Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Wachtmeister, Hans Carl - 9. Wachtmeister, Carl Adam - 10. Wachtmeister, Hans Fredrik - 11. Wachtmeister, Carl Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wachtmeister
120
Wachtmeister
som kryssade i Finska viken, ocli
opererade tills, med den engelska flottan
under amiral Norris. Resultatet av
samarbetet mellan W. och Norris blev
doek mycket ringa. — Senare deltog
W. i riksdagsarbetet men synes ej ha
hyst något större intresse för de
partipolitiska striderna. Däremot spelade
han en icke obetydlig roll i 1720- och
1730-talens fackliga diskussion om
försvarets uppläggning,
Amiralitets-kollegiets organisation,
officersutbildningen m. m. Han ivrade, om ock med
föga framgång, för flottans
upprustning samt avvisade med skärpa
tanken på amiralitetets återflyttning
från Karlskrona till Stockholm. —
Gift 1) 1714 med grevinnan Ulrica
Magdalena Stenbock, f 1715; 2) 1717
med friherrinnan Sophie Dorothea
Henriette Filippina von Metsch från
Braunschweig. — Litt,: se
släkt-artikeln. S. S—s
Carl Adam Wachtmeister. Målning av C. F.
von Breda (Gripsholm).
9. Wachtmeister, Carl Adam,
greve, militär, hovman, politiker, f.
27 maj 1740 på Rotenberg, östra
Stenby skn, östergötl. län, f 29 juni
1820 i Stockholm. Föräldrar:
överstelöjtnanten Axel Gustaf W. och
Magdalena Sophia W. Brorson till W. 7.
— W. inskrevs 1751 i Adolf Fredriks
kadettskola, 1756 blev han fänrik —
från 1760 vid Livgardets livkompani
— och 1760—62 deltog han i
pommerska kriget. Efter hemkomsten
befordrades han 1763 till löjtnant, Han
vistades företrädesvis i Stockholm
och kom därunder i beröring med
hovpartiet närstående kretsar. Åren 1767
—69 gjorde han en resa till England
och Frankrike, under vilken han
visade sig vara en vaken och intelligent
iakttagare. Han utnämndes 1771 till
kavaljer hos hertig Karl och var som
sådan denne behjälplig vid hans icke
alltför betydelsefulla ingripande i
händelserna i Sydsverige 1772. W.
blev 1776 överste och chef för
Jämtlands reg. och 1785 kommendant i
Göteborg men bibehöll dock hela tiden
sin hovtjänst och kunde endast
sporadiskt uppehålla sig vid sina förband.
Trots detta synes han ha kunnat väl
övervaka dessa och verka för deras
förkovran. W:s förhållande till
hertigen ledde ofta till slitningar; med sin
stränga hederskänsla ville W. inte
finna sig i hertigens alltmer
lättsinniga liv utan kritiserade denne
strängt. Utan att kunna räknas till
Gustav III:s gunstlingar — något
som han icke heller eftersträvade
—-åtnjöt dock W. konungens mycket
stora förtroende. Ett bevis därför var
hans utnämning till kavaljer hos
kronprinsen 1781 och till guvernör för
denne 1787. År 1788 mottog W.
överbefälet över garnisonsregementena i
Stockholm vid Gustav III:s resa till
den finska fronten s. å. Men därefter
skildes deras vägar. Händelserna
1789 gåvo helt plötsligt W. en central
politisk roll; han blev en av
oppositionens förgrundsgestalter. Under de
kritiska vinterdagarna 1789 förde W.
öppet och värdigt sitt stånds talan
mot konungen. Dock drev W. ieke
saken till dess spets. När under de
häftiga diskussionerna om bevillningen
Gustav III vädjade till de
fosterländska känslorna, följde W. honom.
Detta steg blev skarpt klandrat av
många. Ur taktisk synpunkt var det
säkerligen mindre välbetänkt, men W.
aspirerade å andra sidan icke på
något politiskt ledarskap. Säkert är
dock, att han inte gjorde avkall på
sin övertygelse utan endast handlade
så, som han ansåg landets väl fordra.
Under alla omständigheter har han i
vårt statsskicks historia gjort en
visserligen ”snabbt förrunnen men
principiellt betydelsefull insats” (S.
