Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. (Oxenstierna), Jöns Bengtsson - 6. (Oxenstierna), David Bengtsson - 7. (Oxenstierna), Kristiern Bengtsson - 8. (Oxenstierna), Erik Nilsson - 9. (Oxenstierna), Sten Kristiernsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstierna
679
Oxenstierna
av Sverige men kröntes ej av 0. utan
av biskopen av Strängnäs. Några
konstitutionella krav lyckades 0. och
hans meningsfränder icke driva
igenom, men vissa eftergifter gjordes åt
kyrkan; i gengäld hyllade de sv.
kyrkomännen Kristian och hans dynasti
som Sveriges härskare. Snart
uppstodo emellertid finansiella
svårigheter även för Kristian (det gällde
inlösen av Slesvig och Holstein), och
liksom 1457 förde O., som under den
nya regeringen ej fått den ställning
lian väl väntat, den beträngda
kyrkans ocli den hårt skattade sv.
menighetens talan mot skattepolitiken. Då
O. 1463 efterskänkt skatten för
Upp-sveriges allmoge, kom lian i skarp
opposition mot Kristian, som lät
fängsla honom och föra honom till
Köpenhamn. 0:s fränder i Sverige,
främst den unge Linköpingsbiskopen
Kettil Karlsson (Vasa), igångsatte
då (nyåret 1464) en resning till 0:s
hjälp. Kristian, som drog till Sverige,
blev slagen. En mer folklig riktning
i upprorsmännens led krävde
emellertid återkallandet av Karl Knutsson,
vilket också skedde (aug. 1464). Sedan
Kristian på hösten s. å. försonat sig
med O. och återsänt honom till
Sverige, måste emellertid Karl Knutsson
på nytt avsäga sig kronan (jan. 1465) ,
varefter O. fungerade som rikets
föreståndare, först tills, med biskop
Kettil, efter dennes död i aug. 1465
ensam; underlag för 0:s maktställning
var Stakets län, östhammars län och
Olands härad samt inkomsterna från
Uppsala stad. Snart förändrades
emellertid situationen i för O.
oförmånlig riktning. Han hade knappast
längre rådets, ej heller sitt
domkapitels majoritet på sin sida, och Karl
Knutssons anhängare igångsatte 1466
en livlig agitation mot honom. Under
1467 fick O. kämpa för kung Kristian
mot Sturarna och Erik Axelsson, som
representerade kung Karl; Nils Sture
intog i aug. ärkebiskopsgården i
Uppsala, och på hösten erbjöds Karl
Knutsson åter Sveriges krona av ett
i Stockholm samlat riksmöte. O., som
flytt från Uppsverige, böjde sig denna
gång inte för Karl Knutsson och
dennes anhängare. Han uppehöll sig
under sin sista tid på Borgholm. — O.
torde under studietiden på nära håll
lia lärt känna tidens kyrkliga
brytningar, men trots detta förefaller han
ha varit mindre personligt engagerad
däri än sina båda föregångare på
Uppsala ärkebiskopsstol, Olof
Larsson och Nils Ragvaldsson. En av
orsakerna därtill torde vara. att O. hade
betydligt mindre av religiöst intresse
ocli av verklig fromhet eller kyrklig
reformiver än av den partipolitiska
lidelse, som genomsyrade så många
av hans ståndsbröder inom samtidens
sv. högfrälse. O. framstår som en
försvarare av kyrkans och aristokratiens
privilegier mot. kungamakten, men
hans försvar var icke alltid skickligt
ocli blev i varje fall inte
framgångsrikt; en orsak därtill kan vara hans
egen läggning: lian saknade
statsmannens besinningsfulla klokhet.
"Knappast har någon enskild person
under detta århundrade skadat den
svenska kyrkan som ärkebiskop
Johannes Benedicti till Salsta,
’Sveriges förste’ " (Brilioth). — Litt.: Kj.
Kumlien, "Karl Knutsson i Preussen
1457—1464. Ett inslag i
östersjöområdets historia under det 13-åriga
krigets tid" (1940); Y. Brilioth, "Den
senare medeltiden" (i "Svenska
kyrkans historia", 2, 1941); S. Kraft,
"Senare medeltiden. II. Tidsskedet
1448—1520" (i "Sveriges historia till
våra dagar", 3:2, 1944). Kj. K.
6. (Oxenstierna),
DavidBengts-son, riksråd, † 1470 i Nyköping. Bror
till O. 5. — O. blev riddare vid
konung Karls kröning 1448 och ärvde
efter fadern Ekolsund samt inträdde
efter upproret 1457 i riksrådet.
