Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Wachtmeister, Hans - 3. Wachtmeister, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wachtmeister
117
Wachtmeister
Hans Wachtmeister (2). Målning (detalj) av
okänd konstnär (Karlbergs slott).
disciplinerade och fullt stridsdugliga
reg. fullt lojal mot den sv.
ledningen. Därigenom fick han Baners stora
förtroende, användes av honom i
viktigare uppdrag och deltog med stor
utmärkelse i hans framgångsrika
operationer under de följ. åren. Men en
brytning inträdde 1639, då Bauér ieke
utnämnde W. till generalmajor.
Förbigåendet var visserligen sakligt sett
icke alldeles omotiverat men berodde
även på en ganska utpräglad misstro
mot baltiska officerare
överhuvudtaget, vilken Banér delade med många
samtida svenskar. W., som då lämnat
armén, kom 1640 till Stockholm, där
han s. å. blev drottning Kristinas
stallmästare och föremål för hennes
ofta obetänkta frikostighet.
Obalanserad till humöret kom han ofta i gräl
med folk, men drottningen tog alltid
hans parti; henne synes han nämligen
starkt ha tilltalat genom sitt hurtiga
väsen och manhaftiga uppträdande.
Under det danska kriget 1643—45
blev W. ånyo — nu som generalmajor
av kavalleriet — utkommenderad och
deltog med stor tapperhet men ännu
större grymhet i Gustaf Horns
skånska fälttåg. W. blev 1646
krigsråd och 1647 riksstallmästare samt
hugnades med nya donationer,
bestående av jord i Sverige, Finland,
Estland och Pommern. År 1651
utnämndes han till riksråd och
upphöjdes i friherrligt stånd som friherre
af Björkö. •— Gift 1634 med
friherrinnan Agnes Margareta von Helmstedt.
— Litt.: se släktartikeln. S. S—s
3. Wachtmeister, Hans, greve,
sjöofficer, politiker, f. 24 dec. 1641 i
Stockholm, f 15 febr. 1714 därstädes.
Son till W. 2. — Om W:s ungdom
finnas blott knapphändiga
upplysningar. Han företog emellertid en
längre resa 1662—67, bl. a. till
Italien, Frankrike och England, i vars
flotta han kämpade under kriget mot
Holland 1667. Hemkommen började
han omkr. 1669 tjänstgöra vid hovet,
där han efter en tid blev
kammarherre. Han blev major vid
amiralitetet 1675, amirallöjtnant samt
förordnad till v. amiral 1676 och senare s. å.
utnämnd till amiral och
amiralitets-råd. Han slöt sig en tid sistn. år till
hären och utmärkte sig i slaget vid
Lund. År 1679 blev han
amiralgenerallöjtnant, 1681 amiralgeneral och följ,
år president i Amiralitetskollegium.
Han utnämndes till guvernör över
Kalmar län med Blekinge 1680 och
till generalguvernör där 1683. År 1681
blev han k. råd. — Under sin tjänst
vid hovet steg W. snart högt i gunst
hos Karl XI, som uppskattade hans
käckhet och beslutsamhet. W:s
okomplicerade väsen och rätlinjiga
inriktning på det praktiska och konkreta
torde också ha bidragit till att kungen
fattade intresse för honom. Likartade
politiska åsikter förenade dem. Efter
krigsutbrottet 1675 visade W. snart
prov på offensivanda och kraftfull
be-fälsföring. Då han blev
överbefälhavare över flottan, kunde han med
hänsyn till flottans dåliga tillstånd
visserligen icke utföra någon kraftigare
offensiv, men han lyckades inte bara
hålla dess positioner utan också vinna
en del taktiska framgångar. — W:s
politiska ståndpunkt markerades av
hans varma rojalism och hans
oppositionella inställning till den
härskande högadeln. Denna ståndpunkt
skärpte han ytterligare då han på
riksdagen 1678 — ej minst under
intryck av flottans ständiga
penningbehov •—• krävde såväl ett fullföljande
av tidigare reduktionsbeslut som en
allm. granskning av donationerna.
