitt stöd i
konflikten. Genom andra beslut,
tillkomna mot konungens vilja, bl. a.
anslag till en folkbeväpning, närmast
jämförlig med den sv.
skarpskytterörelsen, markerade stortinget
allvaret i sin strävan fram mot folklig
självstyrelse. Konungen fastslog i
statsrådet med stöd av sin sv.
ministär unionsmonarkins oförenlighet
med den demokratiska rörelsen i
Norge, sådan den fått uttryck i domen
över statsråden och i
folkbeväpnings-tanken. Under den utdragna krisen
våren 1884 övervägde han att
abdikera. Vissa av hans personliga
rådgivare trodde, liksom periodvis han
själv och i Sverige en del
förstakam-marledamöter, att det i så fall skulle
Oscar II,
bli möjligt att genom en statskupp
krossa Venstre och säkerställa den
byråkratiskt-monarkiska
konstitutionen. Till abdikationsplanen sade dock
sv. regeringen ett kategoriskt nej.
Dess övertygande kraft ökades genom
en allvarlig varning till O. från
bondehövdingen Liss Olof Larsson och
genom demonstrativa kontakter mellan
Venstre och Lantmannapartiet samt
liberala element i Sverige, varunder
Andra K. i den uppkomna situationen
ställde sig solidarisk med Venstre. O.
tvangs ta Venstres ledare J. Sverdrup
till statsminister. Genom ett. särskilt
arrangemang slapp han att formellt
kapitulera i frågan om sin rätt att
hindra stortingsbeslut; i samverkan
med hans personliga egenskaper gav
detta ett illusionistiskt drag åt hans
fortsatta verksamhet som konung i
Norge. Hela affären ledde även till
en kris i hans principiella ställning
som unionsmonark. — Den norska
utvecklingen jämte 0:s resultatlösa
pro-tyska politik, som i huvudsak utfor-
mats mot de ansvariga rådgivarnas
önskan, aktualiserade för olika
parter i Sverige konungens
konstitutionella befogenhet i utrikesfrågor. Där
hade lian traditionellt att handlägga
ärendena som lian själv ville, blott
de, innan beslut fattades, föredrogos
i ministeriell konselj, d. v. s. i
närvaro dels av två sv. statsråd, dels, om
ett ärende ansågs särskilt röra Norge,
dessutom av ett norskt statsråd.
Dessa former iakttogos ej alltid, och
utrikesministerns kompetens i
förhållande till unionskonungen var
överhuvud oklar. Förslag uppkommo att
slopa den ministeriella konseljen och
att göra det sammansatta sv.-norska
statsrådet till forum för
utrikesärendena. För att hindra norsk
inblandning i utrikespolitiken beslöt
riksdagen 1885, tvärtemot vad den tidigare
eftersträvat, att behålla den
ministeriella konseljen. Samtidigt beslöt den
att överföra utrikesärendenas
beredning samt kommunikationen med
främmande makter och med de egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