Under 1460-talets inbördeskrig deltog
lian i kusinen biskop Kettil Karlssons
(Vasa) resning mot Kristian I 1464,
i brodern Jöns Bengtssons (0.5) därpå
följande strider mot konung Kari och
i kusinen Erik Karlssons (Vasa)
uppror mot denne 1469—70. Sedan det
sistn. misslyckats, blev O. jämte
brodern Kristiern (O. 7) tillfångatagen
och hållen i fängsligt förvar på
Nyköpings slott, där lian avled. — Gift
före 1452 med Birgitta Gustafsdotter
(Sture). H. G—m.
7. (Oxenstierna), Kristiern
Bengtsson, riddare, riksråd, † omkr.
1473. Bror till O. 5. ocli O. 6. — O. blev
riddare vid Kristofers kröning 1441
ocli förvärvade genom sitt första
äktenskap Årsta i Brännkyrka samt
ärvde efter fadern Salsta. Efter Karl
Knutssons tronbestigning blev ban
riksråd och deltog i dennes tåg till
Norge 1449, men i likhet med sin
broder ärkebiskopen torde han snart ha
kommit i motsatsförhållande till
konungen; anmärkningsvärt är, att lian
1450 ingick äktenskap med en dotter
till den hos konung Karl ytterst illa
anskrivne Magnus Gren. Efter
upproret 1457 blev O. hövitsman på Åbo,
som han emellertid vid brytningen
mellan Kristian I och Jöns Bengtsson
1463 måste utbyta mot Kastelholm,
och detta fick han behålla först
sedan sju herrar gått i borgen för hans
trohet. Under ärkebiskopens
fångenskap tillvaratog han nitiskt dennes
intressen, och han deltog i såväl sin
kusin biskop Kettil Karlsson (Vasa)
resning mot Kristian I 1464 som
Jöns Bengtssons därpå följande
uppror mot Karl Knutsson. Sedan Jöns
Bengtsson 1467 dragit sig tillbaka till
Borgholm, framförde O. till denne
utan framgång förlikningsanbud från
motståndarna. Efter att därpå ha
deltagit i Erik Karlssons (Vasa)
misslyckade uppror blev lian 1470 jämte
brodern David O. (O. 6)
tillfångatagen och hållen i fängsligt förvar på
Nyköpings slott. Ehuru ban kort
därpå frigavs på hedersord, stod lian
dock ännu sommaren 1471 på konung
Kristians sida. Efter Sten Stures
seger synes O. ha saknat allt politiskt
inflytande. — Gift 1) 1443 med Anna
Hansdotter (Kröpelin); 2) 1450 med
Märta Magnusdotter (Gren).
H. G—m.
8. (Oxenstierna), Erik
Nils-s o n, riksråd, † 1470. Son till O. 3 i
lians tredje gifte. — Sedan 0:s fader
ocli farbroder (O. 4) i jan. 1448 blivit
riksföreståndare, synas de lia haft för
avsikt att konsolidera släktregimen
genom att göra O. till konung. Den
oxenstiernska familjens nederlag
genom Karl Knutssons val till konung
bestämde även 0:s ställningstagande
1457, då han var med om att inkalla
Kristian I. Senare stödde lian sina
anförvanter, ärkebiskopen Jöns
Bengtsson (0.5) och Linköpingsbiskopen
Kettil Karlsson (Vasa) och deltog vid den
senares sida i slaget vid Ilaraker 1464.
Vid 1460-talets mitt var han den med
län rikast försedde inom släktkretsen,
i det han förde befälet på Stegeborg,
örebrohus och Västerås slott. På
hösten 1466 belägrades han på sistn. fäste
av Nils Sture. Han måste snart lämna
slottet åt motståndaren men fortsatte
från Stegeborg energiskt kampen mot
Axelssönerna, som först i okt. 1467
övertogo det viktiga östgötalänet,
varmed vägen var jämnad för
upprättandet av Karl Knutssons tredje
konungaregim. Då 0:s svåger Erik Karlsson
(Vasa) mot slutet av 1469 höjde
upprorsfanan mot konung Karl, lystrade
O. till hans paroller. Sedan upproret
kuvats, måste han fly till Danmark
och dog kort därefter. — Gift med
Karin Karlsdotter (Vasa). — Litt.:
S. Kraft, "Senare medeltiden. II.
Tidsskedet 144S—1520" ("Sveriges
historia till våra dagar", 3: 2, 1944).
S. Ivft.
9. (Oxenstierna), Sten
Kristiern sson, riddare, riksråd, † på
hösten 1516. Son till O. 7 i lians
andra gifte. — O. omtalas som
väpnare 1476 och skrev sig efter
brodern O. 10:s frånfälle 1495 till
släktgodset Salsta i Tensta skn, Uppland.
Han deltog i Sten Sture d. ä:s ryska
krig och förde 1497 för
riksföreståndarens räkning en större värvad
truppstyrka från Reval till Uppland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