Grau-ers). — W. tog avsked från alla sina
ämbeten 1789. De närmast följ, åren
levde han ett tillbakadraget liv på
familjegodset Deijelsdorf i Pommern.
Efter Gustav III: s död 1792 återvände
han som änkedrottning Sofia
Magdalenas överstemarskalk till hovet, där
han, utan att vidare spela någon
politisk roll, verkade till drottningens:
död 1813. — W. utnämndes till
kansler för Åbo akad. 1793 och upphöjdes
i grevligt stånd 1799, ehuru han
aldrig introducerades. — Ogift. —
Litt.: se släktartikeln. S. S—s
10. Wachtmeister, II ans F r
edrik, greve, sjöofficer, f. 13 okt. 1752
på Årup i Billeberga skn, Malmöh.
län, t 15 febr. 1807 i Gryts skn,
Kristianst. län. Föräldrar: majoren
vid kavalleriet greve Fredrik Georg
Hans Karl W. och Hilla Birgitta
Trolle. Sonson till W. 8. — W. blev
kadett 1764, löjtnant 1770 och
kapten 1774, erhöll tre års utrikes
tjänstledighet och var 1775—77
anställd i engelsk örlogstjänst samt
deltog härvid i nordamerikanska
frihetskriget. Efter hemkomsten utnämndes
han 1777 till major och befordrades
1781 till överstelöjtnant vid
örlogs-flottan. År 1788 avancerade han på
grund av tapperhet i slaget vid
Högland till överste och blev 1793
kon-teramiral, varefter han 1797 tog
avsked från örlogstjänsten. W. gjorde
en inte obetydlig insats i sjöslaget vid
Högland den 17 juli 1788, vid vilket
tillfälle han tjänstgjorde som
fartygschef. I en drabbning mot en vida
överlägsen rysk flottstyrka, ledd av den
ryska överbefälhavaren, nödgades W.
kapitulera och ge sig till fånga. —
Gift 1) 1792 med friherrinnan
Caro-line Adlerfelt, f 1799; 2) 1801 med
grevinnan Hedvig Sofia Charlotta
Amalia Lewenhaupt. — Litt.: se
släktartikeln. A. G.
11. Wachtmeister, Carl Axel,
från 1808 T
rolle-Wachtmeis-t er, greve, ämbetsman, politiker,
f. 8 maj 1754 i Karlskrona, j- 5 april
1810 på Trolle-Lj ungby i
Trolle-Ljungby skn, Kristianst. län. Bror
till W. 10. — Efter studier i Lund
gjorde W. en ovanligt snabb
ämbets-mannakarriär. Han blev e. o. kanslist
i Justitierevisionen 1771, kopist där
1773, kanslist s. å., protokollssekr. s. å.,
hovjunkare 1774, förste
expeditions-sekr. 1776, adjungerad led. av Göta
hovrätt s. å. och revisionssekr. 1777.
Gustav III fick tidigt ögonen riktade
på W:s ovanliga arbetsamhet och
hans duglighet i allm. värv. På grund
av sin ungdom saknade W. direkta
traditioner från frihetstidens
partiväsen, och detta jämte hans höga börd
voro omständigheter, som gynnsamt
påverkade konungens omdöme om
honom. Då justitiekanslern Liliestråle
1779 råkade i onåd, blev W. s. å. blott
25-årig dennes efterträdare och 1782
en av rikets herrar. Efter att 1784 ha
blivit serafimerriddare utnämndes W.
1787 till den förste innehavaren av
det återupprättade riksdrotsämbetet.
Därmed följde den förnämsta platsen
i riksrådet, presidentskapet i Svea
hovrätt samt översta ledningen av
rättskipningen i riket. Gentemot
konungens försök att omge den nya
värdigheten med alla möjliga yttre
företrädesrättigheter förhöll sig den nye
riksdrotsen doek tämligen reserverad.
Gustav III:s krigspolitik följdes med
oro av W., som på ett tidigt stadium
av krisen 1788 ville förmå kungen
att inkalla riksdagen, men hans
politiska inflytande var begränsat. W.
ägde, har det sagts, sin konungs
förtroende, men han tillhörde ej konung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
