Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valerius, Johan David - Walfridsson, Willy - Walin, se även Wahlin, Vallin, Wallin - 1. Walin, Rudolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfridsson
163
Walin
Johan David Valerius. Målning av
Ade-läide Leuhusen.
V:s släkt, se Wallerius, släkt från
Öland, s. 191. — V. inskrevs efter
privata studier 1788 vid Lunds univ.
men måste 1791 avbryta sina
humanistiska studier av ekonomiska skäl.
Han var informator i två år och
avlade därefter juridisk ex. i Uppsala
1793. Följ, år antogs han till e. o.
kanslist i Justitierevisionen och
aus-kultant i Svea hovrätt. Efter fyra
års tjänst utan lön var han 1797—
1806 (från 1802 med titeln hovsekr.)
ombudsman och sekr. vid K. teatern,
där han även var skådespelare till
1804. Han var 1805—09
presidents-sekr. i Krigskollegium. Som sekr. i
konstitutionsutskottet anlitades V.
vid riksdagarna 1809—10, 1817—18,
1823, 1828—30 och 1834—35; han
var 1810—20 förste expeditionssekr.
i Handels- och finansexpeditionen
och var 1814 sekr. hos de sv.
kommissarierna i Kristiania. Sedan han
1820—22 tjänstgjort som landssekr.
i östergötl. län, utsågs V. 1824 till
led. av rikets allm. ärenders
beredning och kanslidep.-chef (från 1836
kameraldep.-chef) i Generaltullstyr.
Han erhöll 1826 kansliråds titel oeh
pensionerades 1841, då han oskyldig
invecklades i en förskingringsaffär.
V. blev led. av Sv. akad. 1826, av
Mus. akad. 1827 samt hedersled, av
Vitt. akad. 1848. —■ V. utförde,
framför allt under sin tid som sekr. vid
K. teatern, en mängd övers, av
skådespel, baletter och operatexter oeh
visade därvid stor versifikatorisk
talang. Han tillhörde de främsta
bland de unga skalder, som omkr.
1800 vunno pris i Sv. akad:s
tävlingar. Hans dikter i denna genre
äro lärodikter i 1700-talsstil men med
vissa modernare drag, ss.
medeltidsromantik (”Kors-Riddarne”, 1802)
och borgerlig idyll (”Qvinnan”, 1806).
De retoriska effekterna stegras till
det yttersta, ss. i ”Tålamodet”, V:s
mest kända dikt, belönad med Sv.
akad:s stora pris 1803. Dikten
”Mannastyrkan” (1807) ansågs uppmana
till revolution mot envåldsstyTelsen.
— Ännu populärare voro på sin tid
V :s visor, samlade i ”Visor och
sångstycken” (1—2, 1809—11). Han
kunde anslå vitt skilda tongångar,
både sentimentalt idylliska, ss. i
”Skeppsfarten” och ”Aftonen”, och
epikureiska; hans dryckesvisor
präglas av sinnrika ordlekar och
godmodig humor men ha en viss betänksam
tyngd och sakna Franzéns grace. V.
var ett av huvudföremålen för
nyromantikernas angrepp i Polyfeni och
Phosphoros, varför hans produktion
blev sparsam efter 1811. Vid
nationella högtider var han en uppburen
festpoet. Operan ”Björn Jernsida”
och divertissementet ”Balder” (1809)
skrevos för dylika tillfällen. Hans
ålderdomsproduktion fortsatte
1700-talstraditionen och saknar
litteraturhistorisk betydelse. — V:s dikter
läsas ej längre men avspegla tidens
idéer på ett sätt, som ger dem
betydande historiskt intresse. Hans
”Samlade Vitterhets-arbeten” utgåvos 1855
med en ypperlig levnadsteckning av
B. von Beskow. —• Gift 1817 med
Aurora Christina Ingell. — Litt.:
F. Böök, ”Fem porträtt” (1929).
N. N.
Walfridsson, Karl Valfrid
(Wil-l y), författare, f. 18 juni 1904 i
Bär-fendals skn, Göteb. län. — Efter att
ha prövat på åtskilliga yrken, såsom
springpojkens, trumslagarens (vid
Bohusläns reg.), kafémusikerns och
journalistens, fick W. i början av
1930-talet till slut möjlighet att mera
odelat ägna sig åt författarskap. Han
debuterade 1933 med ”Luffarliv på
svenska landsvägar”. S. å. utkom
”Slavar. En bok om ungdom i nöd”.
Där skildras den unga
arbetargeneration, som under den svåra
ekonomiska krisen efter första
världskriget gick arbetslös. Med stark
intensitet och öppenhet skildrar han de
unga människornas desillusionerade
syn på tillvaron. Boken är trots sin
opolemiska ton en skarp vidräkning
med det industrialiserade samhället,
sådant det tedde sig under
1900-talets första decennier. Den fortsattes
följ, år av ”Livet börjar i morgon”,
som behandlar de arbetslösas försök
att efter krisen åter inordna sig i
den sociala gemenskapen. W: s
intresse för samhällsproblemen
framträder också i romanen ”Muren”
(1936), där han analyserar de
mänskliga konflikter, som uppkomma i
samband med ståndscirkulationen. I
trilogin ”Orons år” (1948), ”Medan
vi lever” (1949) och ”Vart vinden
vill” (1950) har han gjort ett försök
att som skönlitterärt stoff utnyttja
spänningen mellan storstad och
landsbygd, mellan industriell
kollektivisering och urgammal svensk
bondeindividualism. Romanen ”Eviga hav”
(1952), vars handling är förlagd till
1830-talets Bohuslän, har sitt största
värde i den kulturhistoriskt
intressanta miljöskildringen, fortsatt i
”Vägen mot gryningen” (1953) oeh
”Tysta vandrar stjärnorna” (1954);
människorna däremot äro mer eller
mindre schablonmässigt tecknade. —
W. har även skrivit en del
bygdehistorier under pseud. Pelle i Ryet
samt författat ett par teaterpjäser
för ungdom. — Gift 1) 1930—31 med
Inga Maria Nordstedt; 2) 1937—48
med Leila Irene Bourelius; 3) 1949
med Birgit Sara Zacharias. W. F.
Walin, se även Wahlin, Vallin,
W allin.
1. Walin, Daniel Rudolf,
operasångare (bas), f. 29 juni 1820 i
Västerås, t 30 nov. 1868 i Stockholm.
Föräldrar: musikläraren och
organisten Daniel Magnus W. och Christina
Gustafva Betländer. — Efter
stu-dentex. 1842 i Uppsala och en tids
studier där debuterade W. utan
någon egentlig utbildning (han
studerade senare 1847—48 för Manuel
Gar-cia i Paris) 1844 vid K. teatern som
Rudolf i Bellinis ”Sömngångerskan”.
Framgången blev så stor, att han
omedelbart vann anställning där som
skådespelare och premiärsångare.
Under nära tjugo år var W. fast knuten
till den lyriska nationalscenen och
var en av dess mest omtyckta sångare.
Sedan han, mycket till följd av ett
felaktigt sångsätt, redan 1863
förlorat sin röst, anställdes han vid
teatern som bitr, kormästare, en
befattning, som han uppehöll till sin död.
Han ägde en kraftig, välljudande bas-
Willy Walfridsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