Kravet på en grundlig räfst med Karl
XI: s förmyndares förvaltning hade
under kriget framstått som
oavvisligt. År 1680 genomdrev W. ett
radikalt avgörande i dessa frågor och han
kom därigenom att spela en mer
dominerande roll än någon enskild
adelsman vare sig förr eller senare
gjort inom sitt stånd. Han var vid
denna tid en man i sina bästa år, en
seg bulldoggsnatur, som utan att
väja för en omstörtning och utan att
besväras av skepsis eller överdrivet
djupsinne onekligen ägde
förutsättningar därför. Det ofta gjorda
antagandet att W. skulle ha handlat på
Karl XI: s befallning låter sig icke
bestyrkas —■ vissa omständigheter tala
tvärtom däremot — och i varje fall
är det oriktigt att beteckna W. som
något osjälvständigt redskap åt den
ännu ganska oerfarne och efter Johan
Gyllenstiernas bortgång högst
villrådige Karl XI. Emellertid blev W. den
som gav signalen till räfsten med
för
myndarna. Även för det kort
däreftei-väckta reduktionsförslaget, framfört
av bönderna men möjligen inspirerat
av W., gick W. i bräschen. Genom att
skickligt spela ut den ung- och
lågadliga riddarhusmajoriteten mot den
besuttna adeln bidrog han till att
föra beslutet i hamn. W:s ställning
till det nu faktiska enväldet är dock
icke alldeles entydig. Han kan
knappast ha önskat att beslutet •—- som
skedde — statsrättsligt bekräftades.
Vissa tecken tyda dessutom på att han
möjligen velat inrymma ett starkare
inflytande åt ständerna. — Med 1680
års riksdag var emellertid W:s
politiska bana slut. Utnämnd till
amiralgeneral och president i
Amiralitetskollegium hade han erhållit flottans
högsta befälsgrad och, åtminstone till
en början, praktiskt taget
obegränsade fullmakter. Han stod nu inför
sitt livs stora uppgift, skapandet av
den karolinska sjömakten och i
samband därmed upprättandet av den
nya flottbasen Karlskrona. Redan
1678 hade W. i full insikt om behovet
av en söder ut belägen örlogshamn
på eget initiativ utfört vissa
undersökningar i den blekingska
skärgården samt sedan även påbörjat arbetet
med anläggningens uppförande på det
av Gyllenstierna föreslagna Trossö.
Efter fem år hade varvs- och
fartygsbyggena hunnit ett gott stycke. De
penningsummor som då åtgått torde
knappast kunna betecknas som
orimliga, men de voro dock tillräckliga för
att göra Karl XI betänksam. Därtill
kom kritik från fackmannahåll både
mot W:s maktfullkomlighet och mot
fartygstypernas bristande
enhetlighet. En k. order av 1683, som ålade
W. att arbeta och besluta tills, med
bisittama i Amiralitetskollegium,
fick visserligen långt ifrån omedelbar
verkan, men konungens sparsamhet
kom i fortsättningen att fördröja
arbetet. De följ, åren beteckna också en
tillbakagång. Först under 1690-talet
tog verksamheten fart på nytt för att
under den frikostigare Karl XII:s
första år nå sin kulmen. Vid
krigsutbrottet 1700 stod också Sverige rustat
med sin dittills starkaste flotta. Alla
fartyg voro väl underhållna och de
flesta relativt nybyggda. Noggrann
rekrytering, bättre, mer fackmässig
utbildning och säkrare löner hade
skapat en dugande befälskader, och
regelbundna sjöexpeditioner hade
givit både befäl och manskap god
sjövana. Karlskrona var väl befäst,
varven i bästa skick och en nyuppförd
väg Karlskrona—Eksjö gav
strategiskt värdefull förbindelse med rikets
övriga delar. Själva stadens
uppbyggnad var långt hunnen och dess handel
redan i sin första blomstring, ett
vitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
